The Flower portrait of William Shakespeare (Wikicommons)

Tider och samtider
James Shapiro – 1606. William Shakespeare and the year of Lear

I denna artikel, som är en förkortad version av en längre artikel från Norsk Shakespeare- og teatertidsskrift, reflekterar Per Lysander över Shakespeare på scen och i historien med utgångspunkt från James Shapiros bok om året 1606.

_________

Litteratur och forskning runt Shakespeare flödar i oöverskådlig omfattning i ett samtal där få hinner höra vad den andre har att säga. Den akademiska Shakespearediskussionen verkar inte nå så långt eller sätta några spår i teatrarnas gestaltningspraktiker. Högkonjunkturerna för Shakespeare på scen och inom akademin tycks inte riktigt beröra varandra.

På sextiotalet ledde Jan Kotts Shakespeare vår samtida till en sorts paradigmskifte och gav i åratal eko i sceniska gestaltningar runt hela världen. Den tiden och teatern ville definiera sig som modern, inte bara rent estetiskt, som t.ex. ett uppbrott ur realism, utan också som produktionsform i offentligt stödda institutionsteatrar. Shakespeare kom paradoxalt att definiera det moderna mer än vad varje modern författare förmådde. Som en 1900-talets störste författare tog han scenisk gestalt i en lång rad smokingklädda danska hov och öronbedövande kulsprutesmatter i olika krig. Marxistiskt influerade uppsättningstraditioner invände att Shakespeares pjäser bara blev underlag för metaforer för den moderna tidens dramer. De krävde istället respekt för historien som lagbunden, kamp, framsteg. Pjäserna borde läsas så att historien genom dem bekräftade teorin.

Senare postmoderna tankar lovade en sorts befrielse ur båda dessa gestaltningstraditioner. Modernismen blev en epok med början och slut och framtiden inte ett ständigt pågående 1900-tal. Lagbundenheten, de stora bågarna och berättelserna dekonstruerades. Historien kunde demonteras och återanvändas där det gick eller användas till något helt annat.

Macbeth i en uppsättning från Young Vic 2015/16

Gestaltningsmässigt öppnade detta för att låta tidsepoker och fantasivärldar trängas med varandra i uppsättningarna, som badade i samtida populärkulturella citat och referenser. Om historien är en konstruktion, där inget sätt att läsa den kan göra anspråk på något självklart primat, kunde också teatern göra många och viktiga omprövningar av sin egen praxis, inte minst i relation till kön och etnicitet.

Men kontakterna mellan forskning och uppsättningspraxis blev glesare. På några håll var allt man önskade från akademi och teori en sorts postmodern frisedel att slippa tyngas av krav från traditioner och historia. Om historien kan konstrueras och dekonstrueras tenderar nuet att dominera de flesta perspektiv. Samtid är det vanligast brukade begreppet i vår tids konstdiskussioner. Det tycks pressa konsten mot en sorts tvådimensionalitet, som streck på samtidens papper. Historien blir den djupdimension som kan undvaras. Jan Kotts ”samtida” får en bitvis annorlunda innebörd.

”Historisterna” söker istället läsa Shakespeare i ljuset av hans egen samtid, med det överflöd av kunskap som faktiskt finns om hans tid och samhälle. Till de mest framträdande hör Stephen Greenblatt (Will in the world) och James Shapiro (1599 A year in the life of William Shakespeare). De har sålt i stora upplagor och diskuterats och kommenterats flitigt, men än så länge inspirerat fler artiklar än scenproduktioner.
9780571214815_1599_shapiro_shakespeare_dixikon-se

Båda författarna frilägger hur det senelisabethanska samhället manifesterar sig i Shakespeares dramer, ibland konkret, ibland som knappt hörbara ekon. De böjer inte in de konkreta skeendena i någon ”stor berättelse”. De läser historien för att förstå något om Shakespeare och belönas ofta med att genom Shakespeare förstå något om historien. Det visar sig vara ett intellektuellt givande grepp. Medan Greenblatt famnar över hela Shakespeares liv och karriär, väljer Shapiro ett konkret år som han följer närgånget, 1599, då Shakespeare skriver Henry V, Julius Caesar, As you like it och påbörjar arbetet med Hamlet.

Att söka fånga ett enskilt år, ett historiskt ögonblick, i hela dess bredd förändrar perspektiv och värdering av vad som är viktigt. Det handlar mer om hur ting samverkar, förstärker eller försvagar varandra än om kausaliteter. Vi kan veta mycket om ett enskilt år även om det ligger mer än 400 år från oss. Men när Shakespeare och hans dramer förs in som en sorts böjningsmönster slås elektriciteten på. Den gåtfulle personen Shakespeare själv blir synlig bara i måttlig omfattning, men passager i texterna laddas med kraft och betydelse. Sådant som bedömts som barocka utsmyckningar och svårtydda obegripligheter, visar sig bära viktigt innehåll. Partier varje regissör gladeligen strukit avslöjar sig som centrala. Omvänt synliggör dramerna politiska och religiösa skeenden, som förbigåtts av traditionell historieskrivning. Shapiro och Greenblatt ger inga genvägar till regissörer att på scen realisera Shakespeares dramatik, antagligen tvärtom. De komplicerar nog arbetet och ökar kraven – om nu något sådant skulle vara möjligt.

Shapiros nya bok, ”1606 – William Shakespeare and the year of Lear”, är metodiskt en upprepning av en tidigare framgång, men inget dåligt vetenskapligt förfarande, tvärtom. 1603 hade Jakob I blivit kung i England. Och Shakespeares teatergrupp var inte längre The Lord Chamberlains Men utan The Kings Men och allting förändras, snabbt och oåterkalleligt. Shakespeare ses nu i ljuset av den Stuartska tiden snarare än Tudorepoken.
9780571235797_shapiro_1606_shakespeare_dixikon-se

Under 1606 skapar Shakespeare King Lear, Macbeth och Antony and Cleopatra. Medan dessa väldiga verk tar form pågår en utdragen och bitter strid i parlamentet om en eventuell union med Skottland, som man ville kalla Storbritannien, liksom det omfattande rättsliga efterspelet efter The Gunpowder plot, som väckt en omfattande skräck och en sorts moralpanik. Hela samhället befinner sig i chock och stor oro.

I England var 1606 ”equivocation” en språklig praktik som innebar att man kunde säga något men mena något helt annat. Tvetydighet, dubbeltydighet, tvetalan, osanning, lögn är en fallande skala av de betydelser som begreppet kom att täcka. I sin mest konkreta form ansågs den vara en jesuitisk praktik, som skulle möjliggöra att svära falskt inför domstol utan att sätta själens frälsning i fara. En av de dömda i krutkonspirationen var den jesuitiske prästen Henry Garnet, författare till en skrift, som passande nog, bar flera olika titlar: ”A Treatise of Equivocation”, ”A Treatise of Lying” and ”Fraudulent Equivocation” samt, slutligen, ”A Treatise against Lying and Fraudulent Equivocation”.

I andra aktens tredje scen i Macbeth hör vi Portvakten:

"Knock, knock! Who´s there, in th’other devils name? Faith, here’s an equivocator, that could swear in both the scales against either scale, who committed treason enough for Gods sake, yet could not equivocate to heaven. Oh, come in, equivovator"

Det är intressant att se hur rättegången mot jesuiten Garnet direkt apostroferas av Shakespeare. Men för honom och teaterns folk bör den ha väckt oro och osäkerhet. Ingen, förr eller senare, har lika ekvilibristiskt och entusiastiskt hanterat just språkets tvetydigheter som Shakespeare. Och tvetydigheter, ironi, understatement är teaterns starkaste medel och förutsättning. Till och med tragedins grund är ironi. Argumenten mot en jesuitisk katolsk dogm kunde med en liten förskjutning riktas mot teatern som konstart: falsk, förljugen, osann. En mansålder senare hade dessa alltmer puritanska tankemönster vuxit till att kunna utmana hela staten och då stängdes teatrarna.

