Den idag välkände tyske författaren Saša Stanišić, som kom med sina föräldrar till Tyskland 1992 i samband med de då pågående balkankrigen, ställer i sin senaste bok Herkunft, på en gång en roman, självbiografi och essä om minne och ursprung, angelägna frågor om vad härkomst egentligen betyder, hans egen och andras, i en tid när migration har blivit en av de viktigaste politiska och samhälleliga frågorna, och politiska ledare till och med kan uppmana landets egna medborgare att ”åka hem”. Margareta Flygt har läst boken, hans mest personliga hittills.
Vad är härkomst? Familjen, en ort, en kultur, en religion? När vi lämnar platsen där vi fötts, vuxit upp, lärt oss tala, finns det inte längre någon återvändo, till det som var kan vi aldrig komma tillbaka. Försöker vi ändå har inte bara vi själva utan också det vi lämnat förändrats, och vi kommer aldrig att bli en del av det vi en gång lämnade igen.
Saša Stanišić föddes den sjunde mars 1978 i Višegrad vid floden Drina i Bosnien. Det får vi reda på i början av Stanišićs tredje roman Herkunft, i ett kapitel med rubriken An die Ausländerbehörde (”Till Migrationsverket”). Trettio år senare, 2008, måste han för att få tyskt medborgarskap (för hand!) skriva en levnadsbeskrivning till det tyska migrationsverket. Hur gör man det? Skriver man en tabell, en sådan som tyskarna älskar? Berättar man att mormor hade en guldtand, och att han som liten Saša så gärna ville ha en likadan att han målade en av sina tänder gul med en tuschpenna? Han skriver till migrationsverket:
”Frågar man mig, vad hembygd betyder, kommer jag att berätta om Dr. Heimat, som gjorde min första amalgamfyllning /…/ Jag är jugge och har trots det aldrig stulit något i Tyskland, utom ett par böcker på Frankfurter Buchmesse. Och i Heidelberg åkte jag en gång kanot i en simbassäng.”
Men sedan suddade han ut det, eftersom brott kanske inte preskriberas, och skrev istället en lista på vad han haft en gång: en mor, en far och en mormor. Han börjar med att berätta vem de var, hur platserna såg ut då, episoder kring de leksaker han ägde, lekar som han lekte och vänner han umgicks med, kriget, migrationen, ankomsten. Herkunft blir på så sätt till Saša Stanišić mest personliga bok hittills. Även om vi lärt känna hans första hemland i den hyllade debutromanen Wie der Soldat das Grammofon repariert (2006), på svenska ”Farfar upp i graven” (2008), berättar han nu i sin tredje roman utifrån sig själv, sin familj och sina erfarenheter.
Starkast, mest sårbar, är Stanišić när han beskriver sin mormor, hos vilken han växte upp, det var hos henne han bodde under veckorna då föräldrarna arbetade. Samtidigt som Stanišić börjar samla på egna minnen, mister hans mormor sina. Det är henne han tar farväl av i sin roman, han kan inte följa henne på hennes resa in i demens och död. Enda sättet att hålla kvar minnena en stund, är att söka beskriva dem, och då på ett språk som aldrig varit hennes.
Mycket annat är redan oåterkalleligt förlorat. Saša Stanišić hemland Jugoslavien är borta, är inte ens ett land. Han definierade sig som ett barn i en mångkulturell stat, med en serbisk pappa och en mamma från en bosnisk-muslimsk familj. Själva mångfalden var Stanišićs nationella identitet. När han flyr till Tyskland och familjen där bosätter sig i Heidelberg, blir erövringen av språket en viktig del i skapandet av ett jag. Han slår lakoniskt fast: ”I Bosnien sköt man på varandra den tjugofjärde augusti 1992, i Heidelberg regnade det – och det hade lika väl kunnat vara i Oslo som det regnade. Varje hem är tillfälligt.”
Herkunft är mycket. på en gång roman, självbiografi och en essä om minne och härkomst. Texten är ibland till synes enkel, som det är när man börjar tänka på detaljer från förr, när minnet associativt flyttar från en minnesskärva till en annan. Ibland är den skriven som prosalyrik, ibland som en whatsapp-konversation. De sista sidorna liknar ett datorspel där läsaren själv kan välja väg för att på så sätt påverka handlingen. Stanišić växlar också obehindrat mellan högt och lågt och skapar på så vis en både lättillgänglig, underhållande och mycket tänkvärd text som berör, som får mig att själv minnas lukter från barndomen, konstiga grannar, elaka skolkamrater och det där eftertraktade klistermärket med Robin Hood som alla ville ha. Hans skildring av lärare och deras aparta egenheter har mycket humor, samtidigt som dessa udda existenser är sorgliga. Vem har inte haft sådana lärare?
Men trots alla detaljer fastnar Stanišić aldrig i det för privata eller i ett sentimentalt rabblande av tidsmarkörer. Han lyckas vara allmängiltig också när han beskriver främlingskapet i en ny kultur. Som när jag läser om den skam man kan känna när man som barn tycker att föräldrarna inte passar in. Jag har känt den själv, med en bayersk mor som talade för högt, klädde sig lite annorlunda och uppenbarligen inte hade lust att vara en del av det svenska. Ändå förvånar det mig varje gång när jag läser hur andra upplevt en liknande situation. Jag skäms för min skam, men förstår den när jag läser om den i Herkunft.
Skämmas borde migrationshandläggaren också, som med sin rigida hållning får mig att tänka på en absurd Ionesco-pjäs. Det kom att bli slumpen som avgjorde att Stanišić ändå fick stanna i Tyskland. Hade han inte kunnat det, hade vi alla kanske gått miste om en av Tysklands idag viktigaste litterära röster. Också Herkunft är i mycket en bok om slumpen, om var vi en gång råkat födas och vad det gör med oss. Om våra olika hembygder, hur de skapar oss och vad vi gör med dem. ”Lycklig är den som, som kan påverka slumpen, som lämnar sitt hem för att han vill, inte för att han måste.” Idag kan det tyckas som om vissa har mer rätt till härkomst och hembygd än andra. Herkunft påminner oss om hur sköra dessa begrepp är och hur viktigt det är att inse att det vi tar för självklart ofta endast är till låns.
Sina föräldrar beskriver Stanišić som människor som på grund av just tillfälligheter inte kunde vara där de helst hade varit. Deras liv slogs fullkomligt sönder av Balkankriget. Efter kriget fick de inte stanna kvar i Tyskland. Men hur skulle de ha kunnat återvända till en plats där muslimska bosnier dödades av grannarna? De ansökte om visum till USA och fortsatte bygga upp nya hem, skapa nya platser för sina minnen, medan Stanišić själv fick stanna eftersom en snäll tjänsteman gav honom ett studentvisum. En slump, alltså.
Herkunft berättar också om vackra möten, som det med tandläkaren dr Heimat, som gratis lagar migranters kariesanfrätta tänder, och om hur han tar med sig Saša och hans morfar ut och fiskar – bara för att morfadern är så olycklig i det nya landet. ”Hemma” är väl kanske just ett sådant ögonblick då vi inte behöver vara rädda och är tillsammans med dem vi tycker om.
Beskrivningen av den första tiden i Tyskland, om ankomsten, de oskrivna reglerna och sättet familjen blir bemött på, säger oss också något om hur vi bemöter främlingar idag. Varför är vi så noga med att kategorisera folk och pressa in dem i de snäva fördomarna vi har om olika nationaliteter. En kroat är si, en serb så – och gärna lägger vi den politiska skulden på enskilda individer. Stanišićs eget uppror blev aldrig protestens, utan anpassningen. Men inte till hur en migrant borde uppföra sig i Tyskland, utan genom att stått emot all idealisering av nationell identitet, genom att vara en del av allt överallt och aldrig utanför någonstans.
»Är det jag?«, blev det sista mormodern yttrade, när hon tittade på ett ungdomsfotografi. Det är samma fråga som Stanišić ställer sig själv i boken. Vad är han? Son, barnbarn, ett Jugoslaviens barn, en författare, invandrare, migrant, far? Författare? Är allt det han? När han visar sin son ett foto som tagits på Stanišićs åttonde födelsedag och frågar sonen vem det är, svarar han ”Det är jag”. Så är vi alla en del av det förgångna, men också en del av framtiden. Våra valmöjligheter är oändliga och precis som i romanslutet kan vi välja våra vägar själva.
- Saša Stanišić talar om sin bok här:
- Och läser ur sin bok här: