I en resonerande essä finner Anna Nygren hos böcker av Monika Fagerholm, Ingeborg Bachmann och Antje Ravic Strubel en rörelse mellan språk och länder – från det tyska språket, till det svenska i Finland, tillbaka till det tyska, genom det finska – och en intertextualitet kring identitet, språk och våld.
Ifinlandssvenska Monika Fagerholms roman Vem dödade bambi? (2019) finns ett citat från österrikiska Ingeborg Bachmanns novell Det trettionde året, från novellsamlingen med samma namn (först utgiven 1961), som förra året kom i ny svensk översättning, gjord av Linda Östergaard. 2022 kom Antje Ravic Strubels tyska översättning av Fagerholms bok, Wer hat Bambi getötet?, och året dessförinnan Strubels egen roman Blaue Frau, som (bland annat) utspelar sig i Helsingfors.
Det är som en rörelse mellan språk och länder – det tyska språket, till det svenska i Finland, tillbaka till det tyska, genom det finska, en intertextualitet, som dessa tre texter bygger upp som en värld. Det är en värld som dessutom har annat gemensamt: Fagerholms och Strubels böcker cirkulerar båda kring en våldtäkt – som beskrivs genom det sexuella våldets förhållande till språket (vad som tystas ned, vad som måste sägas, vad som inte kan sägas, vad det kallas). Och genom våldtäktens efterdyningar osäkras alla idéer om identitet hos de inblandade, vilket landar i det citat från Bachmanns novell, som Fagerholm upprepar, likt en hemsökelse:
”Vem är jag i gyllene september.”
När jag först läste Vem dödade bambi? reagerade jag på hur brutalt den bryter mot den gängse formen för en ”våldtäktsberättelse”. Med en sådan menar jag en berättelse om våldtäkt, där bekännelsen kommer från brottets offer/överlevare – som ju knappast borde avkrävas en bekännelse – och som kommer ur ett krav på att berättelsen om vad som hände i allt ska vara sann och därför inkludera den som var förövare.
Denna sorts berättelse uppträder inte bara i ett juridiskt sammanhang, där det förstås fordras en rimlig, trovärdig och sann berättelse för att en domstol ska kunna döma, utan också i ett aktivistiskt. Genom sociala och andra medier får man – som under #metoo – inte bara en möjlighet att berätta, utan där kan det i förlängningen bli till ett krav: har du utsatts måste du (kunna?) berätta om det – bekänna det – och då också inkludera förövaren.
I Fagerholms roman vägrar Sascha berätta om den gruppvåldtäkt hon utsätts för. Istället blir romanen en kollektivskildring, där romanens olika delar ligger mer eller mindre långt bort från själva brottet, men där våldtäkten ändå utgör ett slags slukhål som drar in alla i den lilla finlandssvenska orten i en tystnadskultur, i ett kollektiv som genom språk sönderförhandlas. Språk och stil i romanen följer Fagerholms etablerade form: ett fragmenterat berättande, som genom ett öppet analyserande av de strukturer hon jobbar med och mot, undergräver och speglar ett slags språklig omöjlighet och samtidigt ett språkets eufori. Detta ger bland annat ett speciellt förhållande till intertextualitet.
Fagerholm plockar citat, upprepar enskilda meningar, kontextualiserar genom fiktionen. Frasen ”Vem är jag i gyllene september” dyker först upp i Emmys blogg. Emmy rör sig i utkanten av våldtäktsberättelsen, men är i romanen ändå helt central. Bloggen är en glansig livsstilsblogg, men något i Emmy är osäkrat, hon undrar: Vem är jag. Och hon gör det i gyllene september, även om det ibland är november. Senare dyker samma citat upp när en av förövarna, Gusten, befinner sig på psyket och läser Bachmanns roman.
*
När jag läser Fagerholms roman, triggas jag att följa spåren, och jag hämtar Bachmann. I Östergaards nya översättning läser jag:
Vem är jag då, i den gyllene september, om jag skrapar bort allt som man gjort mig till? Vem, när molnen flyger? […] Jag är ogenomtränglig, en mix av alla material, hoptovad, oupplöslig och trots det möjlig att utsläcka med ett slag mot bakhuvudet. Ett till tystnad bringat jag av tystnad…(”Det trettionde året”, s.25, originalets kursiv, min fetstil)
Jag ska strax förklara varför jag markerat vissa ord med fetstil, men här först citeringen. Hos Fagerholm står det:
Vem är jag i gyllene september? Som ett eko genom huvudet… och varifrån kom det? Något Gusten sa en gång (nu minns hon). (2019, s. 75)
Det fanns inget annat språk. Annat än de andra författarnas.
Andra författares.
Vem är jag i gyllene september? (s. 192)
I det första citatet är det Emmy, i andra Gusten. September rör sig genom jaget, identiteten fastnar i tiden, och den hör till det hörda eller lästa, till andras ord. September, som tid eller plats, återkommer, igen och igen:
Eller är. Angela Grippe som precis just nu i september 2014, gör succé i uruppsättningen av Dissection of the Dark Part III på ett operahus i Wien… (s. 29)
… så det är först när hon dyker upp vid Utflyktsplatsen en kväll i september i början av andra året i gymnasiet (s. 144)
Trauma, som fenomen, är en psykologisk reaktion på en händelse som bland annat innebär att tiden sätts ur spel – Freuds term Nachträglichkeit syftar till hur traumat upprepas, försenas, återkommer, cirkulerar, det går inte att komma vidare. Litterära traumastudier är en del av litteraturvetenskapen som undersöker hur trauma skildras litterärt. Här har det uppmärksammats dels att traumat utmanar idén om narrativets möjligheter, går det att göra en berättelse av traumat, dels att denna omöjliga berättelse närmast innebär ett maniskt skapande av just berättelser (vilket bland annat syns i hur media älskar berättelser om trauma, så mycket att den samtida kulturen betraktas som en post-traumatisk tid).
*
Våldtäkten i Vem dödade bambi? är ett sådant trauma, och jag läser också upprepningen av september som ett traumatiskt upprepande – men också som något mer. Att Angela Grippe (Gustens mamma i Fagerholms roman), befinner sig i Wien, kan inte vara en slump (Bachmanns Österrike finns i Det trettionde året med i novellen ”Ungdom i en österrikisk stad”).
Men det är inte ett upprepande av våldtäkten från Bachmanns novellsamling, även om den tematiken också är aktuell hos Bachmann. I Det trettionde året ligger istället kriget – den europeiska historien av krig – som ett raster över allt. Det återkommer sedan också i Blaue Frau. Kriget och våldtäkten, det kollektiva och det individuellla. Nationerna, språken. Strubel skriver:
Es war immer noch Morgen, ein Septembermorgen. Der September schien nicht zu vergehen. Es war ein September, der einfach nicht aufhörte.
Det var ännu morgon, septembermorgon. September verkade aldrig ta slut. Det var en september, som helt enkelt aldrig slutade. (2021, s. 122. Detta och övriga citat från tyska i min översättning)
*
Jag markerade ovan uttrycket: Ett till tystnad bringat jag av tystnad… Tystnaden är central hos Fagerholm, det är runt den som allt cirkulerar: att Sascha vägrar tala. Tystnaden här placeras i en fråga: tystad, eller frivillig tystnad som aktion, som ett slags tal? Vad är det som utgör språkets omöjlighet? I Bachmanns novell Allt, står det:
Och jag förstod plötsligt: Allt är en fråga om språk, och inte bara detta tyska språk som skapades tillsammans med andra i Babel för att förvirra världen. Under det ligger nämligen ytterligare ett språk och pyr, som tar sig ända in i gester och blickar, i tankarnas avveckling och känslornas gång, och i detta bor hela vår olycka. Allt var en fråga om huruvida jag kunde skydda barnet från vårt språk fram till dess att han grundat ett nytt och kunde inleda en ny tid. (s. 64)
Om språket, som här är ”Allt”, är det då också – eller kanske just därför – ett utövande av våld? Då är det som att både det jag och det kollektiv som nyttjar det, är dömda att utöva detta våld. Tematiken upprepas i ”Det trettionde året”:
Eftersom allt som finns här är tortyr, eftersom du på förbrytarspråket inte hittar de rätta orden och inte förlöser världen. (s. 34)
”Ingen ny värld utan nytt språk.” (s. 53)
I Blaue Frau finns såklart också tystnaden, den är ett tigande som knyts till nationen:
Ihr Schweigen bringt mich aus der Fassung. Es wirft mich auf meine Kindheit zurück. […] Die einzige ostdeutsche Autorin mit einer Stimme im Nachwende-Deutschland wurde von der überregionalen Presse skandalisiert. Der Vorwurf von der Stasitätigkeit brachte sie zum Schweigen.
