Den algeriske författaren Kamel Daoud, som gjorde stor succé med sin ”motundersökning” av Albert Camus Främlingen, på svenska Fallet Mersault, har nyss givit ut en fängslande och angelägen roman där han mot bakgrund av inbördeskriget i Algeriet under 1990-talet återkommer till flera teman från tidigare böcker, som läsningens frigörande och humaniserande kraft och förtrycket av kvinnan, av kroppen och sexualiteten.
1990 vann det islamistiska partiet FIS stort i lokalvalen i Algeriet och när det året därpå stod klart att partiet skulle få absolut majoritet även i det nationella valet upplöstes nationalförsamlingen av den sittande regeringen. FIS förbjöds, och ett decennium av inbördeskrig följde, med upp mot 200 000 döda, främst bland civilbefolkningen. 1999 lade dåvarande presidenten Bouteflika fram en freds- och försoningsplan som godkändes i en folkomröstning, artikel 46 i den planen står som motto i den algeriske författaren Kamel Daouds roman Houris.
Artikeln säger att den som skriver om eller på annat sätt berör inbördeskriget i syfte att kritisera algeriska myndigheter eller svärta ner bilden av Algeriet döms till mellan tre och fem års fängelse och böter. Vid upprepat brott dubblas straffet. Kamel Daoud är numera fransk medborgare, skriver på franska och har sedan tio år tillbaka setts som en förrädare i sitt hemland av regimlojala. 2015 kommenterade han händelserna i Köln, då många unga kvinnor under en demonstration blev antastade av främst nordafrikanska män, och menade att islams förhållande till kropp och sexualitet var en förklaring till övergreppen. Ingen bra reklam för Algeriet och ett klart brott mot artikel 46 i försoningsplanen.
Försoning har, när den påbjuds uppifrån i lag, en tendens att gynna förövarna och utsätta offren för upprepad plåga. I Daouds nya roman Houris har ett sådant offer ordet, hon heter Aube (gryning) och fick halsen nästan avskuren i en massaker då 1000 människor mördades i en by på inbördeskrigets sista dag, den 31 december 1999. Då var hon fem, nu är hon 24 år, med ett ärr som går från öra till öra, och kan viska enstaka ord genom en kanyl i halsen. Hennes stämband är förstörda, hon kan inte berätta om det ingen får beröra eller ens minnas. Men ärret vittnar om inbördeskriget och hennes inre röst talar till det foster hon bär på.
Daoud har ända sedan genombrottet med Meursault, contre-enquête 2013 (Fallet Meursault på svenska) ifrågasatt myter, både västvärldens bilder av ”araben” och arabvärldens föreställningar om sig själv. Fallet Meursault är en omdiktning av Camus roman Främlingen och handlar om Haroun som hämnas mordet på sin bror genom att döda en fransk bosättare, men för sent, nämligen dagen efter Algeriets självständighet. Haroun förvandlas från motståndshjälte till simpel mördare.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Genom Harouns berättelse kan Daoud komplicera bilden av självständighetskampen och Algeriets förhållande till den forna kolonialmakten Frankrike. I den nya romanen är kriget 1954-62 det enda krig som får nämnas och som ska hyllas, men när Aube utifrån uppsatsämnet ”kriget” skriver om det hon varit med om 1999 måste hennes mor, som är advokat, använda all sin argumentationskonst för att Aube inte ska straffas.
Aube berättar som sagt för sin ofödda dotter men hon följer inte ett rakt och enkelt spår utan rör sig i cirklar, plockar ihop skärvor av det förflutna och fogar först mot slutet av romanen samman dem till en helhet. Så får vi efterhand klart för oss att Aubes hela familj dödades i massakern och att den hon kallar mor är en kvinna som tog hand om henne på sjukhuset. Så småningom avslöjar Aube hur hon blev gravid med den ende man hon mött som behandlat henne med ömhet och respekt, som en jämlike just för att även han var en föraktad outsider.
Aube är damfrisör med egen salong där kvinnor får allt som är förbjudet: fritt hängande hår, nagellack och väldoft, men salongen vandaliseras och Aube ger sig av i bil för att söka upp sin hemby. Det är samma dag som man firar Abrahams uteblivna offer av Isak med att slakta lamm till fest. Det är också en dag då det är särskilt farligt för kvinnor att röra sig på vägarna.
Hon får punktering och blir nästan våldtagen av två män, men ärret och kanylen avskräcker dem och hon kan fly, hjälpt av en man som är son till en bokhandlare som under de tio våldsamma åren inte fick sälja annat än kokböcker. Han har memorerat alla offer för våldet men är förbjuden att nämna dem. I Aube ser han ett vittne, hennes hals är som en bok, ärret är skriften.
Så utvecklar sig denna fängslande och angelägna roman runt teman som Daoud återkommer till i sina tidigare romaner: förtrycket av kvinnan, av kroppen och sexualiteten. En houri är en jungfru med stora vackra ögon som muslimska män får som belöning i paradiset. På jorden får kvinnan inte synas utan måste hålla sig inomhus och bakom slöja. Den som ändå går ut med blottat hår är fritt villebråd.
Under inbördeskriget var det många kvinnor som rövades bort av terrorister. När kriget var över hade alla terrorister bara varit kockar i bergen, inte dödat, medan kvinnorna varken accepterades i sina hembyar eller befriades från terroriststämpeln.
Ett annat viktigt tema hos Daoud är litteraturens makt. För islamisterna är koranen den enda bok som får läsas. Men den som bara läser en bok blir fundamentalist medan den som läser många böcker utvecklas som människa. Daouds smittande övertygelse om läsningens frigörande och humaniserande kraft kom till uttryck redan i romanen om Haroun, som blir medveten om sig själv och den värld han lever i när han läser Camus Främlingen. Här, i Houris, låter han en bokhandlarson köra omkring i en skåpbil full av skarpladdade vapen i form av förbjudna böcker, på jakt efter ett vittne som inte går att tysta eftersom sanningen står skriven på hennes kropp.
- Klicka här för att läsa om Daouds Mersault, contre-enquête, en motundersökning av Camus Främlingen
- Kamel Daoud i ett samtal på France Inter om sin bok Houris