Änkan och vattenkannan 
Ny bok av Saša Stanišić

Hur många tänkbara berättelser finns det om oss? Hur hade livet sett ut om vi själva eller slumpen den gången valt annorlunda, om vi trotsat alla förväntningar, inte tvekat så länge, och vågat ta det där steget? Tänk, funderar en pojke i Saša Stanišićs nya bok, om man i ett provrum hade kunnat prova ut sin framtid i förväg …

Saša Stanišićs senaste romantitel har en otidsenligt lång titel, nästan som en tungvrickare, Möchte die Witwe angesprochen werden, platziert sie auf dem Grab die Gießkanne mit dem Ausguss nach vorne (”Vill änkan bli tilltalad, ställer hon vattenkannan på graven med pipen fram”). Den inleds med ett citat från Ray Cummings, ”Time is what keeps everything from happening at once“ och det är om tiden och vad vi gör med den, som Saša Stanišićs bok handlar. Titeln må vara klumpig, men berättelserna och gestaltningen är det alls inte.

Inledningskapitlet Neue Heimat (”Ett nytt hem”) utspelar sig en varm försommardag 1994 på en kulle bland vinodlingarna utanför Heidelberg. Vännerna Fatih, Piero, Nico und Saša får tiden att gå med att kasta stenar upp i luften och försöka träffa dem, medan de pratar om sådant tonåringar pratar om när sommarlovet och livet är ogreppbart långt. Allt – och ingenting – är möjligt för de fyra vännerna med migrationsbakgrund. Fatih ska till Turkiet på lovet och Nico (som visserligen är tysk men från forna DDR) ska till Rimini med sin coola ensamstående mamma, Piero ska också till Italien, men Saša har inte en aning och drar till med att han ska till Helgoland.

Dixikons nyhetsbrev varannan fredag? Anmäl dig här

Deras begränsade möjligheter i Tyskland blir tydliga i korta lakoniska bisatser, som att Fatihs pappa ”hade pluggat något med böcker i Turkiet, så han körde lastbil här”. Eller som när killgänget stoppas av en polispatrull eftersom deras hud är mörkare, något vi känner igen alltför väl, även i dagens Sverige:

Ich mochte nicht, dass wir die Anwesenheit unserer Körper in diesem Land permanent erklären mussten. Ich mochte nicht, dass ich wegen einer Sprache, die ich unvollständig sprach, behandelt wurde, als sei ich unvollständig.

Jag gillade inte att konstant vara tvungen att förklara våra kroppars närvaro i det här landet. Jag gillade inte att jag, på grund av språket som jag talade ofullständigt, blev behandlad som om jag var ofullständig.”

(Denna och övriga översättningar av Margareta Flygt)

Plötsligt får Fatih en snilleblixt: det borde finnas ett provrum för livet! För enbart 130 D-mark skulle man kunna få ”logga in sig” där i tio minuter och få en glimt av sin framtid. Var den bra skulle man kunna spara möjligheten och se fram emot att få uppleva den. Om inte, kunde man istället radera den och slippa uppleva den. Tanken är svindlande och berättelserna som sedan följer i boken fantastiska fantasivariationer på möjliga liv.

Den verklige författaren Saša Stanišić kom 1992 som flykting till just Heidelberg i Tyskland, fjorton år gammal. Hans serbiske far och bosniska mor hade tvingats fly med familjen när serbiska trupper intog hemstaden Višegrad. Kriget i dåvarande Jugoslavien beskrev Stanišić ur barnets perspektiv i sin hyllade debut Wie der Soldat das Grammofon repariert (2006, ”Farfar upp i graven”, på svenska 2008). Sedan dess har han gett ut fem romaner och skrivit flera radiopjäser. 2014 tilldelades han Leipziger Buchpreis för Vor dem Fest (”Före festen”, på svenska 2015) och 2019 fick han det största tyskspråkiga bokpriset, Deutscher Buchpreis, för romanen Herkunft (”Härkomst”, på svenska 2022). Han har även skrivit flera hyllade barnböcker, som Hey, hey, hey, Taxi (2021) och Wolf (2023).

Stanišić är numera en av de många författare med migrationsbakgrund som inte tillhör en parallellkultur i Tyskland utan i högsta grad är del av landets samtidslitteratur. Men tidigare, för bara ett decennium sedan, kritiserade författarkollegan Maxim Biller i en artikel i Die Zeit den ”trista tyska litteraturen”. Biller anklagade de ”nytyska” författarna att skriva ”anpassad och snäll” litteratur och kritiserade den bosnienfödde Stanišić – som ”inte ens kunde tyska innan han fyllde 14” – för att han trodde sig kunna skriva om Tyskland. Diskussioner av det slaget är tack och lov förlegade idag och Stanišić tituleras inte längre ”invandrarförfattare” utan ”tysk författare”.

Med hans bakgrundshistoria förvånar det kanske inte att han leker med tanken på hur livet hade kunnat vara. I boken testar han också en rad möjliga val och liv för dess olika gestalter. Han kallar inte boken roman, inte heller en klassisk novellsamling, utan en illusion, en chimär. Lekfullheten och tankeexperimenten får mig att le när jag läser. Som när pojken Saša berättar om en påhittad semester på ön Helgoland vid Nordsjön; han vill ju också berätta om en resa, när alla andra ska bort. I verkligheten tillbringar han sommarlovet med att läsa tyska klassiker i skogen, bland annat en bok om när Heinrich Heine var på just Helgoland, Heine som ville bort från Tyskland, det land dit familjen Stanišić flytt. Kanske reste Saša Stanišić i fantasin och med litteraturens hjälp mycket längre än sina vänner. För Stanišić blev erövringen av det tyska språket en viktig del i skapandet av ett jag och kanske var det just denna sommarläsning och fabulerandet om vad han hade upplevt som inledde hans författarskap?