Livet i teatern var heller aldrig utan risker. Under både 1599 och 1606 har förgripliga pjäser och uppsättningar renderat sina upphovsmän fängelsevistelser. The Isle of Gulls av John Day ledde till förbud mot hädelse på scenen med dryga böter som straff. Shapiro noterar den möda som måste läggas ner på att rensa gamla manuskript från uttryck, som kunde utmana den nya lagen. För den dramatiker som hade roller som Falstaff på sitt samvete bör mödan blivit betydande. Den befintliga censuren syftade inte längre bara mot texten utan också mot dess sceniska gestaltning. Shapiro visar också att Gud härefter lyser med sin frånvaro i Shakespeares dramatik, trots att ingenting dominerade hans tid mer än religionen. På kontinenten slets nationer i bitar i religionskrig och i England jagades gömda jesuiter med en hysterisk kulmen efter konspirationen 1605. De religiösa frågorna dominerade livet i en sådan omfattning att de blev omöjliga att gestalta på scen. Teaterns självcensur och Shakespeares tigande runt religionen är alltså utomordentligt begripliga. Han tvingas istället förstå människor och skeenden på andra, mindre metafysiska sätt. Den ”samtidighet” som man så starkt upplevt i Shakespeares pjäser handlar säkert till stor del om just detta: det mänskliga dramat gestaltat utan någon närvarande gud.

Sir John Gilbert - The Plays of William Shakespeare (1849) innehåller olika scener ur Shakespeares pjäser, bl.a. Falstaff i tvättkorgen

Sir John Gilbert – The Plays of William Shakespeare (1849) innehåller olika scener ur Shakespeares pjäser, bl.a. Falstaff i tvättkorgen

Shakespeares ”sekulariserade” framställning av människor och samhälle var säkert inte bara en oavsiktlig följd av självcensur, men blockeringen av ett fält skärper känsligheten inför andra. Den skådespelare, som täcker ansiktet med en mask upplever omedelbart vilken kraft och vilka möjligheter som gestiken rymmer. På samma sätt drivs Shakespeare mot oväntade psykologiska och sociala insikter när han tvingas väja för sin tids största fråga, religionen.

I skiftet mellan 1500-tal och 1600-tal arbetades det på två väldiga språkliga katedraler i England, som kom att stå emot varandra. Den ena en explosion av dramatiska texter, där det engelska språket bändes och vrängdes i både vildsint muntlighet och i striktaste versbundna klassicism, oordnat och ostyrbart, med oväntade resultat. Den andra var planerad och allvarlig med miljoner människors frälsning eller fördömelse i vågskålen: King James Bible, bibelöversättningen färdigställd 1611, då Shakespeare slutförde sin sista egna pjäs, Stormen. Den engelska renässansteatern, som bars av en närmast karnevalistisk språklig energi, kunde bära de mest oväntade insikter, fylld av oklarhetens frihet och tvetydighetens möjligheter och poesi. Här fanns ett språk som kunde användas till nästan allt och kunde bära de mest oväntade insikter. Vad det inte kunde bära i dessa religionskrigens och ortodoxins år var Guds ord. Här krävdes entydighet.

1606 ser fasta föreställningar falla samman. Vad Shakespeare såg av det sakta slocknande ljuset vet vi inte alls. En växande censur, ett krav på en ny ortodoxi och ett slut på teaterns unika frihet? Ingen vet, men man kan läsa vad han skriver i pjäserna från detta år.

Det är stimulerande och kul att läsa Shapiros böcker. I god mening lägger man dem från sig med känslan av att det finns mer att tillägga. Här finns ett samtal mellan texter och historia som är ömsesidigt belysande. Vad kan teatern göra med sådan kunskap? Kanske kan den ledas till en ökad respekt för de historiska erfarenheter som göms i texterna. Och hur skall det i så fall gestaltas på scenen?

_____________

  • Klicka här för att komma till Norsk Shakespeare- og teatertidsskrift

  • James Shapiro om sin bok:


  • Per Lysander

    Per Lysander

    Filmkonsulent, dramatiker, teaterchef och rektor.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: