Den danske, mångfaldigt prisbelönade översättaren och författaren Niels Brunse rodde 2018 i land med det kolossala konststycket att översätta Shakespeares samtliga pjäser. Han har nu också skrivit en sympatisk, väl bevandrad och personligt hållen introduktionsbok, Derfor Shakespeare. En rakt igenom förträfflig läsning, anser Martin Lagerholm.
Det finns förstås ingen som vet exakt hur många böcker om Shakespeare som skrivits under seklernas lopp. Den allra första biografiliknande publikationen brukar hur som helst anses vara den engelske dramatikern och poeten Nicholas Rowes lilla essä Some Account of the Life of Mr. William Shakespear från 1709 (som i själva verket inte alls innehåller särskilt många biografiska upplysningar).
Men därefter tog det fart, och bara under 1700-talet lär det i England ha publicerats över 150 biografier över Shakespeare. Berömmelsen nådde småningom Frankrike, där klassicisterna visserligen hade svårt att fördra engelsmannens blankvers, och i översättningar helt sonika kunde byta ut originalens versmått mot den egna formstränga alexandrinen.
Ett sekel senare fixerades dock Shakespeares stjärna på världslitteraturens firmament. Detta inte minst genom de tyska förromantikernas försorg, som blott halvt på skämt menade att han visserligen var född i England men att det var de som på allvar upptäckt honom.
Så ersatte gärna Sturm und Drang-diktarna de gamla grekerna med Shakespeares snille och språkliga vitalitet, och med ens förvandlades skalden till själva sinnebilden av ett diktande naturgeni. Och den tyska vurmen höll i sig, så till den grad att självaste Hitler ansåg Shakespeare i alla hänseenden vara överlägsen Goethe och Schiller, som mest ”ödslade bort sina talanger på historier om medelålderskriser och syskonrivalitet”.
De tyska romantikernas djupa aktning för Mästarens ordkonst motsvaras i modern tid bland andra av den lika briljante som omstridde amerikanske litteraturvetaren och kritikern Harold Bloom, som rentav hävdade att Shakespeare uppfann människan så som vi känner henne. The Invention of the Human, lyder också underrubriken till Blooms fullkomligt lysande bok Shakespeare, som utgörs av djuplodande analyser av dramatikerns samtliga dramer. ”Med sina 37 pjäser, 154 sonetter och fyra längre dikter har han skänkt oss en sekulär religion.”
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Med tanke på det kraftiga globala avtryck Shakespeare historiskt har gjort och med oförminskad styrka ännu gör – litterärt, kulturellt, andligt – är det nästan lite märkligt att det inte skrivs ännu mer om honom, även om Shakespearianan som sagt redan är oöverskådlig nog som den är.
Här hemma är det glesare mellan publiceringarna, där bokutgivningen om Shakespeare och av svenska upphovspersoner under 2000-talet huvudsakligen består av följande titlar: översättaren Martin Tegens båda biografiska undersökningar Vem var Shakespeare – Sonetternas gåta och Shakespeares Factotum-Fixare; teaterpedagogen Kent Hägglunds William Shakespeare – En Man för alla tider; Ulf Liljedahls antologi Shakespeare genom tiderna samt Gösta Fribergs och Helena Brodin Fribergs väldiga (och lika väldigt omdebatterade) Täcknamn Shakespeare – Edward de Veres hemliga liv.
Det säger kanske något att inte mindre än tre av dessa fem nämnda böcker huvudsakligen behandlar det på senare decennier omåttligt populära spörsmålet om Shakespeares ”egentliga” identitet. Ja, den tolkningsmässiga djungeln är tät, vilket väl spär på mängden insnävade tolkningsmodeller, vare sig det gäller mer eller mindre kvalificerade gissningar rörande bardens liv och leverne eller akademiska gräl mellan blint trosvissa Shakespeare-exegeter.
Vad man som hängiven lekman då kan sakna är en säker stilist och klok läsare som valt att ta ett steg tillbaka, skifta perspektiv från mikroskopet till vidvinkelobjektivet, och skriva en sympatisk, väl bevandrad och personligt hållen introduktionsbok med den elementära titeln Derfor Shakespeare. Det är nämligen vad danske Niels Brunse nyligen har gjort.
