Den indiska fotografen Dayanita Singh betraktas som en av de främsta. En utställning med hennes bilder pågår till och med den 22 januari 2023 på Hasselbladsstiftelsen, Göteborgs Konstmuseum. Henrik Schedin skriver om en ständigt nyskapande fotograf som också vill motarbeta fotografiernas inbyggt statiska natur genom att göra dem till portabla objekt som kan visas upp var som helst.
Den indiska fotografen Dayanita Singhs svartvita fotografier har en fin ton med dokumentära inslag, oavsett om hon fotograferar objekt eller människor i deras vardag. Hon dokumenterar en bild av Indien genom kameran, men det omväxlande och sporadiska landet har också letat sig in i hennes ombytliga metod att presentera sin verk.
Ett återkommande tema i Singhs fotoserier är arkivet, kanske bäst representerad i hennes bok File Room från 2013. I flera år hade hon fotograferat de myllrande indiska arkiven, som vid en första anblick verkar oorganiserade och där dokumenten ligger staplade huller om buller. I själva verket finns förstås en ordning, ofta skapad av den lokala arkivarien själv. Fotografierna av arkiven är fyllda av allvar, till och med något som liknar en vördnad inför deras funktion och skönhet.
I fotografierna framträder också en bild av Indien, inramad i byråkrati. Det stora landet tycks ändlöst i sin mångfald och den tillsynes lika ändlösa mängden papper får vittna om det. Den som har varit mitt uppe i eller sett bilder från indiskt offentligt liv kan nog känna igen det slags godtyckliga ordning, som tycks finnas också i arkiven. Hennes stillbilder, som fångar bara ett ögonblick och ger uttryck för ett visst lugn, som alls inte finns i gatuvimlet, gestaltar ett Indien bakom kulissen.
Singh har själv påpekat att hon är intresserad av det kaotiska i arkiven. I den konversation mellan henne och konstkritikern Hans Ulrich Obrist som finns återgiven i slutet av File Room berättar Singh att hon försökte fotografera arkiv även i Italien. Hon saknade dock den livfulla oordning som fanns i de indiska arkiven och kunde därför inte finna något av intresse i de italienska.
Dayanita Singh föddes 1961 i New Delhi, och är numera bosatt i Goa. Hennes ingång till fotokonsten var arbetet som journalist där kameran var en ständig följeslagare. Under sin journalistkarriär träffade hon och blev vän med Mona Ahmed, en hijra, som blev subjektet i en av Singhs första böcker, Myself Mona Ahmed. En hijra, ofta översatt till eunuck, är en kastrerad man eller transsexuell kvinna som har en rituell status i den indiska kulturen. Singh ville istället skapa en mer vardaglig bild av det kulturella fenomenet för att på så sätt också undvika den exotiska lins genom vilken omvärlden ofta betraktar Indien.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Ahmed och Singh var fram till Ahmeds död nära vänner och den färgstarka kvinnan påverkade Singh starkt. Efter Ahmeds död dök hon ändå upp i Singhs fotografier i serien Mona in the Archives. Det är en serie kollage där Ahmeds porträtt har klippts in i Singhs fotografier, bland annat i olika arkiv. Bilderna framstår både som en hyllning till någon som betytt mycket för henne och kanske som ett sätt att bevara deras vänskap genom att låta Ahmed vara fortsatt närvarande i arkiven.
Singhs tidiga fotografier från 80- och 90-talet – då hon framför allt var en dokumentär fotograf – finns att se i boken Let’s See. Indiskt vardagsliv återges med mycket närhet. Sedan dess har det konstnärliga fotografiet fått mer utrymme, och numera finns hon representerad på Moderna museet i Stockholm, Museum of Modern Art i New York, Centre Pompidou i Paris och en rad andra kulturella högborgar.
Hon tilldelades 2022 Hasselblad Award och På Hasselblad center, i Göteborgs Konstmuseum, pågår ännu och till och med den 23 januari 2023 en utställning av hennes bilder.
