Italien, affärer och litteraturer 
Trieste, Joyce och Svevo

Under ett besök i Trieste i Italien – en evig checkpoint på gränsen mellan då och nu – går Jan Norming i de båda författarna och vännerna James Joyce och Italo Svevos fotspår, och finner såväl en tweedhandlare och biografägare som en försigkommen bevakare av ett recept på båtfärg.

 

Det är några sedan nu. Från Venedig tog jag tåget utmed Adriatiska havets nordkust till Trieste. Stazione Centrale ligger, som jag minns det, lite avsides, strängt taget innan man kommit fram, i utkanten av staden i utkanten av landet, regionen Friuli, stövelns krage, ett stycke Italien som vikts ner på Balkan. Trieste, en av dessa eviga checkpoints på gränsen mellan då och nu, krig och fred, orient och occident, öst och väst, luktade hav, spillolja, fisk och flagad färg. Istrias berg bleknade bort i ett soltöcken.

Jag hyrde ett rum på Hotel Al Teatro intill La Gazzetta dello Sports lokalredaktion nära ett stort torg; i var och varannan italiensk stad finns en Piazza Unitá d´Italia till minne av Garibaldi och hans enhetsverk. Skymningen föll över den öde piazzan i en av mina drömmars städer. Ett stråk av rå fukt och dis drev in från havet. Tids nog skulle den torra boran svepa genom Trieste och rensa luften. Ute på redden råmade en siren.

Det var här Winston Churchills metafor rasslade ner i mars 1946: hans järnridå blev ett begrepp. Från 1947 hade Trieste status som fritt territorium. 1954 delades fristaden i en italiensk A-zon och en jugoslavisk B-zon på varsin sida om taggtråden. Nuvarande ordning stadfästes inte slutgiltigt förrän Italien avstått från sina krav på zon B i Osimofördraget som trädde i kraft först hösten 1977.

Som Donaumonarkins port mot världen upplevde Trieste sin merkantila och kulturella storhetstid under åren kring sekelskiftet 1900. Varken förr eller senare har hamnen burit så stort tonnage som 1913, det sista året av obestridd österrikisk-ungersk överhöghet. I ett halvt årtusende hade Trieste då med några få undantag tillhört det habsburgska väldet sedan stadens styrande på 1300-talet sökt hertig Leopolds beskydd undan de lystna och glupska venetianarna.

1800-talets senare hälft blev det moderna Triestes Gründerzeit. Handel och sjöfart växte i betydelse. Stadens bakland var vidsträckt och tätbefolkat, så gott som all export och import gick via hamnen vid den dalmatiska kusten. Handelshus etablerades, manufakturer uppfördes, varv och tung industri anlades. Härifrån skeppades en stor del av östra Europas utvandrare till Amerika. Samtidigt ökade inflödet av italienare till Trieste och halvön Istria. Den italienska nationalismen eldade under patriotiska stämningar. De irredenta krafterna befäste sin ställning och gjorde anspråk på området för Italiens räkning.

Vid århundradets slut talade två tredjedelar av Triestes invånare italienska eller snarare italienska dialekter. Poeten och filmaren Pier Paolo Pasolini levde som ung på fyrtiotalet i Friuli. Var han än befann sig hade han ett främmande språk inom cykelavstånd. Det skulle dröja ytterligare några decennier innan en majoritet av befolkningen hjälpligt behärskade riksitalienska, det språk som hade sin upprinnelse i högmedeltidens poesi, hos Petrarca, Boccaccio och i synnerhet Dante.

Efter att Garibaldi och hans mannar segrat och den nya staten utropats 1861 blev Dantes idiom norm för italienskan. Bättre sent än aldrig. Han drömde om ett enat Italien, ett pånyttfött Rom. Dante var nationalskald innan nationen fanns. Land ska med ord byggas. Det var hans övertygelse. Med gruvlig precision iscensatte han sitt grammatiska enskifte. Skrämmande enhetligt, ansåg Pasolini som älskade och sörjde Friulis oskiftade landskap av dialekter.

*

Därtill fanns i Trieste österrikare, tyskar, slovener, kroater, ungrare och greker, kristna, judar och muslimer. Triest på tyska och Trst på slovenska och kroatiska, sedan den sista vokalen vittrat bort, var ett sjudande kosmos av språk, kultur och religion. Detta väntade en intet ont anande James Joyce när han 1904 steg av tåget på samma station som jag i ett Trieste på tröskeln till det okända.

Det blev en kort visit. Den utlovade tjänsten som lärare i engelska vid Berlitz språkskola var redan tillsatt. I Pola däremot behövdes folk. Pola på Istrias sydspets i det forna Illyrien var dubbelmonarkins största flottbas. Med sig hade Joyce sin fästmö, den rödhåriga Nora Barnacle från Galway. De unga tu hade gått i frivillig exil understödda av familjen Joyce. James såg ingen framtid i Dublin vars sippa etablissemang vägrat erkänna hans geni. Han kom tids nog att ta en ljuv hämnd med novellsamlingen Dubliners och dess huvudnummer The Dead.

I Pola undervisade författaren som ung kejsardömets marinofficerare i engelska vid Berlitz. I samband med en påstådd spionhärva kastades han och Nora ut från Pola ihop med andra främlingar. Paret återvände till Trieste. Man sträckläser om det i Brenda Maddox brett anlagda, välskrivna och spännande biografi Nora.

Nu fick Joyce jobbet hos Berlitz och kommande tio år, trots allt kanske de lyckligaste i deras liv, blev de kvar med smärre avbrott. Småningom växte familjen, barnen Giorgio och Lucia kom till världen, och snart sällade sig James bror Stanislaus till hushållet liksom två av deras systrar. Stanislaus fick även han tjänst som lärare hos Berlitz.

Deras vardag blev genast lite mindre trasslig, inte bara pekuniärt, i sin svåger fann Nora en förtrogen. Joyce själv svirade svårt mellan varven med allt vad det innebar av ekonomiska och emotionella påfrestningar för familjelivet. Hans tillvaro var en konstant jakt på inkomstkällor, från privatlektioner till vidlyftigare projekt. Inget i den vägen tycks ha generat honom om man får tro Maddox.

Joyce visade samma fallenhet för kreativa uppslag i affärer som i litteraturer. Dock alltid med sämre utfall. I ett patricierhus på Corso Italia låg Casa Steiner, en elegant emporio vars innehavare Ignazio Steiner den iriske barden, nu i egenskap av kommissionär, lyckades tubba att importera irländsk tweed. Längre ner på corson fanns boklådan F.H. Schimpff, ett av diktarens och den nyvordne textilgrossistens käraste tillhåll förutom barerna och kaféerna. Caffè Stella Polare finns ännu kvar på Via Dante Alighieri 14. Inte långt därifrån drev Giuseppe Caris biografen Americano. Familjen Joyce fanns allt som oftast i publiken.

1909 fick James för sig att bli biografägare i Dublin. Med Caris kapital och goda minne for han hem och öppnade Volta, Irlands första biosalong, lika lite som tweeden en lysande affär. Några månader senare var han tillbaka i Trieste. Kvar i Dublin blev en triestinsk biografmaskinist. Förmodligen lever hans ättlingar där än idag.

Ingen har någonsin kommit på att skildra staden som Adriatiska havets pärla eller så. Som fransk konsul höll Stendhal på att förgås av tristess i Trieste, den brittiske orientalisten Burton hade ingen annanstans att ta vägen och Rilke föredrog slottets salonger i Duino bland karsterna högt över havet. Själv följde jag en snitslad bana i spåren efter Joyce, Passegiando nella Trieste di Joyce. Deras första kyffiga lägenheter låg centralt, familjen vräktes från den ena till den andra, på adresserna satt nu en plakett i kvarter med sotiga fasader, fjällande pilastrar och stympade karyatider. Gator och gränder luktade pasta och piss, katter jamade och ungar skrek, svärmar av vespor – Aprilia, Primavera, Pic Nic, Piaggio – attackerade innerstan, bilar kröp i ringlande köer runt om med en snigels hastighet och smogen pulserade av ljus. Jag älskade Trieste.

Varje kväll åt jag på en enkel trattoria nere i hamnkvarteren, vita pappersdukar, kaklade väggar och lysrör i taket, halstrad färsk fisk och en mezzo bianco, ett oförglömligt ställe. På dagarna sågs jag traska patrullo efter Joyce genom Trieste. Ju bättre de fick det, desto högre upp flyttade familjen, förbi den romerska bågen i Gamla stan, förr de fattigas pittoreska kvarter, och senare högre upp i grönskan ovanför målaren Tullio Silvestris studio där Nora satt för ett porträtt. Jag blev stående en stund i en flack trappa, Scala James Joyce, kanske opassande länge; en liten gumma stack ut sin vita nuna och visade med all önskvärd tydlighet att hon minsann sett mig.

Joyce som staty i Trieste (Wikimedia commons)

På Via Bramante bodde de ljust och rymligt de sista tre åren i Trieste, för Joyce en på det hela taget lyckligt produktiv period. Dubliners publicerades, A Portrait of the Artist as a Young Man avslutades och Ulysses påbörjades. Ständigt stod de i kontakt med familjen i Dublin, brevledes fördes ett fortlöpande samtal om stort och smått tvärs över Europa, de skrattade och grät, grälade och svor, tröstade och förlät med vändande post, paket med några pundsedlar, böcker, koftor, kaffe och kakor levererades prompt, inte sällan några gånger om dagen. När Joyce var på resa skötte han och Nora sitt rätt intrikata samliv per korrespondens. Mer än en gång häpnar Maddox över hur väl den europeiska postgången fungerade.

*

Berlitz förblev Joyces fasta punkt och främsta födkrok. Vid sidan om gav han privatlektioner, en smula grannlaga enär arbetsgivaren kunde tänkas ha synpunkter på bisysslan. En av hans elever off the record var en viss Ettore Schmitz, familjen sedan någon generation invandrad från Rhenlandet. Fadern hade handlat med glas men råkat på obestånd. Sonen tvangs skrinlägga sina författarplaner och ta anställning i bank. Omsider gifte han in sig i familjen Veneziani som blivit gediget förmögen på bottenfärg till fartyg.

Produkten var vida känd och omvittnat effektiv mot påväxt. Colorificio Veneziani leddes med fast hand av chefen fru Olga, hans svärmor. Sedan Schmitz efter inträdet i familjen delgivits trollformeln, det hemliga receptet på färgen, var han upptagen i gemenskapen, en initierad och sammansvuren. Han betroddes med ansvaret för filialen i London där han vistades tidvis och då insåg att han behövde bättra på sin bristfälliga engelska.

Joyce besökte Villa Veneziani några gånger i veckan. Det dröjde inte länge förrän läraren och hans äldre adept blev varse varandras litterära ambitioner. Joyce läste högt ur Dubliners och Schmitz visade ett par små volymer han givit ut under pseudonymen Italo Svevo, romaner som rönt ringa uppmärksamhet.

Till vänster Umberto Verudas porträtt av Italo Svevo, då ännu som Ettore Schmitz, tillsammans med systern Hortense. Till höger ett foto av författaren Italo Svevo med ett manuskript under armen (båda bilderna från Wikimedia commons)

Joyce uppmuntrade sin elev att fortsätta skriva och intresserade franska förlag för hans författarskap. De två blev vänner. På Museo Sveviano i Biblioteca Civica, vars läsesalar bägge flitigt frekventerade, såg jag ett foto av Svevo, eller Schmitz, med hatt av strå eller möjligen att döma av strukturen irländsk tweed, jag låter det vara osagt, spatserkäpp om jag minns rätt men helt säkert tidningen Il Piccolo under armen, eventuellt på väg till Osteria Antica Bonavia för en lång och får man förmoda ganska blöt lunch med sin gode vän.

Redan det civila namnet säger något om den korskultur som präglat honom, hans nom de guerre understryker saken, Italo för italienare, Svevo för schwabare. 1923 utkom romanen La coscienza di Zeno, på svenska som Zenos bekännelser, som skulle göra Svevo till ett världsnamn. Det är en underbart uppsluppen, oändligt sorgsen och märkligt modern roman om en man, Zeno Cosini, som gör allting så fel att det till sist blir rätt. Synbarligen har han hämtat drag av författaren själv eller vems alter ego han nu är. Det är en del att hålla reda på här.

Vid första världskrigets utbrott skickade Schmitz släkten i exil, svärmor la signora Olga med följe till London och övriga familjemedlemmar till Italien och Schweiz. Ensam med hustrun Livia vaktade han Villa Veneziani och färgfabriken. När han av myndigheterna anmodades att inkomma med en förteckning över ingredienserna i Colorificio Venezianis bottenfärg uppgav Schmitz ett falskt recept. Den soppa myndigheterna lyckades koka ihop var oduglig.

Venezianis episkt ryktbara färg var begärlig på marknaden. Den kejserliga flottan i Pola led akut brist på bottenfärg, hela världen skrek efter varan. Myndigheterna insisterade; alger riskerade att försätta marina enheter ur stridsdugligt skick, påväxt hotade rådande geopolitiska ordning. Schmitz tänkte tvärtom. Han favoriserade ingen och sålde till envar, utan urskillning, vän som fiende, och säkert med god förtjänst. Myndigheterna gav sig inte. En tjeckisk kontrollant sattes att övervaka Schmitz och hans tillagningsprocess.

Mellan dem uppstod ömsesidig förståelse, rentav sympati. Myndigheterna anade föga, eller lät det bero. Schmitz röjde aldrig sin hemlighet. Vid krigsslutet hissade han den italienska flaggan men de österrikiska flyktingarna som levt gömda i huset fick bo kvar. Svevo, vi säger Svevo, omkom i en bilolycka 1928. Vad som hände med receptet är som så mycket annat höljt i dunkel.

Colorificio Veneziani, utbrast mannen och ingav mig genast känslan att nu får jag hjälp, äntligen får jag veta. Han skakade på huvudet. Inte den blekaste aning. Aldrig hört talas om. Men villan då? På den angivna adressen hittade jag endast en enklare servering där ingen visste något om en Villa Veneziani. Inte så underligt. För om jag gjort något grundligare efterforskningar hade jag funnit ut att villan bombades i nästa krig samt hade jag sluppit irra runt bland cisterner, containrar, järnvägsvagnar och magasin i Triestes frihamn. Å andra sidan hade jag också gått miste om ett glas på Bar Svevo. Kantinen hette så. Sannolikt en sinkadus. Men ändå. Cin cin!

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).