Hennes tystnad gör mig upprörd. Den kastar mig tillbaka in i barndomen. […] Den enda östtyska författare med en egen röst i Tyskland efter återföreningen gjordes av pressen till en skandal. Anklagelser om samröre med Stasi tystade henne. (s. 327)
Citatets första tigande tillhör den figur som kallas ”Blaue Frau”, en semi-anonym, främmande, nästan mytisk gestalt, som möter den jagberättare som rör sig genom delar av boken. Tigandet här är knutet dels till en kvinnoroll, dels till en författarroll, och dels till en nationskonflikt; det första tigandet (eventuellt frivilligt) drar fram minnet av ett tigande orsakat av ett tystande.
Bachmann, Fagerholm och Strubel skriver om plats, kollektiv, språk, våld och kön och ännu mer: om det främmande och det omöjliga jaget och om hur det omöjliga är knutet till kön, språk och våld. När jag placerar romanerna bredvid varandra uppstår en rörelse mellan text och tid, en översättning och överflyttning som formulerar teman genom detaljer, och ger mig känslan av att texterna svarar varandra, som ett försök att närma sig det våldsamma och komplexa i det till synes enkla.
Jag läser om männen. Bachmann lägger ofta orden hos männen i Det trettionde året och i Fagerholms Vem dödade bambi? ges pojkarna mer utrymme än i hennes övriga texter. Parallellt finns ett lesbiskt spår; Bachmanns ”Ett steg mot Gomorra”, Fagerholms girl-crush mellan Emmy och Saga-Lill, och Strubels relation mellan Rickie och Adina (här är Rickie en fotograf, som fotar Adina, vilket innebär en spegling av hur Saga-Lill fotar Emmy, ett slags lesbisk gaze som är långt ifrån oskyldig men kanske ändå subversiv). Och dessa parallella begär avslöjar språket, när Bachmann skriver:
Det är hela tiden oklart för mig vad det är hon talar om. Männens språk hade ju i sådana stunder varit något att hålla sig i. Jag orkar inte lyssna på Mara, hennes ord utan muskler, dessa odugliga ord. (s. 118)
Det är som om språket, som tillhör männen, gör det omöjligt att tala kvinnor emellan, det blir ett tomt och meningslös språk, det kräver att ett annat språk hittas. Men ännu finns inget annat språk. Översättningarnas rörelser är ännu ingen befrielse. Hos Strubel står det:
Du bist schon in Worte gedressed, wenn du noch als Fisch in Teich schwimmst, sie sitzen wie angegossen, sehr gut, kaum spürbar, weil sie Flachnähte haben, also quasi deine Haut, deine Bewegungen, deine Launen sind.
Du är redan klädd i ord, när du ännu simmar som fisk i en damm, de passar som fastgjutna, mycket bra, knappt märkbara eftersom de har platta sömmar, så de är som din hud, dina rörelser, dina stämningar. (s. 169)
Det är orden, som hud och rörelse, som fängelse och omöjlighet. Ett våld som slutligen tas upp av Bachmann i ”Undine går”, där det är som om Sascha slutligen får, eller tar, en röst, en vredgad röst, ett ilsket jag, som säger:
Ni odjur med era uttryck, som plockar upp kvinnors uttryck så att ingenting ska fattas er, så att världen kan bli rund. Som gör kvinnorna till era älskarinnor och fruar, kvinnor för en dag, kvinnor för en helg, kvinnor för livet. (s. 173)
Det finns inget språk, det finns för mycket språk, finns inget annat än språk. Jag har läst tre böcker, över översättning, genom länder, in i huden, könet, vreden, våldet. Jag har spårat små detaljer som binder samman flera teman till en omöjlig dialog mellan tider, som avslöjar förtvivlan över språkets omöjlighet, en pågående historisk könsvrede och ett osäkrande av identiteten som kunde vara både befriande och fruktansvärda. Det är en rörelse, som kräver sin fortsättning.
- Klicka här för att läsa Margareta Flygt om romanen Blaue Frau av Antje Rávik Strubel
- Klicka här för att läsa om fler intressanta finlandssvenska författare
- Klicka här för att läsa en essä av Mikaela Blomqvist om Ingeborg Bachmann