Barnbarn och tysknationalist  
Om en roman av Bernhard Schlink

Går det att påverka någon genom att visa upp en annan värld? Kan konst omvända en nationalsocialist? Hur bemöter vi oliktänkande? Det är några av de stora frågor som Bernhard Schlink tar sig an i sin senaste, bästsäljande, roman Die Enkelin (Barnbarnet) från 2021, skriver här Margareta Flygt.

 

Bernhard Schlink är en av Tysklands mest lästa skönlitterära författare. Han fick  sitt genombrott med romanen ”Högläsaren” (1995, på svenska 1997). Kärlekshistorien mellan den unge Michael Berg och den tjugoett år äldre Hanna Schmitz är den röda tråden i romanen, även om den ytterst handlar om tysk efterkrigshistoria. Relationen mellan de båda varade inte länge utan rann ut i sanden.

Så, sju år senare,  kommer det krassa uppvaknandet. Michael, då ung juridikstuderande, inser att hans älskade varit en av väktarna i Auschwitz. När boken gavs ut 1995 introducerade den ett nytt sätt att beskriva hur Tyskland hade hanterat frågorna kring Förintelsen. Schlink målade inte i svart och vitt, utan hade ett slags förståelse för alla.

I denna hans trettonde skönlitterära bok har han gjort det igen. Som i Högläsaren gestaltar han några människors nära relationer. Han utgår från en kärleksrelation, för att vi ska förstå. Men berättar egentligen om Tyskland, om Öst och Väst, om de enorma följder politik får för enskilda individer och om svåra moraliska frågeställningar som vi alla kan ställas inför.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag

Romanen inleds i nutid. Bokhandlaren Kaspar kommer hem efter en lång arbetsdag och finner, som så ofta, resterna efter sin alkoholiserade hustrus fylleslag i lägenheten. Han städar upp och följer hennes spår till badrummet, där han hittar henne död i badkaret. Han upptäcker småningom att hon skrivit på en självbiografisk text, som beskriver hennes liv i Östtyskland och sedan hennes flykt till Västtyskland.

I hennes utkast får vi läsa hur det började en underbar vår 1964. För ett ögonblick verkade det som om de två då åtskilda tyska staterna skulle kunna mötas. Freie Deutsche Jugend (FDJ) bjöd in till fest i Östberlin för tredje året i rad. Man firade ländernas goda relationer med sång och dans, diskussioner och vänskaper.

Studenten Kaspar från Västberlin var en av dem som varje dag gick genom gränskontrollen på Friedrichstraße. Birgit från Östberlin fanns där redan. De träffades, blev kära – eller blev åtminstone Kaspar det. Just denna del ligger väldigt nära Schlinks eget liv år 1964. Även han åkte på FDJs: träff och även han förälskade sig i en ung kvinna och hjälpte henne att fly från det stängda DDR.

Vad Kaspar aldrig fått veta av Birgit var, att hon då nyligen avslutat en relation med den gifte borgmästaren Leo och att hon var gravid. När hon senare kommer över gränsen till Västberlin har hon fött barnet, men lämnat det kvar. När Kaspar efter Birgits död börjar leta efter dottern, visar det sig att den tidigare barnlöse Leo och hans fru tagit henne till sig. Men också att dottern, som heter Svenja,  uppenbarligen farit illa under sin uppväxt.

Hennes egen far har skickat henne till uppfostringsanstalten Torgau, hon har tagit droger, supit och anslutit sig till skinheads. När Kaspar träffar henne har hon fått ett barn, Sigrun – titelns barnbarn. Hon bor med familjen på den före detta östtyska landsbygden, i en by befolkad av så kallade ”Völkische”. De är övertygade nationalsocialister, vilket syns överallt: de har Rudolf Hess på väggen och deras  bakformar är formade till hakkors.

Men vad gör man, när man som Michael äntligen fått ett barnbarn, om än inte ens helt egna? Ett barnbarn som påminner om ens livs största, mest komplicerade kärlek? Sigrun, som är präglad av sina föräldrars ideologi, är en övertygad tysknationalist också hon, men samtidigt en nyfiken och charmig flicka.

Tack vare ett påhittat arv, som föräldrarna gärna vill komma åt, bestäms att Sigrun ska hälsa på honom i Berlin under skolloven. Kaspar vill kunna visa henne andra kulturella värden. Framför allt är det musiken som gör stort intryck på henne och hon börjar spela piano (först bara tyska kompositörer, men snart inser hon att Grieg, Chopin och Dvorak – för att inte tala om Satie – också är bra). Kaspar har öppnat  ett mentalt fönster.

Det förvånar mig hur lätt vänskapen mellan den fjortonåriga Sigrun och den sjuttioåriga Kaspar utvecklas, att allt han visar henne tas emot med stort intresse; konst, böcker, musik. Var finns sådana tonåringar? Är det en följd av hennes strikta uppfostran bland de nationalistiska ”Völkischen”, som värnar om gamla värden, om rätt och redigt? Redan i sin roman ”Högläsaren” får kultur en läkande roll. Men är det verkligen så, att det borgerliga bildningsidealet skulle fostra bättre människor? I så fall borde nazismen haft det svårt i Tyskland på 20- och 30-talet, vilket som bekant alls inte var fallet.

Den folkliga nationalismen, ”Völkischer Nationalismus”, var en rörelse i Tyskland i slutet av 1800-talet, som stod för en aggressiv nationalism och antisemitism. Den kan ses som en grogrund för nationalsocialismen som senare gick upp i nazismens olika grupperingar. Googlar man idag på Völkische byar i Tyskland får man upp en prickig karta, men framför allt finns de i det före detta Östtyskland, i Niedersachsen, Lüneburger Heide och Wendland.

Tidningen Expo hade ett nummer 2020 som tog upp ekofascismen i Sverige

De kan grovt delas in i två grupper. ”Völkische Siedler”, av andra även kallade ”Öko-Nazis” är nationalister som främst bor och odlar mark i lantliga miljöer, gärna i avfolkade områden. De driver ofta ekologiska jordbruk eller arbetar som barnmorskor. Den andra gruppen är den så kallade ”Völkische Bewegung”, en betydligt militantare och mer våldsbenägen gren. ”Völkische” har ingen central organisation, utan är snarare ett utbrett nätverk, något som gör rörelsen svår att greppa och analysera.

Många byar, ofta sådana som varit lite avfolkade och isolerade, har mer eller mindre tagits över av dessa bakåtsträvare. De vill – inte bara rent tekniskt, utan framför allt ideologiskt –  återgå till ett kulturellt homogent Tyskland, ett Tyskland som väl aldrig varit så ”tyskt” som de tror. Kvinnorna bär långa kjolar och männen så kallade ”Zimmermannsbyxor”, d.v.s. traditionella hantverksbyxor i svart manchester. Vid högtider bärs nationaldräkter.

Till en början kan de ge intryck av att bara vilja leva gammaldags, men de tar även avstånd från allt utländskt, globalisering, kapitalism och feminism – ja, till och med från allmänmedicin, som de ser som ett judiskt påfund. De undviker mobiltelefoner och kallar TV:n för ”Elektrojude”, Israel och EU ses som fiender och de skickar sina barn på paramilitära uppfostringsläger.

Även om bondelivet är kännetecknande för medlemmarna, är många av de manliga medlemmarna akademiker och hantverkare. Kvinnorna arbetar ofta inom vård eller skola. De flesta medlemmarna är uttalade nazister – men ofta ändå accepterade i byarna, där de inte smiter från det gemensamma ansvaret, vare sig det gäller den frivilliga brandkåren eller när det ska bakas kakor till skolfester. De mobbar medvetet oliktänkande ut ur bygemenskapen och skapar en egen avskild värld.

Denna ”Folkets rörelse” är djupt oroande, en påverkan som smyger sig på och som inte alls fått samma mediala uppmärksamhet som terrorgruppen NSU eller aggressiva skinheads. De har lyckats få maktpositioner inom både näringsliv och politik. Att till exempel Heinz-Christian Strache hade en sådan bakgrund hindrade honom inte från att bli ledare för det högerpopulistiska partiet FPÖ (2005-2019) och dessutom Österrikes vice förbundskansler (2017-19).

Heinz-Christian Strache, som tvingades avgå efter den sk Ibizaskandalen, där han lovade riggade kontrakt i utbyte mot stöd i valkampanjen till en påhittad kvinnlig släkting till en rysk oligark.

Att Schlink skriver om människor i denna miljö, är en av Die Enkelins stora förtjänster. Det är något vi behöver veta mer om – och kanske är det lättare när vi lär känna dem i en roman. Boken är en bladvändare – kommer Kaspar att kunna ”rädda” Sigrun från sin främlingsfientliga uppväxtmiljö eller inte? – och det förvånar inte att romanen legat på Tysklands bästsäljarlistor.

Men det är ändå inte slutet som är det intressanta – även om man knappt kan vänta på att få veta hur det går. Nej, viktigast och mest engagerande är den underliggande diskussionen om hur vi bemöter oliktänkande.

Schlinks beskrivning av nutidens små enklaver av nationalister, som vill bränna upp varje kebabstånd, avskyr allt icke-tyskt och som vill bygga ett nytt Tyskland, är skrämmande och en ögonöppnare. Liknande rörelser finns i många länder. I Sverige finns bland andra ”Svenska zoner” och många inom Alternativ för Sverige har  kopplingar till den större tyska syskonorganisationen.

Att dela sina tankar med likasinnade, och att förkasta dem som tycker tvärt emot, är lätt.  Men att möta, och se människan bakom åsikter man avskyr, är svårt. Finns det en god kärna i oss alla – värd att vårda, värd att lära känna? Som alltid hos Schlink finns det en tydlig, didaktisk undertext, en tydlig moralisk avsikt, som är på gränsen till pekpinneaktig.

Även i Die Enkelin får läsaren argument som kanske skulle passa bättre under en samhällskunskapslektion på gymnasiet. Hur talar vi med någon som förnekar Förintelsen?  Orkar vi komma med motargument när någon påstår att Anne Franks dagbok är fejk? De flesta skulle nog avsluta samtalet. Det känns trösterikt och hoppfullt att sonen till en protestantisk teolog har skrivit en roman som tror på det goda i människan, som tror på en möjlig förändring.

 

  • Klicka här för att läsa om två andra tyska romaner som båda har den tyska historien som bakgrund
  • Klicka här för att läsa Claissa Blomqvist om en roman om människors flykt från Östberlin
  • Klicka här för att lyssna på ett program om Bio-Nazis från Deutschlandfunk Kultur
  • Hör Bernhard Schlink tala om förlåtelse och försoning

    • Se en film från Der Spiegel om att ha Völkische Siedler som grannar

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).