Han återkommer också till slumpens betydelse: ”I Bosnien sköt man på varandra den tjugofjärde augusti 1992, i Heidelberg regnade det – och det hade lika väl kunnat vara i Oslo som det regnade. Varje hem är tillfälligt.” Att Stanišić fick stanna i Tyskland var en slump, en byråkratisk sådan. Hade han inte fått det, hade vi gått miste om en av Tysklands idag viktigaste litterära röster. Vem vet om han blivit författare i Višegrad – eller i Oslo? Hur tillfälligheter och olika val kommer att påverka våra liv, på sätt vi ännu inte vet, är också ett återkommande tema i Stanišićs romaner. Ett tidsprovrum hade ju varit fantastiskt att ha tillgång till. Kanske hade vi då ansträngt oss mer för att inte låta oss pressas in i en förväntad historieskrivning.

I en annan av bokens berättelser reser den vuxne Saša Stanišić till Helgoland, ön han fantiserade om. På bykrogen anklagas han för att som ung ha stulit krogens skylt, trots att han aldrig var där. Skylten i sig har en alldeles egen historia. Det var den enda som fanns kvar efter ett engelskt bombanfall under andra världskriget och har därför fått en närmast mytisk betydelse för ägaren. När berättelsen utvecklas till en kärlekshistoria blir bokens Stanišić plötsligt medveten om att han ju faktiskt är en fiktiv person som den verklige författaren Stanišić leker med.

I ytterligare en berättelse retar sig juristen Gregor Horwarth så till den grad på sin son, som alltid vinner i Memory, att han går ut för att slänga spelet – men fastnar vid sopkärlen, eftersom han inte vet om det ska sorteras som papper eller restavfall. I Horwarths alternativa historier utvecklas Memoryspelandet åt ett helt annat håll och i en tredje fuskar pappan för att vinna.

Och så lär vi förstås också känna titelns änka Gisela, hon som ställer vattenkannan med pipen fram på sin framlidne makes grav:

Aber wo war vorne?
War, wenn sie vor Hermanns Grab stand, vorne der Grabstein?
Oder war vorne andersrum? Dass die Gießkanne in die Welt zeigte und weg vom Grab, weg von Hermann?

Men vad var fram?
Var gravstenen fram, när hon stod vid Hermanns grav?
Eller var fram åt andra hållet? När vattenkannan pekade ut i världen och bort från graven, bort från Hermann.”

På kyrkogården lär hon känna en man som är tysk mästare i att breda smörgåsar, kanske inte den roligaste mannen, men utsikten att få goda mackor lockar. Kanhända blir de ett par eller så utvecklas livet åt ett helt annat håll och hon reser till Norge, kanske störtar planet och kanske möter hon en björn.

Dilek, Fatihs mamma, förekommer i flera berättelser. I en är hon ett barn som bor i turkiska Kaliköy och läser böcker medan hon vaktar getter, i en annan bor hon i Heidelberg. I ytterligare en är hon städerska hos en elak rik kvinna i Wien när tiden plötsligt stannar (eller är det hennes hjärta?). Hon lyckas befria sig från alla regler och normer, vilket också är kärnan i alla berättelser: att vi själva skapa våra livshistorier, om så bara i fantasin, liksom den schweiziske författaren Max Frisch uttryckte det ”förr eller senare hittar alla på en historia som de sedan kallar sitt liv”.

En som ständigt skapar sin egen myt är Mo med sina berättelser. Han och tre vänner spelar varje lördag Doppelkopf hos fru Idzikowksa. Doppelkopf, som är ett vanligt tyskt kortspel, verkar vara livets mening, ”Zum Doppelkopf triffst du dich, weil du beim Doppelkopf nicht spürst, dass die Zeit existiert” (Du träffas för Doppelkopf, för när du spelar Doppelkopf finns ingen tid”). Egentligen händer inte så mycket när vännerna träffas – men Mos berättelser är så fantastiska att vännerna vill att de ska vara sanna. När Mo säger att han hittat en arkeologisk skatt eller att det står en pansarvagn på parkeringsplatsen utanför, vet alla att det är påhittat, men vem vill veta sanningen när det är så mycket roligare utan den?

Så handlar boken inte bara om olika livsöden utan också om skrivandet, fabulerandet. För litteratur är ju just ett sådant där provrum för olika liv, som Fatih fantiserade om inledningsvis, gestaltade i dåtid, nutid, och framtid.

I bokens sista berättelse, med samma titel som inledningsberättelsen, Neue Heimat , upprepas den inledande sommardagen i vinkullarna, men den får nu ett annat slut. Mellan början och slutet av boken har vi fått läsa om allt som hade kunnat vara och kanske är. Saša Stanišić påminner om att även om vi inte har oändliga möjligheter att leva våra liv, kan vi med hjälp av fantasin nå en bra bit på vägen.

• Se en intervju med Stanišić om boken från bokmässan i Frankfurt: