”On me dit souvent que mes photos ne sont pas réalistes. Elles ne sont peut-être pas réalistes, mais c’est ma réalité.”
Så beskriver fotografen Izis sina foton; möjligen orealistiska, men samtidigt som hans egen verklighet.
Izis, Israël Bidermanas (1911-1980), är en nästan helt ny bekantskap för mig, och det tack vare Paris stad som bjuder på utställning av hans verk i Hôtel de Ville fram till slutet av maj.
1951 var han en av MoMA-utställningens ”Five French Photographers” i New York. De fyra andra fotograferna Brassaï, Henri Cartier-Bresson, Robert Doisneau och Willy Ronis kom att få mer berömmelse än den drömmande Izis. Bland anledningarna till detta pekas det på att Izis tidigt såg till att ha en säker inkomstkälla via veckotidningen Paris Match och därmed inte behövde anstränga sig för att göra sig ett namn. Man har också menat att hans bilder inte utstrålar lika mycket hopp som de övriga humanistfotograferna.
Huruvida det finns hopp eller ej i Izis fotograferade värld ser jag som en tolkningsfråga. Men visst hänger det ett vemod, ett nostalgiskt skimmer över bilderna – samtidigt som det drömlika är det gemensamma för dem. Drömmande människor, kanhända sovande längs med Seine eller inne i stadspulsen på en trottoar, förälskade par eller ovetande barn, alla vända med blicken bortåt mot något vi iakttagare själva får fantisera kring. Alla fullt upptagna med sina egna imaginära (eller verkliga) världar.
Mest drömlika och fantasikittlande är nog cirkusbilderna, de som Izis samlade i boken Le Cirque (1965). Dessa bilder ser jag som en sammanfattning, om än tillsammans med Izis alla porträtt av såväl kända som okända, av en konstnärssjälens ensamhet, där var och en av karaktärerna sticker ut med sina unika drag och kvaliteter. Den mest framträdande bilden här blir förstås clownen, vars porträtt finns i många variationer, alltid utan sällskap, ofta på väg, utelämnad med sin väska, likt Izis själv som lämnade sitt forna hemland som 19-åring 1930 och sedan alltid var på väg.
Izis beskrivs som en drömmare och som en fotografernas poet. Oavsett miljö och motiv var hans mål att hitta nya former, en ny form för varje motiv, något som sägs göra honom mer modern än många av hans samtids fotografer. Det är den blandade formen, de blandade uttrycken som fångar mig; de väcker min nyfikenhet.
I Paris hittade Izis den stimulans han behövde för sin kreativitet; här fanns hoppet, ljuset, jämlikheten och så mycket annat som han inte fann i sin hemort i Lituaen. Hans son, fotografen Manuel Bidermans, som också varit med och gjort utställningen, påpekar dock att Izis aldrig fann lyckan. Izis var en glad sorgsen, som önskade förmedla lyckans tristess, eller omvänt – tristessens lycka.
Han var också en sökare, som i sin eget skapande fascinerades av andras skapande. Så kom han att samarbeta och göra böcker tillsammans med poeter och konstnärer såsom Colette, Prévert och Chagall. Ett av flera fina resultat blev boken Paris des rêves, Drömmarnas Paris. I denna skriver poeter dikter inspirerade av Izis foton.
Izis fascination inför inspirationen och kreativiteten bidrog ofta till en dialog. Det förvånar mig inte, för är det något jag upplever är det inspiration. Jag vill se mer av det här. Och hoppas innerligt att Izis verk ska få mer av den uppmärksamhet som det väl förtjänar, även utanför utställningen i Paris Hôtel de Ville.
– Se ett videoinslag om utställningen här:
—