Av PETER LANDELIUS
”Man borde aldrig berätta någonting, inte lämna uppgifter eller bidra med historier eller få folk att minnas människor som aldrig har existerat eller sett dagens ljus eller levat på jorden, eller som faktiskt har gjort det men som nästan har hunnit klara sig in i den enögda, ovissa glömskan.”
Med den programförklaringen inleder Javier Marías första delen, ”Fiebre y lanza” (Feber och lans) av sin väldiga romantrilogi ”Tu rostro mañana” (Ditt ansikte i morgon), komponerad som en sonat, där tankar och ämnen ständigt återkommer i nya variationer. De utkom 2002-2007, och nyligen kom förlaget med en tegelstensvolym på 1.336 sidor som innehåller hela sviten.
I ”Feber och lans” möter vi Jacques/Jaime/Jacobo/James Deza, en spansk humanist som har flytt till England från ett misslyckat äktenskap i Madrid. Under några år i Oxford har han träffat flera anglosaxiska hispanister som med tiden visat sig ha anknytning till den brittiska underrättelsetjänsten, och som nu rekryterar Deza till en särskild enhet vid MI-6 med uppgift att bedöma människors karaktärer, trovärdighet och framtidsutsikter.
Det är inget dåligt uppdrag för en författare och inte heller för James Deza, som behöver distraktion från sitt grubbel kring den frånskilda och efterlängtade hustrun Luisa. Tankarna strövar kring det bisarra nya yrket, kring människor han möter i verksamheten, och så förstås kring den existentiella utsattheten och dess mer triviala varianter.
Javier Marías är en klartänkt essäist, och det är fascinerande att följa hans vindlande tankar. Att han stundtals anspelar på olika litterära storheter ur den anglosaxiska litteraturen och på sina egna tidigare romaner är en extra knorr, men man behöver inte ha läst dem för att stimuleras av de här texterna.
Marías kräver uppmärksamhet och tålamod av sin läsare. Det är särskilt kännbart när den händelsefattiga intrigen står inför något dramatiskt ögonblick och det kan ta trettio sidor av grubbel eller mer innan hjälten äntligen får ändan ur vagnen. Inte för inte har Javier Marías översatt Lawrence Sterne, den klurige sjuttonhundratalspastorn som envist pratar på om allt mellan himmel och jord utan att hans Tristram Shandy ens kommer till världen eller den utlovade Sentimentala Resan blir av.
Den här gången anar jag ändå att Marías’ inspiration snarare är Sternes franske samtida Denis Diderot och hans ”Jacques le Fataliste”, den essä/roman där upplysningsfilosofen litet skämtsamt prövar sina egna teser om materiell determinism. ”Jacques” Dezas egen arbetsuppgift förutsätter ju ett avsevärt mått av determinism för att han ska kunna förutsäga studieobjektens ”ansikte i morgon”. Också för Javier Marías och hans läsare förblir den filosofiska frågan svår att besvara.
”Jag önskar att ingen någonsin skulle be en om någonting, inte ens fråga, inte om ett råd eller en tjänst eller ett lån eller bara om ens uppmärksamhet, att andra människor aldrig skulle be en att lyssna på dem, på deras ömkliga problem och deras pinsamma konflikter som är så lika våra egna, deras obegripliga tvivel och deras så ofta utbytbara berättelser som redan har skrivits om och om igen (det är inget större omfång på det som alls går att berätta) eller sådant som förr i världen kallades klagovisor, vem har inte det eller kan skaffa sig några, ’sorger är lätta att uppfinna’ citerar jag ofta för mig själv…”
Det är anslaget till den andra romanen, som bär namnet ”Baile y sueño” (Dans och dröm). Vår hjälte börjar få klart för sig att hans hemliga verksamhet har konkreta effekter i sinnevärlden. Nu är han en bit ifrån sina Oxfordfilologers fridsamma filosoferande kring löst skisserade krigsminnen, en del från Nazi-Tyskland, andra från det spanska inbördeskriget. Framför allt skyggar han inför det hänsynslösa våld som utövas inför hans ögon och med hans egen motvilliga medverkan. Handling förutsätter en tvärsäkerhet om nyttokalkyler och konsekvenser som han inte finner motiverad. Han möter några nya erotiska inviter men lever kvar i skuggan av Luisa.
Den tredje romanen – ”Veneno y sombra y adios” (Gift och skugga och avsked) – inleds med inte mindre dystra tankar:
”Man vill det inte, men man föredrar alltid att den som står bredvid en ska dö, på ett uppdrag eller i en strid, i en flygflottilj eller under ett bombanfall eller i skyttegraven när det fanns sådana, vid ett överfall eller ett butiksrån eller en turistkidnappning, under en jordbävning, en explosion, ett attentat, sak samma: ens kamrat, ens bror, ens far eller rentav ens barn, också om barnet är litet.”
Snart står Jacobo Deza inför konkreta valsituationer, där han aktivt väljer eller åtminstone låter sig förmås att handla. Hans beundrade brittiska förebilder har inte mer att ge. I stället återvänder Jaime till Madrid för att återknyta familjebanden. Han tar äntligen ställning till sin skilsmässa och det på ett mycket melodramatiskt vis. Det går an att försöka ta sitt öde i egna händer och möta sin rival man mot man. Men vad innebär det egentligen att ”bli av med honom”?
Till slut tvingas han också att välja om han vill fortsätta sitt hemliga arbete för den brittiska underrättelse- och säkerhetstjänst, vars moraliska implikationer i fredstid han har fått allt svårare att smälta. Vem torterar vem och varför? Vem filmas i skamliga sammanhang och för vilket ändamål? Vem är egentligen uppdragsgivaren/kunden? Och hur används verksamhetens produkter?
När James Deza inser vad hans analys av popstjärnan Dick Dearloves karaktär och framtidsutsikter har fått för konsekvenser, ställs problemet på sin spets i mer än en bemärkelse. (Episoden påminner om skandalen kring Max Mosley, son till en brittisk nazistledare och VD för de internationella Formel 1-tävlingarna, som filmades i sadomasochistiska övningar tillsammans med en grupp prostituerade klädda i nazistuniformer, så att ingen skulle glömma att hans pappa var brittisk nazistledare.)
Själv delar jag mestadels Anatole France’ förkärlek för korta böcker. Men den som har tagit sig igenom åtminstone några band av Marcel Prousts forskning om flydd eller förspilld tid, eller Robert Musils man utan egenskaper, vet ändå att det kan vara mödan värt.
Hittills har bara två av Javier Marías’ tidigare romaner översatts till svenska. Jag hoppas att det kommer fler. Det har redan gått arton år sedan Octavio Paz fick Nobelpriset. Om Svenska Akademien av för mig okända skäl skulle vilja ge priset till någon annan spansktalande författare än Mario Vargas Llosa, så står också hans yngre kollega Javier Marías till buds.
– Se en intervju med Javier Marías här: