Inte bara om Shakespeares privatliv råder osäkerhet, det gör det också om hans pjäser. Den välkända utgåvan First Folio, som ansetts både unik, värdefull och framför allt som originalet till hans dramer, är inte det. Med hjälp av två böcker av Emma Smith reder Claes Wahlin ut vad man egentligen vet om saken.
I det allmänna medvetandet framstår folioutgåvan av Shakespeares pjäser från 1623, den bok som omtalas som First Folio, ofta utan att författarnamnet behöver nämnas, som både unik, värdefull och framför allt som originalet till Shakespeares dramer. 2023 fyllde den 400 år och firades vederbörligt. Men utgåvan är dessvärre varken unik eller det självklara originalet. Den har haft olika funktioner genom tiderna och dess betydelse idag är inte mindre komplicerad. Låt oss ta det från början, så gott det låter sig göras, och med benäget bistånd av huvudsakligen Emma Smiths två böcker i ämnet, The Making of Shakespeare’s First Folio respektive Shakespear’s First Folio – Four Centuries of an Iconic Book.
Shakespeare dog 1616, samma år som den första folioutgåvan av den samtida dramatikern Ben Jonson publicerades. Den folion, jämte tryckaren Thomas Pavier, som var den förste att trycka flera pjäser av Shakespeare i en volym (kvarto), kan ha varit inspirationen till att två av Shakespeares skådespelarkollegor från The King’s Men, John Heminge och Henry Condell, bestämde sig för en utgåva av Shakespeares samtliga pjäser. Tryckningen inleddes 1621 och det krävdes två års arbete innan tryckaren William Jaggard med sin son Isaac hade färdigställt folion.
Volymen innehåller 36 pjäser, hälften tidigare aldrig publicerade, och just detta faktum är ett av skälen till att folioutgåvan har fått den ställning den har. Utan den hade pjäser som Lika för lika, Slutet gott, allting gott, Trettondagsafton, Macbeth, En vintersaga eller Stormen, gått förlorade. Några av pjästexterna i folion kan ha utgått från Shakespeares sedermera förlorade manuskript, andra från transkriptioner gjorda vid föreställningar, där en Ralph Crane är identifierad som en person med den funktionen.
I ett av förorden hävdar redaktörerna att volymen överträffar tidigare tryck som skulle ha varit korrumperade (”abus’d with divers stolen and surreptitious copies”). Pjästexterna
är spridda som Orfeus lemmar. Först i denna folio har verket blivit helt, ”curl’d, and perfect of their limbes”, alltså som han skrev dem: ”Truely set forth to original copies, according to their first ORIGINALL”. Texterna skyddas av folion likt av en grav eller likkista, men det är med denna folio Shakespeares verk föds.
Låt vara att retoriken kring utgåvans unicitet delvis hade marknadsföring i åtanke. Det gällde att profilera den från alla tidigare kvarto; 49 utgåvor av 19 pjäser mellan 1593 och 1623 har spårats. Volymen var också dyr, omkring en månadslön för en hantverkare, och var inte något man kunde stoppa i fickan (som en kvarto). Folion består av ca 900 sidor satta i tvåspalt i tämligen liten stil. Uppskattningsvis trycktes omkring 750 exemplar (varav ca 235 exemplar är kända i dag). Under seklet utkommer ytterligare tre upplagor – 1632, 1663/64, 1685 – för att under 1700-talet ersättas av en rad utgåvor i mindre, mer praktiska format.
Under 1600-talet är det de olika folio-utgåvorna som används, för att läsa eller nyttja som utgångspunkt för uppsättningar. Shakespeare på scen omarbetades radikalt i led med tidens franskklassiska smak. I och med Nicholas Rowes mer praktiska octavo med Shakespeares samlade verk i sex volymer 1709 blir folion överflödig. Minst en gång per decennium under 1700-talet publiceras sedan Shakespeares samlade verk under olika redaktörer; Alexander Pope 1715 respektive Samuel Johnson 1765 hör till de mer bekanta. Det är också under det seklet som Shakespeare blir en nationell klenod. Kröningen av barden till den engelska litteraturens konung pågår ungefär mellan 1740 och 1770, och med den berömde skådespelaren och teatermagnaten David Garricks arrangerade jubileum av Shakespeares födelse 1769 (visserligen fem år för sent, han föddes 1564) cementeras bardens ställning som nationalklenod.
Det är också nu som First folio förlorar sitt användarvärde och börjar bli ett samlarobjekt. Redan 1623 var som sagt volymen dyr. Den förste köparen, som kunnat identifieras, var en Edward Dearing, som samtidigt köpte Ben Jonsons folio. Dearing var en teaterintresserad, välbeställd man. Man har även bland de tidiga köparna hittat två lorder, två biskopar och en friherre. Folion lästes aktivt. Ända sedan Erasmus handlade läsning om att identifiera ämnen och motiv, användbara uttryck (engelskans commonplaces) som man samlade för att vidga den egna språkliga och retoriska arsenalen – själva grunden för humanismens pedagogik. Man kan se hur citat användes för att sammanställa kunskap under den tidigmoderna epoken i Montaignes Essäer, liksom hos hans engelske översätter John Florio, där kapitelrubrikerna är av slaget ”Om ilska”, ”Om vänskap”, och där rikligt med citat interfolieras i essäerna.
Ett snarlikt syfte bland läsare var att kunna smyga in citat i egna skriverier, men dölja källan. Anteckningar, kommentarer och markeringar av ordspråksliknande formuleringar förekommer ofta i bevarade exemplar av folion, ibland har läsare ordnat uttryck efter ämne, eller noterat i marginalen den rubrik som en viss formulering ska hänföras till i den egna citatsamlingen.
Att läsa var alltså att förändra texten. Förmodligen var det endast för de tidiga läsarna som folion var en aktiv lästext, likväl var det början på den ännu allt annat än avtagande kritikmaskinen kring Shakespeare. Det är rimligen också den praktiken som är en del av en historisk förklaring till hur Shakespeares uttryck har fått en självklar plats i vardagsengelskan. Böcker som William Dodds The Beauties of Shakespeare 1752, liksom att Nicholas Rowe i sin andra upplaga av Shakespeares samlade verk 1714 lägger till ett avsnitt med rubriken ”A Table of the most Sublime Passages of this Author”, är en logisk förlängning av läspraktiken.
I och med de allt tätare utkomna samlade verken i octavo eller kvarto – redaktörerna förhåller sig hellre till sina närmaste föregångare – blir folion ett samlarobjekt, den blir en sekulär relik. Det är under den georgianska perioden, 1714–1830, som priset för den börjar stiga. I betydande utsträckning var köparna sådana som hade tjänat sina pengar på slaveriet. Den ekonomiska uppgång som slavhandeln medförde bidrog alltså till att first folio blev allt dyrare.
Priset sköt i höjden decennierna kring förra sekelskiftet och åtminstone en tredjedel av de bevarade exemplaren var i början av 1900-talet i privat ägo. I dag är det bara en tiondel, övriga ägs av institutioner, som Folger-biblioteket i Washington med sina 82 (!) exemplar. Senast en first folio såldes, 2020, blev priset 10 miljoner dollar. Gutenbergbibeln är fortfarande dyrare (49 bevarade exemplar, 21 kompletta, minst 25 miljoner dollar), och – märkligt nog – John James Audubons Birds of America från 1827–1838 knappar in med att ha sålts för 10 miljoner dollar 2010.
Komplikationen, i varje fall för dem som är mer intresserade av texterna än av det ekonomiska värdet, är att av de bevarade 235 exemplaren är inget det andra likt. Problemet är inte i första hand att många av exemplaren är inkompletta, utan har istället att göra med alla korrekturfel som uppstod under tryckningen. När Charlton Hinman i början av 1960-talet genomför en analytisk bibliografi, som gick ut på att jämföra typografiska egenheter i en rad exemplar – gemener/versaler, stavning, avstavningsprinciper, paginering, med mera – lyckas han identifiera fem olika sättare, benämnda A, B, C, D och E. Han kan till exempel konstatera att A skrev doe, goe och young, medan B skrev do, go, yong – engelska språket var ju vid den här tiden inte stabilserat, varken ortografiskt eller grammatiskt.
Hinman räknar till omkring 500 varianter eller korrekturinstanser som kan härledas till respektive sättare. Korrekturfel som upptäcktes under själva tryckningen korrigerades för de följande arken, inte för de redan tryckta. Folion bands sedan ihop en smula slumpartat, okorrigerade ark med korrigerade.
När sedan Hinman utifrån sitt förvisso mycket värdefulla arbete samlar ihop enstaka ark eller blad från omkring 30 olika exemplar för att sammanställa ett faksimil väljer han ut korrigerade, rena och fotovänliga excerpeter, som han ger ut 1968 och som får en andra upplaga redan året efter. Detta faksimil fick stor betydelse för forskningen. Komplikationen är att den är en bok som aldrig har existerat.
Följaktligen har det genomförts en rad jämförelser mellan bevarade kvarto och folion, många moderna utgåvor av Shakespeares pjäser väljer den ena eller andra, en del kombinerar kvarto och folio. Kung Lear är det mest kända kruxet där kvarto och folio skiljer sig i så hög grad att man hellre talar om två pjäser.
För folion tillkommer också det faktum att de exemplar som i dag är bevarade manipulerades redan under 1800-talet. Man kunde ersätta skadade blad med faksimil, ibland så välgjorda att vi i dag inte kan vara säkra på om enstaka blad är original eller kopior. En majoritet av exemplaren består av importerade blad eller ark från andra exemplar. Det är helt omöjligt att upprätthålla någon distinktion mellan kopia och original.
Allt flyter, och flyter allt längre bort från de pjäser som en gång uppfördes på The Globe och inför drottning Elizabeth och kung James – och från hur de trycktes i the First Folio. Teatern är ögonblickets konst heter det. Den låter sig inte fixeras i tryck, varken då eller nu.
- Klicka här för att läsa del 1 i Claes Wahlins essä om Shakespeare
- Klicka här för att läsa del 2
- Emma Smith berättar om First Folio