Massdöden på Medelhavet.
Om Gabriele del Grande

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
Medan vi, välnärda EU-medborgare, betraktar Medelhavet som ett behagligt ställe där vi mer än gärna semestrar och njuter av sol och bad är samma hav — för de fattiga och förtryckta folken söder och öster därom — både möjligheten till ett bättre liv och en jättelik gravplats, ett hav som slukat och varje år, ja varje månad, vecka och dag, fortsätter att sluka många av dem som försöker ta sig över till den europeiska kontinenten.

Från 1988 fram till den 21 maj i år uppges 17 317 människor ha dött i vattnen utanför Festung Europa, en plågsam drunkningsdöd i Medelhavets blåa böljor. Och då är bara de dokumenterade fallen inräknade. I verkligheten kan det röra sig om betydligt fler, eftersom detta med nödvändighet är en hemlig trafik som just därför är svår att till fullo överblicka.

Sifferuppgiften ovan har jag hämtat från sajten Fortress Europe, startad år 2006 av den då blott 24-årige italienaren Gabriele Del Grande i syfte att belysa en av vår tids stora sociala och mänskliga katastrofer: massdöden på Medelhavet, en katastrof som hela tiden pågår men som vi, som bor inuti själva fästningen, ofta tycks skamligt omedvetna om.

Gabriele Del Grande nöjer sig heller inte med att lista varje död flykting. Han är också en författare som tagit som sin uppgift att ge dessa torra siffror namn och ansikten. Han skriver för L’Unità, Redattore Sociale och PeaceReporter och har dessutom givit ut flera böcker i ämnet.

Hösten 2007 utkom hans bok Mamadou va a morire. La strage dei clandestini nel Mediterraneo (Mamadous resa mot döden. Massakern på klandestiner på Medelhavet). Den har översatts till både tyska och spanska och även utkommit i en andra, utvidgad och uppdaterad, upplaga på det italienska förlaget infinito edizioni.

Av författarens avslutande tackord framgår att han, när han skrev denna bok, på kvällarna för sin försörjning arbetade som kypare på en restaurang i Rom. Men då hade han dessförinnan i flera år gjort vidsträckta reportageresor och grundligt researcharbete.

Boken Mamadou va a morire är en till det yttre registrerande och faktaspäckad skildring, en bok som vill säga allt om ett stort och viktigt ämne, men där man också — både på och mellan raderna — märker den upprördhet och det patos som ligger till grund för författarens idoga detektivarbete. Han följer de döda i spåren bakåt till deras hembyar eller hemstäder, familjer och vänner. Han skildrar de sociala och ekonomiska förhållanden som får människor att riskera livet på havet och i öknen, ifall de nu kommer söderifrån — för drömmen om ett bättre och värdigare liv.

Det handlar oftast om unga män men också en del kvinnor och barn, människor som i sina hemländer aldrig fått en chans att genom eget arbete förbättra sitt och sina anhörigas levnadsvillkor, unga människor som inte längre står ut med att se sina anhöriga lida nöd och därför satsar allt på ett kort. Ofta lånar de i hemlighet ihop pengar till resan, ofta ger de sig i väg utan att meddela sina familjer och alldeles för ofta drunknar de när deras överlastade båtar kapsejsar.

Men risken att dö avhåller ändå inte dessa företagsamma och modiga personer (för det måste man ju säga att de är!) från att ge sig av. Det de lämnar bakom sig ter sig nämligen ännu värre än döden på havet eller i öknen. Och det finns alltid människor som är beredda att tjäna pengar på andras olycka (jag syftar här på de skrupelfria individer och maffianätverk som organiserar denna trafik).

Genom Gabriele Del Grandes skildring förstår vi även den psykologiska bakgrunden till vårens uppror i arabvärlden. En ung människa kan inte leva om hon inte har någonting att hoppas på för framtiden, och just själva hopplösheten är nog det värsta med att leva i ett samhälle som inte ger plats och möjligheter för de nya generationerna.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Tidigare, skriver Del Grande, var Medelhavet en föreningslänk, någonting som band samman de olika kontinenterna och underlättade kontakten mellan människor och kulturer. I dag är detta hav i stället någonting som skiljer Europa från Afrika och Asien, i praktiken en oöverstiglig vallgrav. På ena sidan rikedom, på andra sidan fattigdom och nöd. På ena sidan demokrati, på andra sidan olika typer av diktatur. Och när då folken i Nordafrika reser sig och vill ha demokratiska rättigheter och samma materiella villkor som vi på den rika stranden, då blir de styrande i våra länder rädda och stänger gränserna ännu mer för de desperata människor som till följd av oroligheterna nu kommer i kläm och därför ser sig nödgade att ge sig ut på detta hav som ligger mellan oss och skiljer oss åt.

Gabriele Del Grandes nya bok, utgiven 2010, även den av infinito edizioni, heter just Il Mare di Mezzo. Al tempo dei respingimenti (Havet mellan oss. I avvisningarnas tid). Den är resultatet av tre års resor och efterforskningar i länderna runt Medelhavet, delvis finansierade med hjälp av ett stipendium. Och den fördjupar ytterligare bilden av det drama som utspelar sig mitt framför våra ögon men som vi gör allt för att slippa se.

I första avsnittet följer författaren två algeriska fäder som desperat söker sanningen om vad som hänt deras söner. Dessa ynglingar gav sig i väg år 2007 och har sedan dess inte mer hörts av. Deras båt hade Sardinien som mål, men båten kom aldrig fram och fäderna kan heller aldrig tänka sig att ge upp sitt sökande.

I andra avsnittet skildrar Del Grande förtrycket i Tunisien, möter oppositionsledare, fackligt aktiva och advokater som vittnar om regimens hårdhet och maffialiknande girighet (den regim som nu, tack och lov, störtats!) och är också själv, trots minutiösa försiktighetsåtgärder, ständigt förföljd och övervakad av regimens polis. Han får höra många berättelser om hur ”folkets pengar hamnar i palatsen och folkets söner i fängelse” och passar också på att, profetiskt, citera några rader av den unge tunisiske poeten Abou el Kacem Chebbi från 1933 som i min snabböversättning lyder:

Den dag folket väljer livet
Kommer ödet att lystra
Mörkret skingras
Och bojorna brista.

Aboul Kacem Chebbi

Därefter följer avsnitt om förhållandena i libyska fängelser där många av flyktingarna (somalier, eritreaner etc.) fastnar. En del fängelser ligger vid kusten, andra mitt ute i öknen men gemensamt för dem är att där råder rent vidriga förhållanden. Fångarna torteras, plågas, förnedras och blir ibland också utsatta för rena massakrer. Somliga av dessa läger har för övrigt finansierats av Italien, som ett led i den italienska regeringens avtal med Libyens ledare Muammar Gadaffi om att sätta stopp för flyktingtrafiken över Medelhavet.

Minns ni, kära läsare, katastrofen sensommaren 2009 då 73 människor miste livet? Själv skrev jag om denna färd mot döden i Dagens Nyheters kulturdel. Det som gjorde denna katastrof extra upprörande var att maltesiska myndigheter hade fått tips om att en överlastad gummibåt befann sig i nöd. Ändå underlät de att slå larm och kalla på räddning. I flera veckor drev båten, som från början hade 78 passagerare, omkring tills räddningen kom i form av en vanlig italiensk fiskeskuta. Men då var endast fem av passagerarna vid liv. De andra hade redan fått havets djup som grav, och deras kroppar har aldrig återfunnits.

Gabriele Del Grande förklarar i boken Il Mare di Mezzo varför det inte tidigare kom några fiskare till undsättning. Det var nämligen så att det under augusti och september rådde fiskeförbud i de berörda vattnen (för att säkra fiskbeståndet). Och den havererade och illa utrustade gummibåten hade oturen att vara ute på havet just under denna period då de flesta fiskefartyg låg kvar i hamn.

För även om EU-kommissionen och de europeiska regeringarna är kallsinnigt inställda till människor i nöd råder bland dem som yrkesmässigt trafikerar Medelhavet den hederskodex som kallas ”havets lag” (la legge del mare) och som säger att människor i nöd alltid måste undsättas. Man kan inte titta bort och fortfarande kalla sig människa, det vet alla yrkesfiskare och efter den regeln lever också de allra flesta. En annan gång kan det ju vara de själva som behöver hjälp.

Avslutningsvis skildrar författaren förhållandena i de italienska läger där båtflyktingarna spärras in i väntan på avvisning till Afrika. Det är de fängelseliknande läger som tidigare beskrivits av Marco Rovelli och Fabrizio Gatti i deras respektive böcker Lager italiani och Bilal (RCS Libri 2006 resp. 2007), läger varifrån fångarna självklart försöker rymma, så fort tillfälle ges, och då förvandlas till klandestiner. Det är ju nämligen EU:s restriktiva invandringspolitik och närmast hermetiskt stängda gränser som producerar dessa ”illegala” invandrare, som de kallas, människor som ofta inte ens får sina asylskäl prövade men som inte är mer oönskade än att Italiens frukt- och grönsaksodlare hänsynslöst kan utnyttja dem som underbetald slavarbetskraft.

Om hela detta komplex, flyktingströmmen över Medelhavet och den rika världens dubbelmoral, handlar Gabriele Del Grandes böcker som jag hoppas någon svensk förläggare snart skall få upp ögonen för. För det är litteratur som hjälper oss att förstå den värld vi lever i och de människor som — vad än våra regeringar och EU-ledare må anse — är våra bröder och systrar.

Kommentera: