En av Spaniens mest uppburna författare under många år, Rosa Montero, kom förra året ut med essäboken El peligro de estar cuerda (Faran med att vara vid sina sinnes fulla bruk) om litteraturens koppling till psykisk instabilitet i olika former. Ett plågat och excentriskt släkte är det också som befolkar boken, som ändå mynnar ut i ett ömsint försvar för det udda och avvikande.
 
”Just den där känslan när klockan är tre och ens dag redan är slut, då man verkligen ingenstans har att ta vägen varken geografiskt eller mentalt, utan är hänvisad till en ångestgråzon på sängen, oförmögen att sova, kan inte skriva heller, inte läsa, mår bara tjockt som av en inre sjösjuka”.
Citatet är hämtat ur Anne-Marie Berglunds brev i urval till vännen och författarkollegan Thomas Nydahl, som publicerades i boken Sedan möttes vi i Paris en tid efter hennes bortgång 2020. I den omtumlande korrespondensen framträder Berglunds säregna talang och känsliga själ smärtsamt tydligt; vantrivseln i det svenska kulturklimatet, kampen med det egna skrivandet, alkoholens lockelse och baksidor, folkskyggheten parad med längtan efter gemenskap – men också den lindring som vänskapen och erotiken kan skänka. Till en början undrar jag varför inte Nydahls egna brev tagits med, bara Berglunds. Förmodligen ligger förklaringen i något hon på ett ställe skriver till sin vän: ”Brev bör komma ut först efter en författares död.”
Av en händelse råkar jag läsa Sedan möttes vi i Paris parallellt med den spanska författaren Rosa Monteros (född 1951) senaste essäbok. Den har en något tungrodd titel, El peligro de estar cuerda (Faran med att vara vid sina sinnes fulla bruk), som hämtats från en spansk tolkning av Emily Dickinsons diktrad ”The Danger to be sane”.
Montero var ett ungt journalistiskt stjärnskott på dagstidningen El País under åren som följde på Francos död, och efter den skönlitterära debuten 1979 har hon publicerat många böcker i olika genrer i sitt hemland, däribland tre romaner som kom på svenska på 90-talet.
Den nya boken – som redan översatts till en rad språk – presenteras av förlaget som en ”passionerad undersökning av banden mellan kreativitet och galenskap”. Det sista ordvalet är olyckligt för snarare än det onyanserade och föråldrade ”galenskap” är Monteros ämne litteraturens koppling till psykisk instabilitet i de mest skilda former – från ganska allmänmänskliga fenomen som oro, tvivel, rädsla och grubblande, till allvarligare former av mental sjukdom. Att dessa kopplingar har en lång historia även inom bildkonsten har Jarl Torgerson intressant belyst utifrån ett medicinskt perspektiv i essän ”Om kreativitet, psykisk sjukdom och konst”.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Montero berättar i början av boken att hon i sin ungdom periodvis led av panikattacker, och att hon ända sedan barndomen förstått att något ”inte står rätt till i huvudet”. Trots dessa bekännelser framstår Montero på det hela taget som en ganska balanserad person, åtminstone om man jämför med många av de författare som hon avhandlar. Enligt en studie från University of Iowa som hon hänvisar till, har författare fyra gånger högre sannolikhet att lida av bipolär sjukdom än resten av befolkningen, och tre gånger högre sannolikhet att bli deprimerade.
Det är onekligen ett udda, plågat och excentriskt släkte som befolkar denna bok. Här finns den italienska poeten Alda Merini som tillbringade långa perioder på psykiatrisk klinik. Men också författare som dragit sig undan världen och tillbringat sina sista år isolerade i sovrummet – till de mest kända hör Marcel Proust och uruguayanen Juan Carlos Onetti. Och naturligtvis alla självmördarna – i den spanskspråkiga världen till exempel argentinarna Alejandra Pizarnik, Horacio Quiroga, Alfonsina Storni och Leopoldo Lugones.
Det enda svenska namnet som förekommer är August Strindberg, som emellertid inger Montero ett visst hopp eftersom han trots sin Infernokris kom att leva ett långt och produktivt liv. Tyvärr förmår Montero inte alltid fördjupa de många öden som flimrar förbi.
Som i fallet med den nyzeeländska författaren Janet Frame. Efter att ha varit inlagd i flera år på psykiatriska sjukhus undgick hon nätt och jämnt att lobotomeras när hennes läkare förstod att hennes första novellsamling tilldelats ett litterärt pris. En drabbande historia, som dock berättats många gånger förut, inte minst av Frame själv i En ängel vid mitt bord, den andra delen av hennes självbiografi.
Rosa Monteros odyssé genom litteraturhistoriens mörkare territorier försvagas också av vad jag uppfattar som en viss självgodhet, som möjligen kommer av att hon varit en av Spaniens mest uppburna författare under så många år. Det rör sig aldrig om skrytsamhet, men en bristande självinsikt om vilka komponenter som är relevanta för boken och vilka som borde ha utelämnats.
På ett ställe får vi veta att författaren tagit sig några fiktiva friheter i essän. Jag gissar att hon syftar på vissa detaljer i ett återkommande självbiografiskt inslag. Under många år komplicerades Monteros författarliv av att en helt främmande person utgav sig från att vara författaren själv – den okända kvinnan skrev brev i hennes namn och signerade vid ett tillfälle en av Monteros böcker och skickade till en läsare.
Den kuriösa historien är tänkt som ytterligare ett exempel på psykisk ohälsa, men Montero ger den alldeles för stort utrymme. Dessutom återger hon en rad konstnärligt sett ointressanta svartvita fotografier från olika hotellrum hon bott på i världen – en utvikning som har en viss koppling till den ”falska” Rosa Montero, men även här borde en förlagsredaktör protesterat och fört tillbaka resonemangen till huvudspåret.
Sådana invändningar till trots växer El peligro de estar cuerda efter hand till ett ömsint försvar för det udda och det avvikande: ”Vi är alla konstiga, även om vissa är det mer än andra.” Därtill berikas boken av insikterna om den egna ålderdomens existentiella skörhet.
Rosa Montero har skrivit en uppslagsrik essä om det vanskliga territoriet där litteraturen och livet möts, och om den alltför vassa kanten där det vita arken slutar och resten av världen börjar. Eller som Anne-Marie Berglund skriver i ett brev till Thomas Nydahl:
”Jag är rädd att sluta skriva det här brevet, för vad ska jag göra sen … Men det måste väl ske. Många Kära Hälsningar, Måtte vi lyckas ta oss UT.”
 
- Klicka här för att läsa Jarl Torgerson om en medicinhistorisk utställning på Charité i Berlin
- Klicka här för att läsa Anders Björnsson om Dietrich Geyers Trübsinn und Raserei. Die Anfänge der Psychiatrie in Deutschland
- Klicka här för att läsa Jarl Torgersons van Gogh – På gränsen till sinnessjukdom
- Se en intervju med Montero om boken här;