Det finns sedan flera år en svarandets och ifyllandets litteratur, som idag blivit till något av en genre i sin egen rätt. Alltifrån Tom Stoppards briljanta pjäs ’Rosencrantz and Guildenstern are dead’, som utspelar sig i skarvarna i Hamlet, med hela Shakespearedramat betraktat genom den danske prinsens bägge vänners förvirrade ögon, till de varianter av Hjalmar Söderbergs ’Doktor Glas’ som skrivits av både Bengt Ohlsson och Kerstin Ekman. Detta är en typ av fiktion som i bästa fall belyser det tidigare verket, sätter en viss tid i perspektiv och visar på nya historiska, psykologiska och andra infallsvinklar på en väletablerad berättelse.
Men det är också ett skrivande som riskerar att bli parasitiskt. Som är bundet i sitt intertextuella reflekterande till det tidigare verket, på ett sätt som gör att det egentligen inte kan stå på egna ben. Jag måste erkänna att jag är lite förvånad över genrens lockelse. Varför skriva en roman om en roman eller en pjäs om en pjäs, istället för att klara av den problematiken med en essä, och så gå vidare med nya verk? Men jag inser också att detta att ta rygg på ett känt verk av någon erkänd författare är ett rätt praktiskt sätt att få mer uppmärksamhet för sin bok än vad man kanske inte annars skulle ha kunnat få.
Kamel Daouds redan rikt prisbelönade roman tillhör denna samtida litterära trend. Den utgör ett slags svar på Albert Camus ’L’Étranger’ (Främlingen). Min läsning av den inleds alltså med en stor dos skepsis. Och redan de första orden, där det konstateras att ”Idag lever fortfarande M’ma”, som är som ett direkt svar på Camus berömda inledningsord i Främlingen ”Idag är mamma död”, tycks bekräfta dess riktighet. Men den utspelar sig inte enbart i det tidigare verkets glipor, utan för berättelsen hela vägen in i vår egen tid, via det algeriska självständighetskriget och de följande årtiondenas politiska förtryck och konflikter.
Berättaren är en gammal man, vars äldre bror är den arab som sköts på stranden för många år sen, då han själv bara var tio år gammal, av en fransman, som sedermera blivit berömd. Fransmannen gjorde sig själv till centrum i sin berättelse, och han gav inte ens den mördade araben något eget namn. Minnet av brodern som sköts där på stranden har förvaltats av berättaren, och dennes mor, M’ma, under alla de årtionden som gått sedan skotten genljöd över vågsvallet, någon gång i början av 40-talet, samtidigt som kriget pågick i Europa, ett par årtionden innan det algeriska frihetskriget skulle bryta ut.
Minnet av att brodern någonsin funnits verkar osäkert. Ett par gulnade tidningsurklipp om mordet, då för längesen, är allt som finns kvar. Men liksom i den franska romanen bär brodern inget namn i dem heller. Är det verkligen helt säkert att han har funnits? Men jo, berättaren insisterar, det har han visst, och hans namn var Moussa. Han var en verklig person, en storebror, med drömmar, arbete, kärleksbekymmer, vänner… – allt det där som utgör livet. Den yngre brodern, han som överlevt, för ordet genom hela romanen, och han vänder sig bara då och då till den lyssnande, som vi får föreställa oss är den som nedtecknat hans historia.
Berättaren anklagar den osynlige lyssnaren för att han bidragit till att göra mördaren till hjälte. Varför beundrar han denne författare så mycket? Som gjorde sig ett namn på att filosofera kring ett mord, ett mord i vilket mördaren tycks vara den ende som har någon betydelse, medan offret bara var en betydelselös arab, vilken som helst. Men, understryker berättaren, jag har aldrig känt mig som arab, vi var inte araber för varandra, vi hade namn, yrken, familjeband, vi var människor, individer – det var bara i kolonisatörernas ögon som vi var en massa av araber. Och genom dessa ögon lärde de sig kanske också att själva se sig som ”araber”.
Efter hand växer Kamel Daouds bok under läsningen ur den intertextuella bindningen till Camus. Paradoxen som ställs fram i texten är insikten om att brodern som sköts av fransmannen på stranden i själva verket enbart existerar genom denna roman om hans död, i vilken han inte ens får något namn. Känslan av att den berättar emot, inte om, att den säger emot snarare än att föra fram sitt eget budskap, försvinner inte helt. Men det blir genom det sammanhang den gör det i till något som ändå är en poäng med boken, och som gör den mera mångbottnad än den hade kunnat vara som rak berättelse utan att ta spjärn mot Främlingen.
Några gånger, men utan att det görs för mycket av det, flätas mère – mort – mots (mor – död – ord) och, från lite större håll, även mer (hav) samman med varandra. Men mera som en antydan om associativa sammanhang än något djupare poetiskt budskap. En viktig poäng i boken är att berättaren lärt sig franska, de tidigare kolonisatörernas språk, för att kunna berätta just denna berättelse, och hans smakande på ljudlikheterna i orden är kanske snarare en följd av det än av ett djupare filosoferande kring sammanhang som ligger gömda i språket.
Det var inte den mördade som dog där på stranden, det var berättaren, som dödas gång på gång, av modern, brodern och författaren till boken om mordet på stranden. Kroppen försvann, och hans grav är tom. Men ändå lever minnet av honom vidare. Ditt absurda, dina själskval, blev till en högst verklig tragedi i en verklig familj, anklagar han lyssnaren. Brodern som mördades hade ett namn, Moussa. Och berättaren bekänner själv ett mord, lika meningslöst och slumpmässigt som det berömdare mordet på stranden. Men hans offer får behålla sitt namn. Och själv slipper han straffet.
Kamel Daouds roman är en stark berättelse i sin egen rätt, som inte nödvändigtvis kräver att läsaren håller koll på hur den kontrapunktiskt hänger samman med Camus Främlingen. Det är en bok om rätten att få berätta sin egen historia. Moussa tystades där på stranden, och brodern har burit hans död som en börda under hela sitt liv. Men nu, till slut, när han är gammal och både drömmarna och mardrömmarna närmar sig sitt slut, vill han föra fram sin egen version av händelserna då, och det liv som följde efter broderns död. Han säger att han ville berätta om Kain och Abel i historiens gryning, men istället kan han bara berätta om dem vid tidens slut.
Snarare än ett svar på Främlingen är den en fråga till den, och alla dess läsare. Den vill ge alla de oberättade liven upprättelse. Men att den också är som ett stycke diktad litteraturkritik, en vidarediktning som inbjuder till en fördjupad, reflekterande läsning av Främlingen, gör den inte alls sämre.
- Klicka här för att läsa Eva Mattsson om hur ”Mersault” i Albert Camus första roman ”La mort heureuse” blir till ”Meursault” i ”L´Étranger”
- Se en intervju med Daoud här (tolkad på engelska):