Den norske författaren Geir Pollen, som i sin bok Volga. En russisk reise gör olika nedslag i rysk historia och kultur utmed den 353 mil långa floden, påminner om att den slaviska traditionen rymmer så mycket mer än den i dessa dagar så aktuella maktfullkomligheten: optimism och framåtanda, genial avantgardism, kriminalitet och misär – och förmågan att gå vidare. Trots allt.
Följer man dagens nyhetsbevakning kan man få ett intryck av att Ryssland består av en enda person. Som en påminnelse om den mångfald som är Ryssland kom jag att läsa en nyutkommen norsk volym av Geir Pollen: Volga. En russisk reise (2021). Pollen är en mångsidig och gedigen norsk författare. Han har gett ut diktsamlingar och romaner, han har översatt från franska, ryska och tyska. 2014 gav han ut Armfeldts armé, där han undersöker det katastrofala återtåget från Norge 1718; den finns också på svenska.
Han har länge varit bosatt i Ryssland och verksam vid universiteten i St Petersburg och Moskva som ”sendelektor” – den norska termen för den som undervisar i hemlandets språk och litteratur. Och nu alltså en mäktig volym om hans ryska erfarenheter.
I 99 kapitel över 500 sidor skildrar han floden Volga tvärs genom det stora landet fram till dess utlopp i Kaspiska havet. Den passerar städer som Tver, Niznij Novgorod, Kazan, Toljatti, Samara, Saratov, Astrakhan och många fler, som tillsammans bildar ett snitt genom den ryska geografien, mytologin, kulturen, historien.
Volga är matusjka, skriver Pollen i ett förord: ”en kär, förtrogen mor. Poeten Jevgenij Jevtusjenko säger det så här: ’Vi är ryssar. Vi är Volgas barn. För oss är hennes långsamma böljor tunga som byggstenar, fulla av mening ’.” I flodens nedre lopp ligger Volgograd, som periodvis fått heta Stalingrad: platsen för den avgörande drabbningen 1942 och därefter en ort med stort symbolvärde. Pollen visar med otaliga exempel att Volga ända från Igor-kvädet på 1100-talet via Katarina den stora – som företog en flodfärd 1767 – och Stalingrad fram till idag har haft en central plats i rysk ideologi och mytologi.
Längs floden har det också fötts och verkat en lång rad av det ryska kulturlivets stora namn: Pollen ger mini-porträtt av klassiker som Alexander Pusjkin, Ivan Gontjarov (Oblomov) och Maxim Gorkij, målaren Ivan Repin, sångaren Fjodor Sjaljapin, poeterna Osip Mandelsjtam, Gennadij Ajgi, Velimir Khlebnikov, den sentida krönikören Vasilij Grossman, utländska Volga-resenärer som Théophile Gautier, Alexander von Humboldt, Joseph Roth, Fritiof Nansen. Därtill erövrare som vikingar och mongoler, mytiska figurer som kosacken Stenka Razin och upprorsmannen Pugatsjov. Och så förstås en rad politiska storheter, en dissident som Sacharov, lokala potentater och bödlar, dessutom Kerenskij och Trotskij och, framför allt, Lenin, född Uljanov i flodstaden Simbirsk, som numera heter Uljanovsk.
_-_Volga_Boatmen_(1870-1873).jpg)
Boken är en reseberättelse, där Pollen berättar om en kryssning som förstås inleds från källan och sedan följer floden tills den mynnar ut, 353 mil senare. Långa stycken får vi ett intryck av att Pollen sitter på däck och registrerar det som finns att se längs stränderna, att han går iland när båten lägger till, besöker lokala sevärdheter, associerar och resonerar och presenterar utifrån sin grundliga beläsenhet. Modellen för en sådan lärd reseberättelse är förstås Claudio Magris Donau som kom ut 1986 och fick en stor internationell publik. Pollen hänvisar också till Magris några gånger; han är lite mer försiktig än Magris med att använda fiktion men det avgörande greppet – resan – är ändå fiktion i den meningen att Pollen hänger upp sin genomgång av den ryska historien och kulturen på en fysisk resa: ett lika enkelt som effektivt grepp. Den som gör en resa har något att berätta – i denna nötta fras ligger en sanning som bekräftas i massor av litteratur.
När jag en gång i världen skrev en bok om reselitteraturen – Resa och skriva. En guide till den moderna reselitteraturen – konstaterade jag inledningsvis att ”resan är ett viktigt litterärt motiv och att resan fungerar som motor för allsköns litteratur. Och så har det väl alltid varit … jag behöver knappast påminna om att Odysseus’ reseäventyr konstituerar ett av våra första stora epos, att Dantes resa genom Inferno till Paradis var den första stora imaginära och metafysiska resan, att romanen i modern mening inleddes när Cervantes lät sin anonyme knapadelsman ta namnet Don Quijote och ge sig ut på vägarnas äventyrsresa, att Defoe gav sitt bidrag till den moderna individens konstitution när han lät Robinson Crusoe stranda på sin sjöresa. Visst: resan ger sitt väsentliga bidrag till den stora litteraturen, resan bidrar till att den finns, till dess motiv, till dess struktur.” Otaliga titlar kunde läggas till för att bekräfta det som också gäller Pollens Volga. Han har förstås gjort många turer längs och på floden, besökt städerna, samlat intryck, läst, för att så syntetisera dessa förberedelser i den enklaste och effektivaste av litterära former: resan.
Och resultatet har blivit en utomordentligt rik bok, där läsaren inte bara möter en mängd lätt buren information och ett myller av platser och personer utan också kan samla alla dessa intryck – just som Pollen har samlat dem i en resa – till ett porträtt av Ryssland. Den bild vi får – Ryssland som stort, etniskt och kulturellt och politiskt mångfaldigt, ett land där förmoderna strukturer och hierarkier lever kvar – är kanske inte originell, men den får ett slående innehåll av alla de glimtar vi får av människor och platser. God hjälp ger dessutom ett vackert bildmaterial, viktigast är fotografen Maksim Dmitrijevs ”Volgasamling”, 4000 negativ på glas, huvudsakligen tagna runt 1900 och i dag samlade i ett arkiv i Nizjnij Novgorod – Pollen har med ett 15-tal av dessa fantastiska bilder.
De 99 kapitlen innehåller lika många platser, personer, analyser, intryck. Några av dem har tilltalat mig mest. I kapitel 64 berättas om Karl Fjodorovitj Fuchs, döpt Karl Friedrich. Han var medicinskt utbildad i Tyskland och hamnade år 1800 som garnisonläkare i Sankt Petersburg. Hans naturvetenskapliga intressen fick honom att företa forskningsresor i Ural och Sibirien och han besökte också Kina. 1805 blev han professor i naturhistoria och botanik vid det nya universitetet i Kazan, en stad längs mittre Volga, gränsande till områden med tjuvasjisk, tatarisk och finsk-ugrisk befolkning. Där levde han i 40 år som lärare inte bara i botanik utan också i patologi, anatomi, fysiologi och rättsmedicin, dessutom var han verksam som läkare. Han lärde sig ryska, han byggde upp stora samlingar av medicinska växter, av flora och fauna. Han lärde sig tatariskt språk, gifte sig med en tjuvasjisk kvinna, intresserade sig för finsk-ugriska folk: marier, mordviner, udmurter. Han samlade ryska och tatariska handskrifter och bruksföremål. Pollen presenterar honom som ett underbart exempel på just den vetenskapsman från Väst som Peter den store – och efter honom Katarina den stora – önskade sig när de började importera i första hand tyskar för att försöka modernisera det gamla Ryssland.
I ”Världen som en övning i att lyssna” (kapitel 65) handlar det om Sofija Gubajdulina, född 1931 i en liten ort vid Kama (en biflod till Volga) men sedan uppväxt i ett hus i Kazan som nu rymmer ett Centrum för samtidsmusik. Det var också i Kazan hon fick en musikalisk skolning som fortsatte i Moskva, där hon, som Pollen skriver, ”omedelbart blev en del av den icke officiella konstscenen i Moskva, där komponister, författare och bildkonstnärer möttes och experimenterade utan annat gemensamt än motståndet mot den uppfostrande, heroiserande socialrealistiska konsten som myndigheterna och de partikontrollerade konstorganisationerna försökte påtvinga dem.” (Vill man veta mer om denna miljö rekommenderar jag Ljudmila Ulitskajas fantastiska roman Det gröna tältet, som dock inte blir nämnd av Pollen).
Det dröjde till 2000-talet innan hennes musik kunde uppföras i hemlandet men i efterhand prisar hon den frihet som svartlistningen gav henne: ”Hon kunde skriva som hon ville, utan kompromisser”. Jag hörde henne första gången på 80-talet och har sen dess fascinerats av hennes musik. Kan det ha varit den tatariska bakgrunden, uppväxten vid Volga i kombination med dissident-miljön i Moskva som gjorde det möjligt för henne att skriva en musik som inte liknar någon annan?
Fram till 1964 hette staden med bilfabriken VAZ Stavropol (Kapitel 77) , nu heter den något så oryskt som Toljatti. Det nya namnet kom av den italienske kommunistledaren Togliatti, som hjälpte till med att få till stånd ett samarbete med Fiat för en bilfabrik som skulle producera bilar till överkomligt pris. Det resulterade i Volga bilfabrik, förkortat VAZ, och de första bilarna exporterades under namnet Lada (jag körde en begagnad Lada några år på 1980-talet och minns den som en excentrisk bil).
Toljatti blev en ”monogorod”, en ”monostad”, ekonomiskt avhängig en enda industri: bilfabriken. Runt 2000 togs verksamheten mer eller mindre över och plundrades av den organiserade kriminaliteten. Till skillnad från många andra liknande ställen rensades det upp i VAZ-fabriken och man kunde fortsätta bygga bilar och Toljatti leva vidare, om än starkt reducerat; två tredjedelar av den ursprungliga arbetsstyrkan på 100.000 man är nu borta.
Som en illustration av utvecklingen – som förstås inte är unik för Toljatti utan säger en del om Rysslands nära historia – berättar Pollen att stadens stora kyrkogård har två så kallade ”hjälte-alléer”, en för soldater som fallit i Afghanistan eller Tjetjenien, en annan med stora och påkostade gravstenar: ”Där ligger de i långa rader, dråpare och dräpta om varandra, och har sen länge förvandlats till stadens främsta turistattraktion.”
Putin spelar just ingen roll i Pollens huvudsakligen historiska panorama. Men där finns i gengäld gott om skurkar som visar att Putin inte är någon ny rysk uppfinning. Han lär ju själv hävda att han fullföljer en slavisk tradition. Pollens bok visar att denna tradition ändå rymmer så mycket mer än den aktuella maktfullkomligheten: optimism och framåtanda, genial avantgardism, kriminalitet och misär – och förmågan att gå vidare. Trots allt.
- Klicka här för att läsa Rebecka Kärdes ”Seende iaktta vad vi ser”. Om reseskildringen som genre
- Se ett samtal med Geir Pollen här