I sin 1.040 sidor långa roman Die Projektoren, om Europas historia från Andra världskriget till högerextremismen i dagens Tyskland, rör sig Clemens Meyer i sin labyrintartat uppbyggda värld genom tid och rum, i verklighet och fantasi och genom flera länder i Europa.
Winnetou var min barndoms hjälte. Jag hade hans idolkort med skådespelarens autograf över min säng – men för mig var den fiktive indianen den verklige. Karl Mays (1842-1912) Vilda Västernromaner låg till grund för en rad spel- och tv-produktioner, kändast är kanske de från 60-talet där huvudrollerna spelades av Pierre Brice och Lex Barker (som även spelade Tarzan i en av alla olika inspelningar). Efter framgångarna med filmerna skapades Karl May- Festspiele i Elspe, en kassako dit än idag hundratusentals Karl May-frälsta vallfärdar varje år.
Det är svårt att föreställa sig en barndom i Tyskland på 70-talet utan Winnetou. Antagligen var Winnetou – som handlar om hur apacheindianer och goda vita (tyska) cowboys kämpar mot elaka, giriga engelsmän – lika präglande för tyska barn som Emil och Tjorven var för de svenska.
Även jag, som tillbringade alla lov hos min mormor, längtade bort till Klippiga bergen och drömde om en vänskap som den mellan Winnetou och den tyske lantmätaren och cowboyen Old Schatterhand. Vi lekte indian i de bayerska skogarna, klädde ut oss, låtsasred barbacka på våra fantasihästar och längtade bort från nylonsvettig wirtschaftswundernylon ut till en stäpp där goda var goda och onda var onda – bort från de vuxnas suckar över ett världskrig som ingen hade glömt, men ingen ännu ville tala om.
En av alla dem som älskade Karl May minst lika mycket som jag var författaren Clemens Meyer, född 1977 och uppvuxen i Leipzig, där han bor än idag. Efter murens fall 1989 fick han som alla DDR-medborgare 100 DM i så kallad välkomstpeng och den då tolvårige Meyer lade alla sina på Karl Mays böcker och en Coca cola.
Det var inte bara en mur som föll och ett politiskt system som rämnade, allt förändrades: gamla ideal förkastades och vuxna förlorade sin naturliga auktoritet. Många unga tappade riktning, föräldrar och lärare förlorade sin ställning och ofta sina arbeten, hade fullt upp med sig själva och kunde inte ge det stöd som hade behövts. Ovissheten gjorde alla osäkra och de unga sökte sina egna svar.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Denna så kallade ”Nachwendezeit” – då DDR försökte landa i det nya systemet och som varade fram till cirka 1994 – kom även att prägla Clemens Meyer och hans skrivande. Han, liksom många andra, tänjde privat på gränserna, snattade, stal bilar, festade vilt och dömdes till ungdomsfängelse. Det var ett laglöst tillstånd, ett nybyggarland för många, ett modernt vilda västern, eller ”der wilde Osten”, som många kallade det forna DDR. Om denna tid skrev Meyer senare Als wir träumten, som 2006 blev hans litterära genombrott (filmatiserad 2015).
Sedan dess har litteraturens enfant terrible kommit in i värmen och nominerats till såväl Deutscher Buchpreis och Internationella Bookerpriset. Han har även skrivit hyllade manus till tv-deckaren Polizeiruf 110, den östtyska motsvarigheten till västtyska Tatort, men med större fokus på att finna orsakerna bakom gärningsmännens dåd än på att avslöja mördarna. Avsnitt 412 Der Dicke liebt hade närmare 8 miljoner tittare – en hisnande siffra. Tyvärr läses Meyers romaner inte av riktigt lika många. Men han är inte rädd för att lämna finkulturen, kanske har han aldrig känt sig helt hemma där heller.
