Hennes liv var tragiskt och hennes verk är fullt med outsiders i en till synes tröstlös tillvaro, men hennes unika, konstfulla kortprosa lämnar ändå läsaren slagen med häpnad. I samlingsvolymen Fern von hier har hennes berättelser gjorts tillgängliga igen. Med denna presentation av Adelheid Duvanel inleder Dixikon en serie essäer om kvinnliga, orättvist förbisedda, tyskspråkiga författare.
Världslitteraturen vimlar av bortglömda eller förbisedda författare. Förvisso högst relativa egenskapsord – vem har rätt att avgöra, eller har ens den blekaste aning om vad som är bortglömt eller inte? Här åsyftas hur som helst namn som en gång i tiden varit både lästa och lovordade, men som av en eller annan anledning fallit i glömska i det allmänna medvetandet. Författare som oftast inte längre tas upp i litteraturhistoriska handböcker eller som sällan eller aldrig numera nämns på kultursidor eller i den litterära offentligheten.
Vissa av dessa författarskap har förstås dött sotdöden av fullt förklarliga skäl. Måhända har de motivmässigt varit alltför bundna till sin egen samtid, skrivit i en ton och stil som numera känns förlegad, eller helt enkelt och fullt välförtjänt glömts bort till följd av bristande litterära kvaliteter.
Den första av fyra essäer om just obemärkta eller försummade kvinnliga 1900-talsförfattare från det tyskspråkiga området, handlar om schweiziska Adelheid Duvanel (1936–1996), också den yngsta av seriens presenterade berättare.
Efter trettio års bevakning av den tyska litteraturen – äldre som ny – händer det inte alltför ofta att man stöter på ett helt okänt författarnamn. Än mer sällsynt är att bli fullkomligt golvad av den nya bekantskapen efter blott två lästa rader! (”När sömnen lade handen över hennes av skräck kalla ansikte, såg hon mellan dess fingrar tistlar i en flaska.”) När Duvanels namn i fjol oförmodat dök upp i mitt blickfång, var det två saker som särskilt påkallade min uppmärksamhet: att hon uteslutande skrev kortprosa och att det inte liknar någonting annat.
Just i det här fallet är kanske ”återupptäckt” en bättre beskrivning av hennes nuvarande status. Den främsta anledningen till den plötsliga uppmärksamheten av Duvanel på de tyska kultursidorna är den i fjol våras utkomna boken Fern von hier.
Den 800-sidiga utgåvan är förlagd av den schweiziska litteraturvetaren Elsbeth Dangel-Pelloquin och innehåller också en personlig essä av Duvanels författarkollega och vän Friederike Kretzen. Det gedigna praktverket består av författarens samlade berättelser (tyskarna föredrar generellt termen Erzählung framför Novelle), skrivna från 1960-talet och fram till Duvanels död 1996.
Kortprosa var alltså ordet: runt 250 litterärt förtätade historier, sällan längre än två tre sidor, som går på knockout direkt. Redan efter ett par meningar svindlar det till i läshuvudet, och man är precis lika bragt ur fattningen efter tre omläsningar. Det är framför allt själva språkbehandlingen som gör Duvanel till det slags sällsynta författare som skriver noveller till synes utan mål och riktning. Hon inleder inte sällan med något välbekant, bara för att gång på gång sedan avvika från berättandets förväntade dramaturgi. Och där sitter vi, slagna med häpnad.
Duvanel föddes 1936 som Adelheid Feigenwinter i den lilla orten Pratteln strax söder om Basel, och började skriva och teckna redan i tidig ålder. Fadern var strängt religiös och skickade iväg sin sensibla tonårsdotter till ett katolskt flickinternat, vilket mentalt kom att bringa henne ur balans. Som 17-åring lades hon in på psykiatrisk klinik där hon behandlades med insulinsprutor och elchocker.
Redan samma år gick hon en konsthantverksutbildning och inledde samtidigt sin bana inom måleriet och litteraturen. Från och med 1960 skickade Duvanel under pseudonym regelbundet in berättelser till dagstidningar i Basel, och fördrev tiden på stadens musikkaféer där hon förläste sig på de franska existentialisterna.
Sedermera gifte hon sig med konstmålaren Joseph Duvanel, och deras hem blev under några år på 60-talet något av ett högkvarter för Basels bohemiska konstnärskretsar. 1964 fick de dottern som döptes till samma namn som modern, Adelheid. Men redan efter ett par år var privatlivets lycka som bortblåst ur allas deras liv. Joseph inledde en lång relation med en annan kvinna och fick ett barn med henne, vilket inte hindrade att de tre vuxna under en tid levde tillsammans under samma tak.
1981 skiljde sig paret Duvanel, och fem år senare tog Joseph livet av sig. Åren däremellan var Adelheid i omgångar inlagd på psykiatriska avdelningar, samtidigt som den unga och nu aidssjuka dottern, tillika nybliven mamma, brottades med sitt narkotikamissbruk. En för egen del bräcklig Duvanel försökte under en period ta sig an den drogberoende dottern och barnbarnet, vilket bara förvärrade den redan kaotiska livssituationen. Under en ovanligt kylig natt mellan den 7 och 8 juli 1996 dog Adelheid Duvanel av sina köldskador efter att medicinpåverkad ha irrat bort sig i en skog utanför Basel.
Det ofattbara med all denna personliga tragik och familjetillvaro i sönderfall, är att just de här värsta åren sammanfaller med de litterära framgångarna och med de prestigefyllda konst- och litteraturpriser som hon belönades med. Det är som om de egna katastroferna och sammanbrotten utgjorde en källa till något slags inverterad inspiration och arbetslust. Eller tjänstgjorde tvärtom det litterära berättandet som en ventil ut till en annan möjlig värld där det var lättare att andas?
Under alla omständigheter, och trots allt, är det i Duvanels fall viktigt att inte sätta likhetstecken mellan författarens liv och hennes verk, ty hon sysslade varken med autofiktion eller diskbänksrealism. Snarare företräder hennes laddade små berättelser en annan och parallell litterär verklighet, som givetvis också speglar en värld utanför texten, men som framför allt behärskas av den uppenbart outtömliga inbillningsförmågan och den språkliga gestaltningens alldeles egna premisser.
Efter att ha fått enstaka berättelser publicerade i tidningar och antologier gav Duvanel 1980 ut sin första berättelsesamling i eget namn, Windgeschichten, som följdes av ytterligare fem utgivningar på samma förlag: Das Brillenmuseum (1982), Anna und ich (1985), Das verschwundene Haus (1988), Gnadenfrist (1991) och Die Brieffreundin (1995). Sedan dess har två postuma samlingar getts ut, Der letzte Frühlingstag (1997) och Beim Hute meiner Mutter (2004). Och nu alltså den definitiva utgivningen av hela hennes produktion i ett band.
Trots det på ytan ofta tröstlösa innehållet – de pregnanta novellerna befolkas av ensamstående mödrar och oroliga barn, av själssjuka och missbrukare, av självmördare och förödmjukade människoskuggor – manifesterar sig många av texterna som i ett förklarat sken. Hemligheten bakom den anslående prosan vilar någonstans i kontrasterna mellan den råa verkligheten och de stilistiskt konstfulla stilmedel med vilka hon återger den.
Här lämnar Duvanel all biografisk realism, och ger sig i stället hän åt besjälade luftslott, surrealistiska scener och komiska vändningar. Så transformeras berättelserna om alla dessa outsiders och deras alienerade tillvaro till sinnrika fantasistycken där de utsatta tillåts laborera med sina egna perspektiv på livet. Duvanel liksom bara hjälper dem på traven. Oftast genom att utan vare sig bakgrundsförklaringar eller utgångar ge läsaren någon vidare information om figurernas liv i övrigt. Det här är de isolerade ögonblickens små historier.