Få i Danmark torde ha umgåtts mer med Stratfordbarden än just den mångfaldigt prisbelönade översättaren och författaren Brunse, som 2018 rodde i land med det kolossala konststycket att översätta Shakespeares samtliga pjäser, vilket är den blott andra fullständiga översättningen någonsin på danska (den första, av Edvard Lembcke, är vid det här laget över 150 år gammal).
Parallellt med det herkuliska arbetet har Brunse tidigare skrivit en rad egna böcker om den store diktaren, däribland den dramatiska monologen Shakespeare i forsamlingshuset, porträttboken Shakespeares ansigter och romanen Horatius (Horatio), som är ett slags Hamlet återberättad av den olycksalige prinsens trogne vän.
Derfor Shakespeare är rakt igenom en förträfflig läsning och en diktarpresentation av det slag som i Shakespeares fall borde finnas i mängder, men som inte gör det, åtminstone inte på våra breddgrader. Brunse driver inga teser, försöker inte leda något i bevis, går inte i clinch med Shakespeareforskare, utan karakteriserar och utvecklar tankegångar om världsdramatikerns stil, särdrag och framträdande motiv ur egen fatabur.
Smidigt rör han sig mellan insiktsfulla närläsningar av de viktigaste dramerna, teaterhistoriska utläggningar, biografisk kuriosa och anekdoter från den shakespearska teatervärlden förr och nu. Och han gör allt detta i den fria essäns form, kapitelvis uppdelad i Komedierna (inklusive sagospelen), Krönikespelen och Tragedierna.
I likhet med föremålet för hans bok, kryssar Brunse i sina genomgångar av pjäserna elegant mellan högt och lågt, mellan djupgående insikter och komiska uppslag. Shakespeare själv hade ju inte bara ett ”konstant levande intresse för vad språket förmår” – både som ”avbildning av verkligheten” och, kanske ännu viktigare, ”som en verklighetsskapande kraft” i sig – utan visste också att sorgen och glädjen går hand i hand här i livet.
Och det är väl i just detta som hans storhet ligger; att inbegripa allt mänskligt liv i sin språkvärld – det sublima och det simpla, det djupt gripande och det festligt grovkorniga i kontrastrik förening. Därför är ju tragedierna aldrig blott tragiska (tänk bara på de kvicka och dråpliga vändningarna hos dödgrävarna i Hamlet) och komedierna inte lustiga rakt igenom (vilket förslagsvis Narrens rörande sång till Döden i Trettondagsafton är ett utmärkt exempel på).
Med sitt bildade och behagliga tilltal ger Brunse läsaren intressanta bakgrundsfakta om dramernas tillkomsthistoria och samtida kontexter, och spränger allt emellanåt in kommentarer till filmatiseringar och uppmärksammade teateruppsättningar av Shakespeares pjäser.
Bland annat nämner han det så kallade ”Astor Place Riot” i New York 1849; ett masslagsmål på öppen gata mellan två fanatiskt teaterintresserade grupper, vilket resulterade i 22 dödsoffer och hundratals skadade. Och anledningen? Två olika uppsättningar av Macbeth spelades samtidigt i metropolen, den ena med den brittiske skådespelaren William Charles Macready, och den andra med amerikanen Edwin Forrest i titelrollen, varpå deras respektive anhängare i ett försök att kora vinnaren av de två bestämde sig för att slåss om saken.
Vem sade att konsten inte är på liv och död! Och kan det vara annorlunda när vi har med en diktare att göra som, med Brunses ord, ”satte konflikternas glödande kol på scenen utan grillvantar”?
- Klicka här för att läsa Martin Lagerholm om Brunses översättningar av Shakespeare
- Klicka här för att läsa Per Lysander om James Shapiros 1606. William Shakespeare and the year of Lear
- Klicka här för att läsa om Neil MacGregors Shakespeare’s Restless World. An Unexpected History in Twenty Objects