Det förvånar därför inte att han i sin senaste roman Die Projektoren – på korta listan till årets Deutscher Buchpreis – knyter an till Karl Mays mytomspunna romanfigurer och till Karl May själv, eller Dr May, som han kallas i romanen, och som fantiserat ihop inte bara ett eget Amerika, utan också en egen doktorstitel.
Romanen utspelar sig till stora delar i det forna Jugoslavien. I ett slags montageteknik – eller för att låna titelns symbolik, i olika filmklipp – skapar Meyer ett överlappande panorama över den europeiska efterkrigstidens våldshistoria. Vi får möta nazister, partisaner, bomber, bålgetingstick, stor kärlek och stora svek, Dr May, jugoslaviska krigen, Irak, socialism, fascism och som för att sluta cirkeln, nynazister. Med sin tusensidiga roman har Clemens Meyer skapat något att återvända till, ett verk som kommer att leva länge.
Romanens inledande motto är ett citat av Dr. May; ”Jag är Hakawati, en sagoberättare.” Och visst är Die Projektoren som en sagoberättelse, både sann och påhittad, men den är också allt annat än en hjältehistoria. En far i boken förklarar skillnaden mellan film och litteratur för sin son. Den moderna romanen, säger fadern, är en monolit, ett kaos av röster. Och det är precis vad Clemens Meyer har skapat. För svårt är det att helt greppa denna omfångsrika roman.
Den börjar med att det hålls en konferens på en psykiatrisk anstalt utanför Leipzig, där även Karl May en gång var inskriven. Utanför blir en foodtruck med ”Amerikas BEST China SÜSS SAUER Diner” utsatt för en rasistisk mordbrand. På ett vindlande språk i en mängd olika stilar och i ett intrikat romanbygge med flera oerhört angelägna teman – där samtidigt många episoder är underhållande skrönor – berättas sedan bakåtblickande om vad som ledde fram dit.
Läsaren tas tillbaka till Jugoslavien 1941, precis innan det tyska angreppet inleddes. Vi får följa en serbisk pojke genom hans liv som också är Centraleuropas historia. Hans båda föräldrar dödas innan han kan ge sin mor hennes födelsedagspresent, en snurra han snidat. Han bär den istället i fickan i 50 år, innan han en dag slungar ut den i Donau. Han ansluter sig till Titos partisaner, men faller i onåd och skickas till den beryktade fängelseön Goli otok (som också David Grossman skrivit om i Med mig leker livet) innan han dumpas i Velebitbergen någon gång på 50-talet. I en scen kisar den nu vuxne huvudpersonen likt en ensam ryttare i en vilda västernfilm mot den lastbil han kommit med och som nu avlägsnar sig. Det är nästan så man hör Sergio Leones filmmusik. Eftersom han bär en scarf kring halsen får han av byborna också smeknamnet Cowboy.
En förälskelse slutar med att att kvinnan, Negosava, flyttar med sina två söner till en större stad, medan Cowboy stannar kvar. Han blir så småningom statist i de tyska Winnetoufilmerna, fulla av klichéer och ikoniska hjältar, kanske vad efterkrigsgenerationerna behöver för att drömma sig bort. Vilda västernfilmerna återkommer gång på gång i romanen, liksom Dr May, och får rama in den grymma verkligheten. Cowboy flyttar senare till Ruhrområdet där han livnär sig på att skriva kiosklitteratur, men glömmer aldrig sin kärlek.
En annan central figur i romanen är Georg, som tjugo år senare ser Winnetou-filmerna på bio i Leipzig i östra Tyskland. På det sätt som olika trådar binds samman i romaner blir han god vän med Cowboys son, Franco Nemo, som blivit till efter en romantisk natt under hippietiden, men som inte känner sin far. Nu, årtionden efter filminspelningarna, utkämpas det ett nytt brutalt krig i Velebitbergen. Franco Nemo och Georg ansluter sig båda till Kroatiens fascistiska armé, är övertygade nationalister och ovetande om att Francos far egentligen var serb.
Romanen kastar oss på detta sätt mellan tid och rum, verklighet och fantasi, genom länder i Europa och från Andra världskriget fram till den nedgångna östtyska underklassen med stark dragning till den nya nationalsocialism som där växer sig allt starkare. Små skärvor fogar sig samman till en enhet, som ändå aldrig blir hel.
I ett av romanens många sidospår beger sig Winnetou/Pierre Brice 1973 till New Leipzig i North-Dakota, en håla med 200 invånare. Winnetou och hans film-far är där för att hedra minnet av massakern på 293 ursprungsamerikaner 1890. Resan, som beskrivs i 293 numrerade punkter, vore värd en egen satirisk film. När Pierre Brice, iklädd indianutstyrsel, tillsammans med film-fadern i långhårig svart peruk, tar upp en liftare, en äkta apache, låter det så här:
143.”We are Indian friends” förklarade Mavid Popovic för den gamle indianen, we are going to Wounded Knee, help indians!”
144. ”You´re going to the new Indian war?” frågade den gamle indianen, som hade samlat sitt vita hår i två flätor, ”you came over the great water?”
145. Han skrattade, eftersom han visste svaret.
146. Han hade redan hört talas om dem, men sa inget.
147. ”One big old ugly Yugoslav and a fragile Frenchman who looks like a moviestar” så talades det om dem i Indianland, “they are crazy, but they bring money.”
Lika absurd är episoden när två kvinnor tar till orda i bakersta raden på ett nynazistmöte i Leipzig. De vill minsann också synliggöras – så det feministiska kravet på ett jämställt språkbruk inkluderas hädanefter även i de nationalistiska hattalen: ”Kameraden und Kameradinnen!”
Det tog Meyer åtta år att skriva Die Projektoren, vilket inte förvånar. Jag har läst många bra romaner de senaste åren, intressanta, välskrivna, drabbande – men när jag går in i Meyers värld lyfter det. Jag ser därifrån ner över världen och förundras över hur han beskriver det värsta med en sådan skönhet och kan inte förmå mig att sluta titta.
Clemens Meyers språk sprakar och lyser i hans labyrintartat uppbyggda värld. Men som alltid, när politiska skeenden gestaltas riktigt väl, är det de enskilda människorna som står i fokus, liksom hur de navigerar så gott de kan i en föränderlig värld. Clemens Meyer är ofta krass, har öga för det humoristiska också i de mest udda situationer, men framför allt en stor medkänsla för alla han skriver om. Det må handla om den vackra Negosava, om Cowboy, Dr May, Ustasja-anhängare på Balkan eller nynazister i Leipzig – i alla finns det något vi kan förstå och känna med. Det kan vara allt från vardagliga detaljer som präglar allas våra liv till hur vanliga män kan utföra attentat, lyfta armen för ett Sieg Heil både före och långt efter 1945, för att plötsligt inse att de själva är just sådana som nazisterna hade mördat.
Att sammanfatta handlingen i denna tegelsten är lika svårt som att beskriva handlingen i ett liv. Den är ett nutida grekiskt drama, med lika tragiska öden och ingen enkel läsning, men all möda värd. Många Winnetoufans orkade den gången aldrig ta sig an Mays romaner. Också Clemens Meyers omfångsrika roman är en utmaning för oss idag och långt ifrån barndomens romantiserade fantasivärld. Men lite av den kittlande, fantasifulla spänningen från tiden då vi lekte, utforskade och hängav oss åt drömmar finns också här.
- Klicka här för att läsa Margareta Flygt om Tyska försök att närma sig historien
- Klicka här för att läsa om Bernhard Schlinks roman Die Enkelin (Barnbarnet), som tar upp frågan om det är möjligt att omvända en nationalsocialist
- Klicka på bilden nedan för att se avsnitt 412 av Polizeiruf 110, Der Dicke liebt
