Hösten 1888 skar Jack Uppskäraren, Jack the Ripper, halsen av fem kvinnor och lemlästade deras kroppar. Att mördarens identitet och motiv ännu är okända har, som i andra kända men ouppklarade fall, bidragit till att det skrivits oräkneliga artiklar och böcker i ämnet. Jarl Torgerson har läst en av de senaste i raden, Hallie Rubenholds The five. The untold lives of the women killed by Jack the Ripper, men som istället för att fokusera på mördaren, lyfter fram offren.
Ett av de senaste försöken att med moderna medel peka ut en faktisk gärningsman till de kvinnomord, som tillskrivits den ännu okände Jack the Ripper, är nog den rättsmedicinska undersökning som nyligen publicerades i Journal of Forenscic Sciences. Forskarna använde DNA-teknik för att analysera de fläckar av blod och sädesvätska som återfunnits på en schal som sägs ha tillhört ett av offren. Studien, som också pekar ut en av de ursprungligen misstänkta, den unge polske barberaren Aaron Kosminski, har dock kritiserats på metodologiska grunder. Den genetiska analysmetoden kan inte användas för att fälla utan enbart för att utesluta en misstänkt och dessutom har den undersökta schalens koppling till brottsplatsen ifrågasatts.
En av studiens kritiker är historikern Hallie Rubenhold som förra året publicerade The five. The untold lives of the women killed by Jack the Ripper. Hennes ingång är att lyfta fram offren och deras historier snarare än att fortsätta fokusera på gärningsmannen. Hon vill anlägga ett social- och kvinnohistoriskt brottsofferperspektiv.
Det var fem kvinnor som mördades i fattigkvarteren i Whitechapel i Londons East End; Mary Ann Nichols, Annie Chapman, Elisabeth Stride, Kate Eddowes och Mary Jane Kelly. Rubenholds uttalade målsättning är att återge dessa kvinnor deras historier – de var inte ”bara” prostituerade som genom sina lastbara liv hade sig själva att skylla för att de var på fel plats vid fel tillfälle. Rubenhold vill lyfta fram dem som döttrar, unga kvinnor med drömmar, hustrur och hårt arbetande mödrar i en tid som bjöd arbetarklasskvinnor betydande motstånd.
Rubenhold är speciellt kritisk mot att samtliga slentrianmässigt pekats ut som prostituerade. Baserat på det källmaterial som finns, vilket domineras av rättsmedicinska undersökningar och förhör samt tidningsartiklar, hävdar hon att endast Elisabeth Stride och Mary Jane Kelly tydligt kan knytas till prostitution. I Strides fall egentligen bara i hennes tidiga ungdom hemma i Göteborg, medan Kelly var aktiv inom sexhandeln, först som lyxprostituerad i West End, senare under enklare omständigheter i slumkvarteren.
Vad de fem kvinnorna verkligen hade gemensamt var att de var socialt utslagna på samhällets absoluta botten. Idag hade vi talat om hemlöshet, drogberoende, neuropsykiatriska diagnoser och våld i nära relationer snarare än att reflexmässigt stigmatisera dem som prostituerade. Ibland bodde de i enkla hyresrum, ibland på offentliga arbets- och hjälpinrättningar, stundtals i skjul eller i portgångar.
Just det faktum att fattiga kvinnor vandrade runt på kvällarna, för att hålla värmen och söka skydd för natten, gjorde dem suspekta i viktorianernas ögon. En hemlös kvinna var per definition en fallen kvinna, även om chefen för Londonpolisen redan i samtiden påpekade att det inte räckte som grund för ett utpekande. Det krävdes i princip ett erkännande eller faktiska bevis, något som tvingats fram efter spektakulära missgrepp där vanliga kvinnor på shoppingrundor plockats in och anklagats för skörlevnad.
I sammanhanget för Rubenhold en principiell diskussion om svårigheten att avgränsa prostitution som fenomen, vilket blir särskilt tydligt bland fattiga och utslagna arbetarklasskvinnor. Utöver hemlösheten levde många av dem samman med män de inte var gifta med, viket rimmade illa med en borgerlig sexualmoral. Att vara kvinna på samhällets botten var otryggt och farligt och krävde nästan en mer eller mindre fast relation med en man. Ibland kärlek, ibland kanske ett byte av sex mot beskydd, ibland kanske både och. Är det prostitution?
Utöver fattigdom förenas de fem kvinnornas öden av betydande alkoholproblem. Ibland hade detta bidragit till deras olycka då de förlorat hem, familj och social förankring på kuppen. Ibland var det nog ett sätt att hantera hunger och fattigdom. Då som nu gjorde alkoholen dem sårbara och utsatta för våld. Då som nu gick alkoholism i arv. Som Rubenhold betonar var det lätt att trilla dit. Alkohol, i öl eller gin, var det bedövningsmedel som bjöds alla mot allt eller som bärande ingrediens i allsköns läkemedel. Alkohol mot sorg, hunger, köld, feber eller magsmärtor.
De fem tillhörde arbetarklassen och levde ekonomiskt mycket utsatta liv. Arbetarnas ekonomiska och sociala ställning var som tidvattnet. Ibland hade man tillräckligt för att leva något så när tryggt, ibland grinade nöden en i ansiktet. Det som tippade balansen åt ekonomisk ebb var ofta när fäder eller makar förlorade arbetet eller dog. Alltför många munnar att mätta i familjen resulterade också i ett kroniskt nödtillstånd som ledde till en omvänd bostadskarriär, till hunger och tuberkulos.
Som kvinnor var de vid denna tid extra utsatta för de ekonomiska svängningarna. De förväntades hålla ihop familjen och sörja för man och barn, men var ju inte självständiga på arbetsmarknaden. Visst kunde de tjäna lite extra på tvätt eller sömnad, men det kom utöver det vanliga hårda slitet. Drog inte mannen in tillräckligt med pengar till mat var det kvinnan som fick avstå till honom och barnen. De många barnsängarna gjorde dessutom många utslitna redan i fyrtioårsåldern.
Den bild Rubenhold ger av det sena artonhundratalets arbetarklassliv ter sig i nuvarande pandemis kölvatten obehagligt aktuell för stora, utsatta grupper världen över, i samhällen med grövre maskor i de sociala skyddsnäten, med fattigdom, en ojämlik sjukvård, otrygga anställningar och en gig-orienterad ekonomi.
Nu var allt inte nattsvart misär hela tiden i de fem kvinnornas liv. Två av dem hade som barn fått möjlighet gå i skola, några hade varit gifta och i början av äktenskapen, innan alla barnen kom och alkoholen förgiftade atmosfären, hade flera av familjerna kunnat leva ekonomiskt och socialt anständiga liv.
Svenska Elisabeth Gustafsdotter föddes 1843 och växte upp på föräldrarnas gård på Hisingen strax norr om Göteborg. Som sextonåring fick hon plats som piga hos en familj i Majorna, då en arbetarförstad till Göteborg. En anställning hon behöll i drygt tre år. Varför hon slutade är oklart, men något år senare fastnar hon i polisens garn, anklagad för liderligt leverne. Elisabeth var då i sjätte månaden och saknade en fast relation. Inom ramen för reglementeringssystemet blev hon då antecknad som Allmän kvinna nr 97 och föremål för regelbundna gynekologiska undersökningar för att utröna om hon hade syfilis. Redan efter någon månad konstaterades också att hon var smittad, varför hon togs in på Kurhuset för behandling. Terapin hade avsedd effekt på hennes syfilitiska förändringar, men ledde också till ett dödfött barn.
Elisabeth kom att läggas in för behandling ytterligare två gånger samma år. Under mellanliggande perioder fortsatte hon med prostitution, men hade sedan turen att få plats som piga hos den unga och engagerade musikerfamiljen Wiesner. Det var via sina nya arbetsgivare hon sedermera erbjöds plats som husa i en välbeställd engelsk familj som skulle återvända till London från Göteborg. I London träffade hon så småningom sin blivande man, den betydligt äldre John Stride. Paret gifte sig 1869 och tillsammans öppnade de ett kaffehus. Efter problem med lönsamheten, delvis på grund av konkurrens från närliggande pubar, tvingades familjen Stride slå igen, vilket sammanföll med att John gick miste om ett välbehövligt farsarv. Äktenskapet, som var barnlöst, hårdnade och periodvis levde makarna åtskilda. Vid den här tiden uppvisade Elisabeth klart mytomana drag. Hon fabulerade om att hon överlevt en fartygsolycka på Themsen men förlorat sina barn. Hon utgav sig också för att vara den sedan länge försvunna systern till en synskadad kvinna hon kommit att bli bekant med. Historier som rätt utnyttjade kunde skänka en viss ekonomisk lindring.
Hon separerade slutgiltigt från maken och drack rätt friskt, samtidigt som hon odlade sina alternativa livshistorier. Hon träffade också en ny man som söp och slog henne. Hon kom att arresteras upprepade gånger för fylleri och obscent språkbruk. Utöver alkoholmissbruket skulle Elisabeths personlighetsförändring, spekulerar Rubenhold, kunna bero på tertiär syfilis, alltså syfilis med påverkan på hjärnan.
Det är som utslagen, hemlös, alkoholiserad, brutalt behandlad kvinna som Elisabeth råkar komma i Jack the Rippers väg. Hon blev för övrigt det enda av hans offer som endast fick halsen avskuren. Möjligen för att gärningsmannen skrämdes bort från platsen. Samma natt genomförde han dock ännu ett mord, på Kate Eddowes, som fick både halsen avskuren och buken uppskuren.
The five avslutas med ett otäckt citat ur en samtida insändare i The Times, författad av en Mr Edward Fairfield, högre tjänsteman i kolonialförvaltningen. Denne fruktade att de många morden skulle driva skräckslagna sluminvånare och prostituerade från East End till Londons borgerliga stadsdelar. Detta, skriver Fairfield, får bara inte hända. Då är det lika bra att Uppskäraren fortsätter sanera slummen på sitt eget vis.
Rubenholds bok är ett engagerat och välskrivet försök att anlägga moteld mot ett reflexmässigt stigmatiserande av människor på livets skuggsida, människor vars liv innehöll så mycket annat än elände, om än mer av prövning än av glädje.
– Klicka här för att läsa ”Brukne liljer og falne kvinner. Et essay om Sigrid Undset”, om «kjønnskjærligheten»
– Hallie Rubenhold presenterar sin bok här: