Brunses Shakespeare
Ett formidabelt danskt kraftprov

I år har för första gången en översättare, Niels Brunse, tilldelats danska Weekendavisens litteraturpris. Han har just avslutat sin kompletta översättning av Shakespeares samtliga 37 pjäser – sammanlagt 3 500 sidor – och fått idel lovord för sin prestation. Martin Lagerholm har läst det avslutande, sjätte bandet med bland annat översättningen av Stormen, Shakespeares sista pjäs. 

 

 Danska Weekendavisens Litteraturpris delas ut årligen sedan 1980. I slutet av januari offentliggörs pristagaren som röstats fram av Weekendavisens egna läsare utifrån en av redaktionen utsedd lista på tio titlar. 2018 års vinnare, som alltså tillkännagavs härom veckan, bryter dock för första gången i prisets historia mot en hittills given regel genom att inte vara en litterär upphovsman. Trots detta ovanliga utfall har pristagaren överösts av idel lovord av en av allt att döma samstämmig kulturell offentlighet.

omslag_william-shakespeare_samlede_skuespil_bind_6_9788702263466Så given verkar översättaren Niels Brunse vara efter att i höstas ha gett ut det sjätte och sista bandet av sin kompletta översättning av Shakespeares dramer. Med sina tolkningar av Stratfordbardens samtliga 37 pjäser på sammanlagt 3 500 sidor är Brunse nu äntligen i mål. Och varken läsare, kritiker eller teaterfolk verkar som sagt hysa några som helst tvivel om att han är en värdig champion.

På Weekendavisens redaktion är man minst lika lyrisk, och motiverar sitt brott mot prisets konventioner med att Brunse i egenskap av »gendiktare« snarare än översättare visst kan betraktas som något slags ordkonstnär i egen rätt. Översättare är i sitt arbete förvisso alltid i någon mening medskapare till det överförda verket, men i fallet Shakespeare – med allt vad det innebär av raffinerade lekar med språket, eleganta dubbeltydigheter, säregna konnotationer, nyordbildningar, och allt dessutom avfattat på blankvers – vilar det något extra herkuliskt över en fullbordad översättning.

Bara att lyckas överföra ett Shakespearedrama till ett stilistiskt hyggligt målspråk är väl svårt nog, kan tänkas. Men 37? Rubbet! Det händer inte alltför ofta, inte på något språk. Det närmaste vi här i Sverige kommer ett liknande formidabelt kraftprov på senare tid är möjligen Jan Stolpes storartade projekt med att förse Platons skrifter med en ny, stilfull och njutbar språkdräkt, också detta i sex tunga band på sammanlagt drygt 3 000 sidor. Man får förmoda att svårighetsgraden hos den elisabetanska Shakespeareengelskan och den klassiska grekiskan är någorlunda likvärdig.

Brunses nu förfärdigade översättningsprojekt är alltså en helt unik gärning. Första och fram till nu enda gången danskan berikats med en fullständig översättning av Shakespeares verk var på 1870-talet (Edvard Lembcke), så nog var det på tiden med en språklig uppdatering. Hos oss var Carl August Hagbergs kompletta Shakespeareöversättningar från 1840-50-talen länge tongivande, men deras högstämda ton passade småningom bättre i läsfåtöljen än på teaterscenen. Per Hallströms översättning av samtliga dramer på 1920-talet var därför välkomna, liksom senare Åke Ohlmarks på 60-talet (27 dramer) och Allan Bergstrands på 70-80-talen (ungefär lika många titlar). Därtill har ytterligare personer översatt en handfull eller fler pjäser, där på teatrarna flitigt brukade tolkningar av i synnerhet Göran O. Eriksson, men också av Björn Collinder, Britt G. Hallqvist och nu senast Ulf Peter Hallberg kan nämnas.
Nog om Sverige! Över sundet!

Istället för att presentera Shakespeares dramatik genremässigt (tragedier, komedier och krönikespel i block) har Brunse och förlaget Gyldendal valt att ge ut pjäserna i kronologisk ordning. Det innebär att det nu utkomna avslutande bandet alltså består av de sju sista pjäserna och därför domineras av de så kallade sagospelen (engelskans romances) – Pericles, En vintersaga, Cymbeline och Stormen. Övriga skådespel som ingår här är romarpjäserna Antonius och Cleopatra och Coriolanus samt det sista krönikespelet Henrik VIII.

Shakespeares dramatik kräver av översättaren grannlaga avvägningar mellan innebörd och utförande, liksom verbalt kongeniala och slagfärdiga omskrivningar av det engelska originalets svåröverförbara wit (kvickheter, espri). Genom att studera och jämföra olika tolkningar uppenbaras en rik flora av språkliga variationer och möjligheter, ibland rentav med ordvändningar som skiljer sig så markant åt att man nästan misstänker att de utgår från olika källtexter. Detta i sig är snarare tecken på Shakespeares gränslösa språkliga rikedom och retoriska snille än på översättarnas tillkortakommanden. Vilken oerhörd lättnad för de sistnämnda att det femtaktiga jambiska versmåttet åtminstone inte går på rim!

Bild som föreställer Prospero som befaller luftanden Ariel i Stormen
Prospero befaller luftanden Ariel i Stormen. John White Abbott f. 1763 d. 1851 (Wikipedia)

En personlig favorit bland Shakespeares dramer är Stormen, sagospelet som utgör bardens avsked till skaldekonsten, tillika ett av litteraturhistoriens vackraste svanesånger om hur bitterhet, hämnd och envälde slår över i försoning, frihet och kälekens triumf. Visserligen är det både orättvist, bedrägligt och gagnlöst att jämföra översättningar som inte bara skiljs åt tidsmässigt med 170 år, utan dessutom är skrivna på olika språk; men bara för att illustrera Brunses fria, enkla, sobra och ”talbara” återgivning har jag här valt det berömda avsnitt där Prospero i femte och sista akten lägger ned sin trollstav (och Shakespeare sin penna). Men först Hagbergs reviderade svenska tolkning:

Men denna trolldom
Avsvär jag nu, och när jag blott har skaffat
Himmelsk musik att deras sinnen bota
Med luftig tjusning, krossar jag min trollstav
Och sänker den i jorden många famnar,
Och djupare, än nånsin sänklod forskat,
Vill jag min svartkonstbok i havet dränka.

Och så Brunses:

Men vid nu, alle I, at såden trolddom
avsværger jeg, fra nu af, og ber kun
om himmelsk sød musik – den får jeg nu –
til desto bedre virkning på de sind,
som dette luftigt lette trylleri
er udført for; så bryder jeg min stav,
den skal begraves favnedybt i jorden,
og dybere end noget lodskud når
skal truyllebogen druknes.

Vid en parallelläsning med det engelska originalet The Tempest (Arden Shakespeare, tredje utgåvan, 1999) – liksom vid ett par andra utvalda passager ur Coriolanus och En vintersaga – står det klart att Brunse visserligen tar sig rätt stora friheter i ordval och ordföljd, men att han å andra sidan, med örat mot urtexten, besitter en beundransvärd förmåga att fånga Shakespeares idiomatiska intentioner på kornet.

Bokstavstrogna exegeter och ortodoxa anglofiler må förvisso sitta på sina kammare och knorra över Brunses otvungna interpretationer. Men de som likt Shakespeare själv också värdesätter de fonetiska kvaliteterna och det dramatiska tilltalet – han skrev ju trots allt för teaterscenen, för såväl nobless som patrask – kommer att gilla Brunses jämbördiga återgivande av allt det låga och allt det höga som i fenomenala turneringar jämkas samman på de tiljor som föreställer världen. Så är ju också våra liv bara et eventyr, fortalt os af en tåbe med larm och bulder, fyldt af raseri, og det betyder intet. (Macbeth)

 

Klicka här för att läsa Henning Hagerup om Stormens receptionshistoria
Klicka här för att läsa Per Arne Tjäder om Neil MacGregors Shakespeare’s Restless World
Klicka här för att läsa Martin Lagerholm om Shakespearefestivalen i Helsingør

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!