”Det finns olika platser där Alma skulle kunna bo. I en röd hiss till exempel, i vilken det hänger en spegel. Hon hade visserligen inte kunnat lägga sig ner eftersom hissen vore för smal; hon hade bara kunnat sitta, med en kudde mot ryggen. Allra överst i huset skulle det finnas ett badrum och en toalett som inte användes eftersom ingen bodde där uppe; endast en ung kvinna lärde ut skulptering och krukmakeri två gånger i veckan i ett utrymme under taket som hon hade hyrt.”
Med detta slags infallsrika och på barnavis oförmedlade upplägg inleder Duvanel många av sina berättelser, här ur den halvannan sida korta Die Wirklichkeit, die nackte Wahrheit (’Verkligheten, den nakna sanningen’).
Som läsare sugs man in i en till synes oansenlig story, eller en dagdrömmande lek med litterära motiv. I det citerade exemplet frågar man sig utan framgång: Vem är Alma? Har hon ingen riktig bostad? Vad har hon drabbats av? Svaren uteblir, även om Duvanel på det korta utrymmet skjuter in små förstuckna upplysningar om ett möjligt människoöde.
Men aldrig mer än att läsaren själv får brodera ut möjliga tolkningar av de sällsamma tanke- och händelsekedjorna. Utan ”förklaringar” naglar Duvanel fast historierna på sina specifika platser och tidpunkter. Så får hon texternas grundton att vibrera mellan de på raderna nedpräntade orden och de mellan raderna liksom gåtfullt gäckande ”innebörderna”. Och Alma, visar det sig några textrader senare, skulle ju lika gärna kunna bo i en musikpaviljong, eller i ett varmt rum fullt av färggranna kuddar och tjänande undersåtar.
Förvissso föds ingen som mästare, och en del av de tidiga berättelserna som en ung Duvanel publicerade i dagspress och tidskrifter, kan på sina ställen förlora sig i ett lite väl yvigt bildspråk eller i forcerade knalleffekter, som paradoxalt riskerar att ta udden av den suggestiva nerv som ändå finns där.
Att det redan på detta tidiga stadium rör sig om ett litterärt snille i vardande, råder det likafullt inga tvivel om. Och i betraktande av det samlade materialet i den här frikostiga utgåvan är anmärkningen högst parentetisk. Snart nog skönjer man ju Duvanels särmärke, att på två meningar och med språklig och psykologisk precision ringa in de enskilda figurernas ömtåliga, rörande eller bisarra tanke- och känslovärldar. I all berättarekonomisk förtätning verkar hon veta allt om vår irrationella, sköra eller undanglidande längtan efter undsättning och tröst.
Tematiskt erinrar Duvanel delvis om mer beröma diktarsystrar som Ilse Aichinger och Ingeborg Bachmann, form- och stilmässigt däremot snarare om landsmannen Robert Walser (1878–1956), kortprosans och mikroskrifternas okrönte konung. I likhet med honom låter Duvanel sina texter liksom hänga fritt i luften, utan någon tydligt markerad ”mening”, men med en unik känsla för språkets möjligheter att viga samman tillvarons inre och yttre världar.
Här frågar man sig inte vad novellerna ”handlar om”, utan vad det egentligen är vi läser och varför vi inte kan lägga boken ifrån oss. Och svaren, ja, de ligger liksom inneslutna mellan bokpärmarna. Lika inkapslade som berättelsernas gestalter är i sina trånga sidutrymmen och med sin begränsat tillmätta tid.
Inte undra på att de stundom tvivlar på sina egna sinnen, som den bekymrade Arthur i berättelsen Der Engel, som försöker ”tända ljuset för att höra bättre” och vars hemliga förälskelse, Cecilia, har en ”röst som påminner honom om dimma”.
———————-
- Denna serie essäer, som har Martin Lagerholm som gästredaktör, har gjorts möjlig genom ekonomiskt stöd från Svenska Akademien.
- Klicka här för att läsa om Duvanel också som konstnär på Museum im Lagerhaus i St Gallen
- Klicka här för att läsa Mikaela Blomqvist om Ingeborg Bachman
- Klicka här för att läsa Martin Lagerholm om Felicitas Hoppes vilda och befängt underhållande roman Die Nibelungen. Ein deutscher Stummfilm