1922 upprättade Lenin en lista på 220 intellektuella som han inte ansåg önskvärda i ett kommande Sovjet och som därför skulle deporteras från Ryssland. I två skepp – senare kallade Filosofskeppen – sändes de med sina familjer i exil till olika länder som gärna tog emot dem. Om denna verkliga händelse har den tyske författaren Michael Köhlmeier skrivit den uppmärksammade romanen Das Philosophenschiff.
”Vem som helst kan berätta en historia om något som hänt, och bara av att det berättas förvrängs och förvanskas händelserna, språket kan inte återskapa dem och borde alltså inte heller försöka göra det.”
Inledningen till den härom året avlidne spanske författaren Javier Marías roman ”Tidens mörka rygg” påminner läsaren om den förvirring som de ibland svårutredda förbindelserna mellan fiktion och verklighet kan leda till. Det förstnämnda kan ju ibland uppfattas som motsatsen till sanning, alltså att den ljuger. Men ’verklighet’ och ’sanning’ är inte synonyma begrepp, och i all litterär gestaltning handlar det snarare om att utnyttja verklighetens stoff imaginärt. Och detta inte i något bedrägligt försök att underminera verifierbara fakta, utan snarare för att framhäva nödvändigheten av den konstnärliga gestaltningens subjektiva inbillningskraft, i syfte att möjliggöra för dessa fakta att över huvud taget kunna manifestera sig i någon form.
Romancitatet ovan hade lika gärna kunnat yttras av den produktive och mångfaldigt prisbelönade österrikiske författarveteranen Michael Köhlmeier, som har ett hundratal titlar i alla möjliga genrer och stilar i sitt litterära bagage. Inte minst har han med framgång ägnat sig åt ett slags ”historisk fiktion”, där utgångspunkten och stoffet oftast är verkliga historiska händelser som skälmskt emellertid underkastas det fria berättandets infall och tankeanknytningar.
Exempelvis fantiserar Köhlmeier i den fina lilla romanen Zwei Herren am Strand (2014) om det historiska faktum att Chaplin och Churchill vid ett flertal tillfällen träffades och samtalade med varandra under långa promenader på tu man hand. Vad de språkade om vet ingen, varför det stått författaren fritt att utifrån deras ryktbarhet, och med särskild hänsyn till deras dokumenterade och återkommande depressioner, skapa levande dialoger mellan dem, i ömsesidig respekt.
Ett annat signifikativt exempel på Köhlmeiers berättarmetod är den fabulerande rundmålning över mänsklighetens stora händelser och frågor, från franska revolutionen till i dag, som utgör råmaterialet till den tusensidiga romankolossen Matou (2021) – allt berättat av en spjuveraktig och vitter katt med uppenbara anspelningar på E. T. A. Hoffmanns tidiga 1800-talsklassiker ”Katten Murrs tankar om livet”.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Med sin senaste roman Das Philosophenschiff, utgiven tidigare i år, har Köhlmeier snabbt placerat sig på de tyskspråkiga litteraturkritikernas bästalistor, och där den mediala uppmärksamheten inte minst haft med det intressendeväckande stoffet i sig att göra. Det rör sig här om titelns så kallade ”filosofskepp”, som på Lenins order 1922 deporterade ett 150-tal misshagliga ”klassfiender” – intellektuella, filosofer, akademiker och konstnärer med familjer – till Tyskland från det nybildade bolsjevikiska Sovjetunionen. (Numera får den systemkritiska ryska intelligentian fly landet alldeles på egen hand.)
Sin vana trogen lyckas Köhlmeier elegant förena de historiska tilldragelserna med såväl verkliga som fiktiva gestalter, och där de uppdiktade händelseförloppen vilar på autentisk botten.
I romanens nutid får en välkänd författare (Michael!) i uppdrag av en 100-årig dam – den internationellt berömda arkitekten Anouk Perleman-Jacob – att skriva en roman om hennes livsöde. Som ung flicka befann hon sig ombord på ett av filosofskeppen tillsammans med sina föräldrar, och hennes val av just Michael som biograf tangerar den Köhlmeierska poetiken i det att hon uttryckligen vill ha en levnadsskildrare som är erkänt duktig på att föra sina läsare bakom ljuset. ”Man tror oftast inte på er när ni skriver sanningen, men tror på er när ni vilseleder”, lyder hennes bakvända argument (som också skvallrar om hennes egna stundom förrädiska återgivningar).
Så utgörs romanens ramhandling av författarens besök hos och samtal med den lika originella som befallande gamla uppdragsgiverskan, som berättar sin livshistoria med tonvikt på barndomen i Sovjetryssland, förhållandet till sina föräldrar och på landsförvisningen med filosofskeppen.
Romanens upplägg – den dialogiska relationen mellan redogörande huvudperson och lyssnande och återberättande författare – liksom den kvinnliga protagonistens härsklystna personlighet, erinrar en smula om Hans Magnus Enzensbergers charmanta lilla berättelse Josefine und ich (2006). Även den skildrar en äldre, auktoritär och oblygt skarvande dam i samtal med en lika charmerad som konfys yngre man.
Köhlmeier kan sin historia och låter 100-årige Anouks utbroderade minnesbilder spegla det unga bolsjevikiska Sovjetrysslands antiintellektuella och paranoida terrorvälde åren efter oktoberrevolutionen.
Under romanens gång dyker ett pärlband av välkända historiska syndabockar upp på sidorna, såsom Trotskij, den av tjekan sedermera avrättade poeten Nikolaj Gumiljov och den med filosofskeppen förvisade filosofen Nikolaj Berdjajev.
Men Anouks målande framställningar är samtidigt högst personliga, varför hon blir ett slags representant för den gestaltande litteraturens särställning vad gäller förmågan att tolka och förstå vår historia utifrån ett temperament. I det slags utläggningar ingår också det upplevande barnets fantasi, dikt och blå dunster.
Och, nej, en åldrad och sjuk Lenin befann sig själv aldrig på filosofskeppen, men att han hos Köhlmeier ändå sitter just där och samtalar om makt och revolution med en brådmogen 14-årig flicka är för den sakens skull ingen lögn utan ett flagrant exempel på poetisk sanning.
- Klicka här för att läsa fler texter av Martin Lagerholm
- Se ett samtal mellan Köhlmeier och Monika Helfer om läsning, skrivandet och samarbetet mellan dem