Singhs fotografi är finstämt och intressant även om tematiken eller hennes grepp inte är det mest originella. Däremot har hennes sätt att presentera sina verk blivit i allra högsta grad originellt. Nu när alla har en kamera i fickan och sociala medier är ett enkelt sätt att nå ut med sina fotografier, anser hon att fotokonstnärer behöver utveckla och tänka om sin process.
Hon har därför börjat motarbeta fotografiets inbyggda statiska natur. Hennes bilder ska inte enbart hänga inramade på en vägg, utan istället vara portabla objekt, som kan visas upp var som helst. Konsten ska inte bara finnas inom lyckta dörrar på kulturinstitutioner, utan vara i rörelse.
Ett exempel är hennes projekt Museum Bhavan. Det började som nio olika trästrukturer, som ett slags skulpturala ramar, med en samling fotografier i varje. Försedda med gångjärn kunde de ändra form, fotografierna i strukturerna bytas ut och ordningen ändras. De skulle också kontinuerligt flyttas runt i lokalen de befann sig i, för att en pågående utställning inte skulle bli stillastående eller enformig. Besökare, som återkom, skulle därmed inte behöva se samma utställning två gånger.
Men när de enskilda strukturerna köptes upp av flera ansedda museum gick det inte längre att bevara de nio strukturerna under samma tak. För att återskapa samlingen, och visa alla bilderna, utformade hon istället böcker utifrån samma idé. På så sätt blev de också tillgängliga för en bredare publik.
Museum Bhavan i bokform utformades som en unik samlingsbox – med sammanlagt nio dragspelsvikta böcker i praktiskt hemmaformat – var och en med omslag i olika färger och strukturer. Böckerna kan utvikta bli till en liten utställning. Titlarna på vissa av fotoserierna har bytts ut för att serierna ska kunna ses med andra ögon. Inget är bestående hos henne, och genom denna utgivning har hon funnit ett sätt att skapa en pågående förändring också åt hennes fotografier.
Hon har till och med låtit sy upp en jacka med nio fickor där hon kan förvara de nio delarna av Museum Bhavan och göra sin kropp till ett mobilt museum. På ryggen står det skrivet ”My life is a museum”. Ett påhittigt sätt att leka med idén om museer, där alltså inte ens utställningslokalen är fast.
Indien har ett annat offentligt liv än vi har här i Norden. Mycket sker där i det offentliga och det finns sällan en inramad eller specifik plats till olika aktiviteter. Så varför skulle inte ett museum kunna flytta ut på gator och torg? Hennes lådor eller utdragbara böcker kan också placeras eller vecklas ut vid besök i någons hem, på bussen, på en gata eller var helst man önskar. Singhs fotografier tillåts sällan enbart vara fotografier, utan de blir snarare till delar av ett objekt som samlar fotografier.
Den grundläggande tanken bakom Singhs fotokonst, skriver konsthistorikern Kajri Jain, är att den på en gång ska vara hantverk och massproduktion. Även om fotoböcker ger möjlighet till stora upplagor och massproduktion, vill Singh samtidigt att hennes verk ska vara unika. För att undvika att hennes konst blir en dussinprodukt tillåter hon inte köparna – när hon kan bestämma över det – att köpa mer än en bok var.
I hennes senaste bok Book Building redogör hon för sina olika projekt och publiceringar, hur de blev en bok och varför. Varje projekt har också en instruktion om hur de en gång hos köparna kan bli till ett ”museum”, instruktioner som i sin enkelhet blir komiska: Sätt upp en hylla si och så lång, veckla ut din utgåva av Museum Bhavan, placera den på hyllan och sen är det klart. Du har inte bara en bok hemma, du har ett konstföremål och kanske till och med ett helt museum!
Med Singhs bärbara museum kan konsten flyttas ut från finrummen och hennes stillbilder på detta sätt bokstavligen bli rörliga. Vad passar bättre för en bildkonst som bygger på ständig utveckling och rädsla för att fastna i redan uppkörda spår.
- Se en video om Singhs Museum Bhavan här
- Ett samtal med Dayanita Singh om boken och fotografiet