Av CECILIA CARLANDER
Vårterminens långvariga universitetsstrejk som avblåstes vid Sorbonne för några veckor sedan kastar en skugga över oss nu då vi som bäst tampas med att ta igen allt den tid som gick förlorad. ”På spaning efter den tid som flytt” är ord som allt som oftast dyker upp i mina tankar och jag tänker på hur vi bättre kunde ha tagit vara på tiden. Det handlar nu inte om att arbeta dubbelt, utan snarare trippelt, med extrainsatta tentamenstillfällen, nyproducerade prov och omarbetade betygskriterier. En massa tid har också gått åt till att försöka bemöta studenternas oro och undran.
Ytterligare tid har sedan gått då vi försökt tolka den information vi fått; jag, kolleger och studenter. Svaren på våra frågor har nämligen varierat beroende på vem som gett oss informationen, eller ibland också beroende på vem som bett om den.
I en korridor går jag förbi två lärare som försöker tolka reglerna som gäller inför de kommande examinationstillfällena. De konstaterar att budskapen är mer än dubbeltydiga. De menar, precis som jag och många med mig säkert tänkt från första början, att alla lika gärna kunnat få tillåtelse att göra som de själva ville. För det är ju det de tycks göra ändå.
Strukturen har naggats i kanterna och blivit oklar; det finns inte längre några tydliga regler att följa. I ovissheten skapas nya regler och principer, för när ingen längre vet vad som gäller görs ändå tappra försök att skapa ordning. En känsla av tomhet eller uppgivenhet drabbar mig stundvis i den rådande förvirringen. Det är tydligt att energinivån har sänkts bland både kolleger och studenter. Det ovissa och otydliga tycks begränsa människans krafter.
Den erfarenhet jag tar med mig från strejken och dess följder blir den att ovisshet, liksom brist på planering och struktur, slukar energi. Detta bidrar till att många av oss stannar upp och tappar fokus. Det är inte särskilt fruktbart. Helt enkelt är det ju så att struktur i mångt och mycket ändå är grunden för en fungerande verksamhet. Tanken är väl inte precis banbrytande, men någon gång kan även det mest banala vara värt att poängteras.