Mikael Timm har sett två utställningar i Paris, den ena om det expansiva 80-talet, då kulturministern hette Jack Lang och allt var möjligt, och den andra om grafitti, påpassligt nog i Hôtel de ville – stadshuset – där makthavarna kämpat för att få bort den från gatorna.
 
Ungdomen är som bekant bortkastad på de unga. Men den försvunna ungdomen är desto mer uppskattad, framförallt av medelåldern som vill se vad den missade när det begav sig.
På annat sätt har jag svårt att förklara det enorma intresse Parisborna ägnar sitt 80-tal denna vinter. På Musée des Arts Décorartifs – beläget i en av Louvrens flyglar – är köerna långa för att se 80-talets möbler, skivomslag, reklambilder och kläder. Och i Hôtel de Ville, Paris stadshus, hyllas den graffiti som makthavarna i samma byggnad länge försökt få bort.
Den som själv minns 80-talet kan förstås undra om det verkligen var så märkligt. Pudelfrisyrer, läppglans och syntpop i all ära, men är det värt att återkomma till? I Paris är svaret ett rungade ja. Kanske för att 80-talet betraktat på avstånd verkar så obekymrat.
Utställningen på Louvren är en orgie i extrema färger och former. Salarna är fyllda av föremål som skriker ut sin existens. Kläder, citronpressar, köksmaskiner. 80-talet var formgivarnas årtionde i ett Frankrike vars design länge framstått som trött jämfört med vad man kunde se i Italien och London. Det var också ett decennium som hyllade ny teknik, t.ex. en liten minidator – minitel – som alla franska hushåll fick gratis istället för telefonkatalogen.
Besökaren får känslan av att 80-talet var en bok skriven av Jules Verne i övertygelsen att allt kommer att bli bättre! Fyrtio år senare är många av 80-talets spektakulära nydaningar tråkig vardag. Utställarna visar en äventyrsberättelse som kopplar skivomslag, plastmöbler, annonser, mode, design, affischkonst och musik till decenniets gigantiska byggprojekt som Louvrens glaspyramid, Mitterands stora bibliotek och triumfbågen i la Defense.
Tillsammans bildar de tidsanda som i Louvrens tappning blir en fest för ögat. Allt i den offentliga miljön signalerade en optimistisk blandning av socialism och kapitalism. Av kriser märks inget. Ord som ”identitetspolitik” och ”miljökatastrof” behövdes inte, förmodligen gick hela den franska offentligheten på uppåttjack.
Festen började med att François Mitterand vann presidentvalet 1980 efter att i decennier arbetat på att skapa ett nytt vänsterparti. Valnatten var en orgie i gatudans och tutande bilar, allt betraktat av poliser som också de förstod att en ny tid börjat. Sedan följde ett par år av öppna kassakistor för kulturpolitiken samtidigt som fransk medieindustri hade en unik högkonjuktur. Socialism och demonstrativ kapitalism blomstrade tillsammans. Gamla makthavare försvann, nya trädde fram.
Själv minns jag ett möte med sociologen Jean-Paul Aron, en av tidens mer bemärkta intellektuella, som tog emot i f.d. finansministeriets lokaler. Byggnaden – palatset – hade i århundraden varit centrum för den absoluta makten men nu hade finansministeriet tvingats flytta ut. In kom istället ett gäng vänsterintellektuella. Mitterand var med Pontus Hulténs ord den förste politiker efter Solkungen Ludvig XIV som begrep att expansiv kulturpolitik kan gynna makten.
Jean-Paul Aron var lite oklar när han beskrev sitt nya jobb och rörde sig tvekande i sitt vackra kontor. Men en sak var klar. De intellektuella behövde inte längre nöja sig med att skriva artiklar och klaga på makthavarna. De var de nya makthavarna. Högst upp vid tronen satt Jack Lang, han blev kulturminister och hans ställning markerades av att Mitterand regelbundet bjöd in Lang till sin årliga ”bergsvandring”, en naturutflykt där presidenten likt Ludvig XIV med kroppsspråk signalerade vilka ministrar som stod honom nära.
Senare generationer har karaktäriserat socialisten Mitterands stil som ”kejserlig” och utställningen visar hur Mitterand de första åren verkligen gjorde allt för att förgylla sin regim. De kulturella initiativen avlöste varandra. I det centralstyrda Frankrike kunde han likt en sentida solkung kommendera fram praktbyggnader, museer och nya kulturella institutioner. Också Jack Lang, som arbetat med teaterfestivalen i Avignon, var en driven signalpolitker som drog igång festivaler, tävlingar och utställningar.
Jack Lang berättar i en intervju för bar några år sedan, hur han som en galning dag efter dag var på presidenten om nya projekt. Mitterand var tålmodig, han var införstådd med att Langs uppdrag att spränga gränserna…
En av höjdpunkterna i utställningen är en bild av Jack Langs kontor. Ja, varje makthavare, Mitterand själv inkluderad, valde med omsorg vilka som skulle få inreda deras rum. Langs kontor är en sanslös blandning av solkungens prakt och postmodernism. Disneyland utanför Paris förefaller sparsmakat i jämförelse.
Fyrtio år senare står vi tusentals besökare inför alla färgsprakande kläder och möbler och undrar hur 80-talet kunde vara så obekymrat. Det här var visserligen åren då järnridån börjat dallra och Reagan och Gorbatjov ändrade det som inte kunde ändras. Men ändå. Det som skedde i Frankrike var inte revolution utan en palatsrevolution. Insignierna, möblerna, bilderna byttes ut – strukturen bestod.
Men trots allt fanns ett annat Frankrike. Den som vill se ett alternativt 80-tal ”i marginalen” får göra en kort promenad till Hôtel de Villes utställning om graffiti, CAPITALE(S). I kontoren ovanför utställningslokalen har åtskilliga makthavare under årens lopp fördömt ”klottret”. Nu hyllas klottrarna med en pedagogisk exposé som på mycket franskt sätt delar in graffitin i olika perioder och stilar.
Graffitikonstnärerna höll ofta till kring en sliten métrostation i en annan del av Paris som jag ofta passerade. De var nästan lika självsäkra som gänget kring Mitterand. Allt skulle ändras!
Utställningen 60 ans d’art urbain à Paris är intressant därför att den tar graffitin på allvar och beskriver olika stilar och arbetsmetoder. De bilder jag ignorerade när jag promenerade förbi vid métro Barbès-Rouchechouart stannar jag inför när de visas i en utställningslokal.
Om det officiella Frankrike under Mitterand var sig själv nog var gatukonsten öppen för influenser utifrån. Graffitin kom till Paris från New York med den fransk-amerikanske konstnären Bando, men blev snabbt mer avantgarde-konst än social protest. Därför har den överlevt.
Idag finns det inte mycket graffiti på tunnelbanevagnar och väggar. Trots ivrigt sökande ser jag bara en rolig sprutteckning av en arg kock på en tunnelbanevagn. Lika sällsynt som graffitin är optimistiska politiker. President Macron odlar visserligen en professionell tillförsikt men övertygar inte.
80-talet tycks ha lidit av obotolig energi. Trött dröjer jag framför egendomliga och osittbara fåtöljer, bisarra klänningar och bilder på snabbtågen TGV. Det är inte alltid vackert – men det är optimistiskt och energiskt jämfört med oss lufsande besökare som tillhör DTG, Den Trötta Generationen.
I en utställningstext talas det om ”nostalgi-industrin” och utställningen är förvisso del av detta. President Mitterands framgångsrika socialism försvann redan något år in på hans 14-åriga styre och idag finns knappt ens hans parti kvar.
Däremot finns Philippe Starcks stolar, många av tidskrifterna, teaterfestivalerna och förstås de praktfulla byggnaderna kvar. Alla så kaxigt designade att de fortfarande signalerar glad energi. Det är bara framtidstron och drömmarna som försvunnit. Får man hoppas på lite mer graffiti?
 
- CAPITALE(S) på Hôtel de Ville pågår till 11 feb 2023
- LES ANNÉES 80 på Musée des Arts décoratifs pågår till 16 april 2023
- Klicka här för att läsa Mikael Timm om Godard