Än har han inte ställt undan vandrarkängorna, den gode Wolfgang Büscher. Denne den tyska samtidsjournalistikens och -litteraturens Ahasverus startade sina långa fotvandringar med det som skildras i den internationellt uppmärksammade och mångfaldigt prisbelönta boken Berlin-Moskau – Eine Reise zu Fuß (2003) – en tre månader och 250 mil lång gångtur från den tyska till den ryska huvudstaden. Redan här visade han prov på sin säregna förmåga att kombinera litterärt gestaltade iakttagelser eller lyhört återgivna människomöten på vägen med djupare reflektioner över historiens och kulturens landskap.
De dokumenterande resereportagen och begrundande äventyrsberättelserna fortsatte två år senare med den ännu längre vandringen till fots i Deutschland, eine Reise. Den utgör en meditativ, närmast sorgbunden och poetiskt avfattad rapport om ett i faktisk och överförd mening höstligt och vinterkallt Tyskland i förändring, som sanningssökaren och pilgrimen Büscher registrerar under sina strövtåg längs hemlandets gränser. Från Rhenlandet i väster, via Helgoland och Rügen i norr, vidare till de östra gränsområdena och de historska landskapen Pommern och Schlesien, och slutligen ned til de bayerska Alperna, blir vandringen också en resa genom den tyska historien.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
I synnerhet nationens alla dramatiska och katastrofala skeenden under det våldsamma 1900-talet ligger ännu som en mörk skugga över folket i de byar och samhällen han passerar på färden. Om hans egen stillsamma ögonvittnesskildring är en blinkning till landsmannen Heinrich Heines berömda satiriska versepos Tyskland, en vintersaga (1844), låter vi vara osagt, men antydningarna finns åtminstone där.
Om kulturkrockar med österlandets levnadssätt och traditioner kan man läsa i den lilla utgåvan Asiatische Absencen (2008). Såväl stil- som motivmässigt kan de här livaktigt skildrade texterna erinra om både Joseph Conrad, Rudyard Kipling och Gérard de Nerval – vare sig han beskriver sin feberyra i Indien, mötet med en kricketspelande sjöman på en oljetanker mellan Förenade arabermiraten och Singapore, eller sin förundran över sherpas och schamaner under klättringen uppför ett heligt berg i Nepal.
I den följande reseboken Hartland – Zu Fuß durch Amerika (2011) ger sig den ihärdige tyske nomaden med de slitstarka skorna i kast med det minst sagt djärva projektet att vandra från den snötäckta prärien och boktitelns spökstad Hartland i North Dakota, via den legendariska Route 77, ända ned till Brownsville och floden Rio Grande i södraste Texas, på gränsen till Mexiko. Bisonoxar, rostiga bilvrak, udda karaktärer och utsträckta öknar passerar här revy innan han lagt ytterligar tre månader och 350 mil bakom sig.
Men vad är en ”liten” Chihuahuaöken mot den stora juvelen i den nu 74-årige vagabondens (och många andra vandringsmäns) krona: Sahara! I sekler har detta fascinerande och mytomspunna landskap lockat till sig äventyrare, religionsutövare, mystiker, diktare och konstnärer. In i öknen och bort, lyder sandhavsresenärens trosbekännelse. Eller: Gå förlorad i den tomma och ljudlösa ödemarken och bli en annan, för att parafrasera Arthur Rimbaud, en annan flitig resenär i söder- och österled.
Litteraturen om Sahara är lika oöverskådlig som öknens oändliga sanddyner. Tiden runt förra sekelskiftet får antas vara guldåldern i ökenskildringarnas rika historia. I synnerhet en rad legendariska franska Sahara-fantaster, såsom Isabelle Eberhardt, Pierre Loti och böderna Jean och Michel Vieuchange har satt den mytiska öknen på den litterära kartan. Lägg därtill författare som amerikanen Paul Bowles – under större delen av sitt liv bosatt i Tanger – som med sin succéeartade debutroman Den skyddande himlen (1949) lyckades gestalta den suggestiva mystiken och det gåtfullt kontemplativa i det vidsträckta och nakna ökenlandskapet. Allt detta utgör en i romanen utmärkt sinnebild för såväl romantisk exotism som för västerlänningens alienation och existentiella vilsenhet. (”Are you lost”, frågar till slut också en åldrad Bowles den desorienterade kvinnliga huvudfiguren Kit (Debra Winger) på ett kafé i utkanten av öknen i Bernardo Bertoluccis berömda filmatisering av romanen.)
Vilse och rastlös var uppenbart också den franske aristokraten, forskaren, officeren och den ständige resenären Charles de Foucauld (1858–1916), som efter ett liv i sus och dus småningom begav sig till Nordafrika för att slå sig ner som munk i sydöstra Algeriet. 1914 byggde han sig en liten eremitboning – en svart rektangel av sten – mitt ute i Saharas stenöken, vid bergsplatån Assekrem (som snarare liknar ett månlandskap än den av mjuka och vågiga sanddyner klassiska bilden av den nordafrikanska öknen).
Vad som av vissa möjligen betraktades som en galen mans dårskaper, var för den nu djupt troende Foucauld – eller ”den vite Marabout” (’helig man’ på arabiska) som traktens tuareger kallade honom – ett sätt att ägna sig åt andlig kontemplation och utveckling. Bara två år senare, 1916, mitt under första världskriget som också starkt påverkade Nordafrika, sköts Foucauld ihjäl av medlemmar i en gentemot franska trupper upprorisk muslimsk och politisk-religiös sufi-orden, varefter hans lilla eremithus plundrades.
Allt började för Büscher med att han fick syn på två fotografier: det ena av Assekrems nästan overkligt ogästvänliga landskap (som om det rörde sig om en ”fjärran planet”, uttryckte han det nyligen i en tidningsintervju). Det andra fotografiet visar just Foucaulds mörka eremitboning, från vilken han hade utsikten över nämnda omgivning. För en sådan som Büscher räcker det med två bilder av det här suggererande slaget för att han genast skall gripa sig an researcharbete (om platsens historia, geografi, demografi, kultur), boka resa och åter igen, som en annan Tintin, ge sig ut på nya äventyr. Den kringflackande och ivrigt dokumenterande författaren måste dessutom och utan tvivel ha känt en omedelbar själarnas sympati med den egensinnige fransmannen – och dennes val att slutligen byta sitt värdsliga sökande mot ett andligt.
”Till skillnad från tidigare resor kunde denna resa inte företas på egen hand”, skriver Büscher i sitt efterord till den tidigare i år utgivna boken Der Weg. I sällskap av ett par tuaregiska vägvisare beger han sig ner till Foucaulds trakter och det ännu existerande eremithuset – tillflyktsort och viloplats – uppe på bergsplatån. Den omvände franske asketen utgör så resans röda tråd, liksom hans häpnadsväckande levnadshistoria och såväl sinnliga som religiösa sökande efter sanning och äkthet.
Parallellt med dessa motiv och teman berörs Büscher också av sina tuaregiska följeslagare och deras tro, vilket på hans vid det här laget patenterade berättarstil resulterar i resonerande tankegångar om islam och kristendom och deras fundamentala skillnader, religiöst och i det praktiska livet. Att han i grund och botten är en driven och djupt bevandrad reseskildrare märks inte minst i just hans talang för att ständigt växla fokus mellan den ”platsens ande” som utmärker de olika orter han som diktande observatör råkar befinna sig på och de konkreta miljöer han i egenskap av forskare ägnar detaljstudier åt.
Här gör än den svarta nattens stjärnhimmel och öknens former och färger ett överväldigande intryck på honom, än förlorar han sig i mer prosaiska, samtida och problemfyllda fenomen som guldletande tuareger, våldsamma ökenpirater eller subsahariska flyktingströmmar på väg norrut med drömmar om ett annat och bättre liv i det förlovade Europa. I de avsnitten befinner vi oss ljusår från den allmänt romantiserade bilden av ökenresenären som en svärmisk drömmare och lycksökare.
Hör man här inte snarare Nils Ferlins nedstämda diktrader sakta dala från den ändlösa öknens än väldigare himlavalv?
Man kan inte räkna dem alla
sägner och sånt man hör …
Det säjs att en stjärna ska falla
var gång när en människa dör –(Hela dikten kan läsas här)
- Klicka här för att läsa Martin Lagerholm om sensationen Adelheid Duvanel
- Klicka här för att läsa Rebecka Kärde om reseskildringen som genre