I det befästningstorn i Sandycove, lite söder om Dublin, där James Joyce världslitteraturomstörtande roman Ulysses börjar klockan 8 på morgonen den 16 juni 1904, finns sedan länge ett James Joyce Museum, som drivs av ideella krafter. Magnus Hedlund berättar om museet och om en väst som gjort intryck.
Sommaren 1966 var jag på Irland för första gången. Jag bodde på ett guesthouse i Dublin som hette Page’s och låg på Capel Street inne i stan. Det sköttes av en pensionerad major från engelska armén, nordirländare från början. Mina avsikter med resan var lite vaga, att titta på ställen med anknytning till James Joyce eller Samuel Beckett, att bara gå omkring och insupa atmosfären eller att lyssna på gamla ballader på ”the singing pubs ”.
Mina vandringar ledde mig, med lokalbussens hjälp, till ett befästningstorn från napoleonkrigens tid – man befarade en invasion, men ingen kom – ett s k martellotorn. (Martello efter ett befästningstorn på Mortella på Korsika.) Det fanns sådana utplacerade runt hela ön. Just detta ligger vid stranden i Sandycove lite söder om Dublin i Dún Laoghaire kommun med insyn över badplatsen Forty Foot – gentlemen only.
Och just detta torn var också skådeplatsen för första kapitlet i Joyces världslitteraturomstörtande roman Ulysses (Odysseus), numera museum. Muséet var relativt nyöppnat och tornet nödtorftigt upputsat, samlingarna magra, men intressanta. Jag fäste mig särskilt vid en blåviolett väst med orange prickar eller fläckar som tillhört John Joyce, James far, och som skänkts av Samuel Beckett. Hur denne fått den meddelades inte, men den figurerar i Joyces novell The Dead. Där fanns också en inbunden volym av den engelska avantgardistiska tidskriften transition från 1920- och 30-talen, redigerad av Eugene och Maria Jolas, där Joyce publicerade de första styckena ur Work in Progress, det som långt om länge skulle bli Finnegans Wake och där jag till min överraskning fann ett stycke av Hjalmar Söderberg i engelsk översättning.
Föreståndare för tornet var vid denna tid Vivien Veale (senare gift Igoe) och eftersom jag ofta var den ende besökaren samtalade vi länge om Joyce, om besökare till tornet och annat irländskt och/eller litterärt eller gick upp på taket och tittade på den strålande utsikten in mot Dublin. Irlandsvännen och journalisten Jan-Olof Olsson, signaturen Jolo, hade varit där någon månad tidigare och presenterat sig som ”professor Olsson”.
Vivien blev en god vän och vi håller fortfarande brevkontakt. Hon var då anställd av Bord Faílte, den statliga turistorganisationen, men blev senare sekreterare för den internationella Joyce-stiftelsen som hade hand om de symposier som startade vid mitten av 60-talet, senare även sekreterare åt premiärministern (the Taoiseach) och företsåndare för det nationella konstmuséet. Hon är litteraturvetare och har skrivit ett antal böcker om Joyce eller med anknytning till Joyce, bland annat en om hans hustrus, Nora Barnacles, hemtrakter i Galway på västkusten och en mäktig avhandling om vilka verkliga personer som tjänat som förebilder för gestalterna i Ulysses.
Fortfarande på 1960-talet ansågs Joyce inte helt rumsren på Irland. Det var en av orsakerna till de få besökarna i tornet, som huvudsakligen bestod av forskare och utländska turister. Tornet var fortfarande primitivt, man kom in via en järntrappa på utsidan till andra våningen, vars enda cirkelrunda rum hyste hela muséet. Någon toalett fanns t ex inte, vare sig för personal eller besökare, och ingen värme, så kyla och fukt gjorde tornet obrukbart på vintern och hotade dessutom samlingarna.
Arkitekten Michael Scott som byggt ett vackert art-deco boningshus på granntomten köpte 1954 tornet med avsikten att göra ett Joyce-muséum av det. Så blev det alltså också åtta år senare och tornet har sedan dess bytt ägare och föreståndare flera gånger. 2012 stängdes det för gott bestämde de ansvariga myndigheterna. Men opinionen från många håll ville annorlunda. Attityden till Joyce hade ändrats på femtio år.
Vivien Veale Igoe hade efterträtts av Robert Nicholson, som med vissa luckor hade varit i tjänst till stängningen, det vill säga i fyrtio år. Visserligen fanns nu ett James Joyce Centre och ett nationellt författarmuseum i Dublin, men tornet var det första och nu också det största muséet. Det hade rustats upp lite grann i taget under åren, men bristfälligt och fuktigheten och annat behövde fixas innan det blev användbart igen och ingen ville åta sig att betala.
Då bildades Friends of the Joyce Tower, en förening av några eldsjälar som tyckte det var skamligt att stänga tornet. De kom med ett eget förslag till lösning och gav också ut den bok Tales from the Tower (Martello Publishing) som är anledningen till denna artikel. Vivien Veale Igoe och Robert Nicholson har skrivit ungefär hälften var och man får intrycket att Nicholsons största problem har varit ett duvbo vid entrén som krävde en hel del renhållning och dit duvorna återkom år efter år och som inte ”åtgärdats” vid tidigare underhållsreparationer.
Men han färdigställde också ett komplett register över muséets samlingar, gåvor och skrifter. Bland de fotografiska illustrationerna i Nicholsons del finns också en bild av Samuel Becketts andra och senare (1979) gåva till muséet, en av James Joyces slipsar, rutig och färggrann.
Låt oss återvända till John Joyces väst, som hans mamma, det vill säga James’ farmor, ska ha sytt. Det är en så kallad jaktväst av ett poplinliknande tyg av silke och ylle som kallas tabinet. De brandgula prickarna eller fläckarna som jag mindes, påstås av olika vittnen vara huvuden av såväl hundar eller hjortar som rävar eller andra djur.
Cormac O’Hanrahan heter en designer som sysslat mycket med denna väst och skrivit en väldokumenterad artikel om den i den årliga tidskriften The Bloomsday Journal 2022. Han pekar inte bara ut avsnittet i novellen The Dead utan har också hittat flera anspelningar i Finnegans Wake. Han har vänligen informerat mig om att djuren är en hjort eller en råbock och en hund som växlar om i mönstret som vore de i olika jaktsituationer. Västen gjorde också ett djupt intryck på den unga blivande författaren Djuna Barnes som intervjuade Joyce 1922 för Vanity Fair. Han kom till deras möte iklädd sin fars väst. Hon skriver:
Den mest förtjusande väst jag någonsin haft lyckan att se. Violett med omväxlande huvuden av hjortar och hundar. /—/ Han såg min beundran och log. ”Gjord av min farmoders hand för säsongens första jakt” och det blev tyst igen och han tog tillfället i akt att omsorgsfullt tända en cigarr.
Hur Samuel Beckett fick västen är inte klarlagt. Han nämner i ett tidigt brev att han korrekturläst då och då för Joyce och fått en överrock och fem slipsar i arvode. Men ingen väst. O’Hanrahan tror att den gått i arv till sonen Giorgio och att denne gett den till Beckett, men inget av detta är belagt. Däremot torde den skänkta slipsen vara en av de fem som nämns i Becketts brev.
Joycetornets vänner lade 2012 fram ett förslag om att tornet skulle bemannas av frivilliga enligt ett löpande schema och att ett bolag sedan skulle äga tornet och ha hand om den dagliga driften. Bland ägarna skulle finnas Bord Faílte, Dun Laoghires kommun och någon till. Inträdet skulle vara gratis, framför allt för att undvika för mycket handhavande av pengar för de frivilliga. Man beräknade att detta arrangemang skulle bli temporärt i kanske tre månader medan man ordnade ägarförhållandena. Alla tyckte detta var bra, men det tog inte tre månader utan tio år av förhandlande för att få fram ett fungerande ägarbolag. 2022 var man klar.
Under tiden fungerade frivilligorganisationen utmärkt liksom den fria entrén. De frivilliga blev över lag mycket förtjusta i sitt värv och de publika evenemangen i tornet har blivit många och publiken talrikare än någonsin. Systemet permanentades.
Så har ni vägarna förbi…
——————————
- Klicka här för att gå en virtual tour genom museet
- Klicka här för att via en karta följa Bloom runt Dublin en torsdag 1904
- Se ett videoklipp från Youtube där Caroline Fitzpatrick berättar lite om tornet och museet