Den rysktatariska författaren Guzel Jachina har hittills givit ut fyra romaner som, även om de inte är uttrycklig minneslitteratur, lyfter fram och artikulerar historien så att den kan bearbetas och bli en del av den offentliga självförståelse som växer fram bortom de statliga narrativen, i vissa fall för första gången i rysk historia.
Guzel Jachina kan knappast sägas vara ett välkänt namn i Sverige, men helt okänd är hon ändå inte. Hennes debutroman Zulejcha otkryvae glaza (Zulejcha öppnar ögonen) utkom 2015, och översattes 2019 av Mikael Nydahl. De svenska reaktionerna på romanen ger i efterhand ett lätt oförstående intryck. Den beskrevs som ett slags blandning av folklivslitteratur och lägerskildring. Handlingens vindlande färd tolkades som en brist på riktning, medan avsaknaden av tydliga, moraliska ställningstaganden, gav ett ambivalent intryck, som ett ”Gulag med lite för många ljusa dagar” (DN).
Zulejcha är trots allt ändå en verkligt hemsk historia, fylld av brutalitet. På grund av sitt innehåll är det en bitvis tung läsning, även på ryska. Bokens första kapitel, som kretsar kring tillvaron på den muslimska landsbygden utanför Kazan i Tatarstan, är fyllt av förnedring och övergrepp. Det får tjäna som inramning åt den inte mindre brutala sovjetiska avkulakiseringen, och den förvisning till Sibirien som därefter drabbar romanens huvudperson. Romanen är den litterärt mindre fulländade av Jachinas hittills fyra romaner. Det är i sig inte så konstigt då de flesta författarskap växer och utvecklas med tiden. Den svenska översättningen förmår inte heller riktigt fånga Jachinas träffsäkra, inte ironiska och inte sarkastiska men avklädande och stilrena ryska; även om översättaren uppenbarligen försökt.
Mycket i Zulejcha är kontextuellt och kräver att läsaren är införstådd med sovjetiska och tatariska realia på ett sätt som man inte kan förvänta sig ens av ryska läsare. I den svenska översättningen förloras därför en viktig del av kontrastverkan mellan kontext, stilistik och brutal verklighetsskildring. Att den svenska publiken inte riktigt tog Jachina till sig har därför sin begripliga förklaring. Det är kanske svårt för en svensk läsare att uppamma tillräckligt intresse för den katalog av förnedring som är bokens första del, och den hårdhet och brutalitet som lyser igenom i resten av texten.
Därför är det också på flera sätt synd att Zulejcha blev den första roman av Jachina som översattes till svenska. Redan hennes nästa verk, Дети мои/Deti moi (”Mina barn”), utgivet 2018, visar en tydlig och imponerande utveckling. Medan Zulejcha skildrade sovjetiseringen av det tatariska folket, skildrar Mina barn volgatyskarnas villkor och likaledes oblida öden, från tsartiden fram till och under den tidiga sovjetiska perioden.
Precis som Zulejcha är romanen mindre en beskrivning av en händelseutveckling, än en berättelse om en tidsepok och ett folk. I likhet med hennes tidigare verk är det ett slags överlevnadskrönika som utifrån ett antal personer, vilka framstår både som arketyper och som fulländade individer i egen rätt, gestaltar de umbäranden som alla de som genomgick det sovjetiska experimentet tvingades genomlida. I Mina barn är Jachinas porträtt tydligare, mer fyllda av liv, och därför också mer intressanta. Även om Zulejcha har uppenbara litterära kvaliteter, var det inte bara dessa som gjorde att verket blev en överraskande framgång i det ryska språkområdet. I mångt och mycket skriver Jachina om det tidigare odiktade förflutna. Tatarer och volgatyskar har förstås förekommit tidigare i rysk litteratur, och den sovjetiska och federationsryska litteraturen har hela tiden varit öppen för författare av ickerysk bakgrund – men sällan på ett sådant sätt att ickeryska folkgruppers erfarenheter tydliggörs och kontextualiseras genom det ryska och sovjetiska samhällets framväxt.
Även om Jachina inte skriver en uttrycklig minneslitteratur har hennes författarskap blivit en viktig del i strävan att lyfta fram historien och artikulera den på ett sådant sätt att den kan bearbetas och bli en del av den offentliga självförståelse som växer fram bortom de statliga narrativen – i vissa fall för första gången i rysk historia. Jachina har upptäckt och kunnat ösa ur fler källor än de som tidigare har utnyttjats. Hennes romaner tydliggör samspelet mellan det större och det enskilda, men undviker det fragmentariska och sönderhackade berättande som populariserades i intellektuella kretsar genom Svetlana Aleksijevitjs dokumentärromaner och Maria Stepanovas prosadikter. Det gör hennes romaner mer tillgängliga för en läsare som föredrar mer traditionell berättarteknik, vilket nog bidragit till böckernas framgång.
Hennes skapande är så till vida både uttryck för och delaktigt i att forma en viktig del av tidsandan. Både Zulejcha och Mina barn tillkom samtidigt som de ryska minoriteterna i ökande utsträckning blev föremål för intresse och diskussion, och då ryssarnas och ukrainarnas relationer till varandra och till den sovjetiska historien blev en verklig stridsfråga. Tatarerna, de mongoliska erövrarnas ättlingar i Ryssland och Ukraina, började vid den här tiden ta mer och mer plats i den ryska offentligheten, och kräva att större hänsyn togs till deras roll i och perspektiv på historien – perspektiv som avsevärt skiljer sig från den gängse europeiska och ryska synen.
Lokala myndigheter i de delar av Ryska federationen som är skapade kring en titulärnation (förutom den tatariska republiken också bland annat Tjetjenien, Udmurtien, Karelen, Komi, m.fl.) började i ökande utsträckning lyfta fram minoritetsgrupper som ett sätt att bygga sin egen identitet inom federationens ramar. Det blev ett sätt att profilera sig själv gentemot Moskva och S:t Petersburg, få erkännande, budgetmedel och inflytande, locka turister och bygga ett eget, kulturellt kapital som inte utgick från storstadsregionerna.
Att bearbeta relationen till sovjetmakten var och är alltjämt en viktig del av denna process. Det är på ett sätt banalt att påpeka, att alla folk i dåvarande Sovjetunionen led. I vissa fall var lidandet större, i andra fall relativt sett mindre, men kaoset och förtrycket skonade ingen. I någon mån var alla nationer offer – ryssar såväl som tyskar, tatarer, eller ukrainare, liksom konstnärer lika väl som arbetare, revolutionärer lika väl som adelsmän och borgare. Det fanns en stor variation i hur förtrycket slog mot olika grupper och individer, men också om och hur de själva faktiskt tog del i det. Det är därför inte bara som offer Jachina skildrar sina huvudpersoner och deras miljöer. Vissa spelade en mer aktiv roll i det sociala experiment som den sovjetiska samhällsmodellen var – och för vissa hade de sociala omvälvningarna en mer djupgående betydelse än de hade för andra.
Jachinas berättelser tydliggör hur sällan det fanns någon tydlig väg att följa för de enskilda individer som fastnade i historiens skruvstäd, och det oavsett deras bakgrund. Osympatiska, brutala och ondskefulla individer kunde lika gärna bli offer som förövare, hyllas som hjältar eller pekas ut som förrädare. Och hur modiga och starka de enskilda än var, mötte de förr eller senare krav som för alla utom för ett litet fåtal tedde sig oöverstigliga.
Jachinas ovilja att lyfta fram någon eller något som normativa förebilder har inneburit att hennes verk blivit föremål för kritik från nästan alla läger. De som av goda skäl vill se den sovjetiska historien som en följd av övergrepp och förnedring har ansett Jachinas GULAG-skildring i Zulejcha allt för optimistisk (vilket den, sett till sakförhållandena, nog onekligen är). Företrädare för de ryssländska tatarerna kritiserade Jachina för hennes framställning av den tatariska vardagen, medan mer sovjetapologetiskt lagda skribenter kritiserade henne för att hon inte tillräckligt framhävde tatarernas kommunistiska iver. Den som söker medhåll för sina ideologiska ställningstaganden finner det alltså sällan hos Jachina.
Jachinas tredje roman, Эшелон на Самарканд/Eshelon na Samarkand (”Tåget till Samarkand”) kretsar kring en sovjetisk humanitär insats under 20-talet för att evakuera barn från de svältdrabbade regionerna kring Volga. Medan hennes två tidigare verk främst kretsat kring individer som varit avvikande på grund av sin nationella och ’klassmässiga’ bakgrund, är huvudrollsinnehavarna i Tåget till Samarkand marginaliserade och utsatta på ett annat sätt: som barn och som offer för den svält som revolutionen åstadkommit. Romanen beskrevs när den utgavs som hennes ur konstnärlig synpunkt mest fulländade, men Jachina fick – liksom tidigare – också kritik för friheter hon tagit sig med de historiska förhållandena. Vissa läsare ansåg att skildringen av de svältande barnens vedermödor var en form av effektsökeri.
Hennes fjärde och senaste roman, Эйзен/Ejzen (ett namn på ryska), utkommen 2025, har liksom de tidigare en historisk utgångspunkt i en individ och den lilla kretsen kring honom, men avviker både till format och upplägg från alla de tre tidigare. När Jachina här skildrar den tidigsovjetiska filmkonstens störste regissör och enfant terrible Sergej Eisenstein, sker det med en inlevelse som avslöjar både Eisenstein och Jachina – och avslöjar något om konstens och skapandets villkor, särskilt det skapande som sker i den totalitära diktaturens skugga.
Ejzen är en romanbiografi som kretsar kring den på alla möjliga sätt avvikande, geniale, och motstridige konstnären, där Eisensteins privatliv och hans konst redan från början är på ett oupplösligt sätt sammanblandade. Född i Riga hade Eisenstein en härkomst som speglade det mångfacetterade ryska imperiet. Hans far Michail var rysk-ortodox konvertit, född i Kiev, och hade i sin tur en ryskjudisk far och en möjligen svensk mor. Sergej Eisensteins egen mor var den i Jachinas skildring utlevande Julia Konetskaja. känd som Julia Eisenstein.
Gränsen mellan konst och propaganda tunnas för Eisenstein ut till dess att den helt enkelt upphör. Hans verk är uppenbart bådadera. Samtidigt med denna gräns försvinner även andra, som den mellan ’kollaboratör’ och ’offer’ när Stalins censorer hela tiden hänger över axeln på regissören och hans kolleger (och rivaler). Jachinas förklaring till att Eisenstein undvek det öde som drabbade många andra i branschen utgår från regissörens enastående känsla för den tsarryska och europeiska historiens paralleller med den tidiga sovjetkommunismens estetik och tidsanda. Eisenstein framstår som lika spränglärd som kolerisk. Morsgrisen Eisenstein, lismaren, bedragaren och Stalins favorit, är samtidigt mästaren Eisenstein, som hela tiden strävar efter en Konstens sanning om kommunismens samtid och Rysslands dåtid.
Hos Jachina försöker Eisenstein se hela mänskligheten som del av en stor kör – en tanke som minner både om Bachtins tankar om Dostojevskijs ”polyfona” romankonst, och om den ortodoxa föreställningen om stat och samhälle som delar av en andlig ’symfoni’. Den ryska verkligheten är både hård och grym, och ändå varm och frikostig – i Eisensteins föreställning delar olika kronotoper, livsöden, folk, berättelser och kulturer, samtid med varandra. Det som uppfattas som ’postmodernt’ i ett sådant skapande kanske i själva verket är ett renässansfenomen, och Eisenstein framstår i Jachinas skildring på många sätt som just en renässansman.
Inte heller i Ejzen är ondskan något som huvudpersonerna enkelt kan se eller ta på. Bristen på ställningstaganden och på politiska pekpinnar provocerar – och bristen på tendens i Jachinas författarskap blir sin egen markering. Författare som Jachina är svåra att pressa in i såväl en postkolonial dikotomi med förtryckare och förtryckta, som en imperierysk eller sovjetisk nostalgisk tradition. Kaoset och lidandet i Sovjetunionen gav upphov till många otroliga och fantastiska livsöden, och Jachina hör inte till dem som likt Zachar Prilepin därför försöker göra ideologi och öde av lidandet, eller till dem som njuter av att sucka teatraliskt över alla hemskheter. Istället gör hon upp med det som hon genom Eisenstein kallar för ”kulturens styckare” – de som styckar bort de ”oönskade” detaljerna. Hennes ord om Eisensteins skapande metod och inställning, att ”det är omöjligt att berätta om någon, utan att hysa medkänsla. Den är skapandets villkor” framstår som en nyckel till Jachinas egen skapande metod.
Det är synd att inte fler av hennes böcker har översatts då det har skett en tydlig stilistisk utveckling från Zulejcha till hennes senaste roman, Ejzen, där prosan är något av det bästa jag läst på ryska. Hennes berättelser är inte ett försök att i textformat ge en helt naturtrogen återspegling av verkligheten, utan förefaller vara ett försök att klä av den för att läsaren ska kunna förnimma sanningen bakom berättelsen. Ett citat från Ejzen förtydligar Jachinas utgångspunkt: ”Sanningen kan bara leva naken”. Hennes förmåga att klä av och blottlägga utan att moralisera eller rättfärdiga, att låta både ljus och mörker ge nyans och färg åt berättelsen, är kärnan i hennes författarskap.
- Klicka här för att läsa om författaren Zachar Prilepin, som nämns ovan
- Klicka här för att läsa om den ryske ironikern Dmitrij Bykov