Fascinerande utställning av Miro på Grand Palais i Paris

På Grand Palais i Paris pågår nu och en bit in på 2019 en utställning av närmare 150 olika verk av Miro, målningar, teckningar, keramik och skulpturer, allt insamlat från hela världen. De ger, skriver Lena Kåreland, en unik möjlighet att följa Miros   utveckling under sju decennier och att imponeras av den ständiga förändring och rörelse mot en allt större frihet, som hans konst ger prov på.

 

Poeten som målade drömmar. Så kan man karakterisera Joan Miro (1893 – 1983), denne konstens magiker som nu ägnas en fascinerande utställning på Grand Palais i Paris. (Den pågår till och med 4 februari 2019). Närmare 150 olika verk visas – målningar, teckningar, keramik och skulpturer, insamlade från hela världen. En del har inlånats av privatpersoner och inte tidigare varit utställda offentligt. Utställningen ger därför en unik möjlighet att följa konstnärens utveckling under sju decennier, och man imponeras av den ständiga förändring och rörelse mot en allt större frihet, som Miros konst ger prov på. Utställningskatalogen, Miro. La couleur de mes rêves, redigerad av Jean-Louis Prat, är magnifik.
katalog miro paris Dixikon.se
Miro ville överraska, upprepade sig aldrig, gick alltid sin egen väg och brydde sig inte om kritikernas åsikter. Han arbetade också med en rad olika tekniker såsom krita, akvarell, gouache och gravyr, och kännetecknade för honom är att han aldrig ansåg sig färdig med ett verk. I varje avslutad målning såg han början till en ny, en utgångspunkt för att kunna gå vidare, ofta i rakt motsatt riktning. Den enorma kreativitet som Miros verk ger prov på överträffas bara av Max Ernst och Pablo Picasso.

Miro har sina rötter i det spanska Katalonien, och det var också i Spanien som han i ungdomen studerade vid olika konstskolor. Till Paris kom han 1919 och sammanträffade då med Picasso. Ett år senare bosatte han sig i den franska huvudstaden men återvände ofta till hemlandet. Somrarna tillbringades alltid i föräldrahemmet utanför Barcelona. Naturen, särskilt det spanska landskapet, var av stor betydelse för honom. Den gav honom både rekreation och inspiration. Mot slutet av sitt liv slog han sig ned i Palma på Mallorca, där han avled 1983.

I början av sin karriär gjorde Miro några ytterst detaljrika tavlor där han kärleksfullt målar fram sin barndomsmiljö. I ”La Ferme”, 1920 – 21, avtecknar sig den brunaktiga myllan mot en lysande blå himmel, medan det utspritt på marken finns en rad husdjur och en mängd olika vardagsföremål som hör till lantlivet.

Miro gjorde också några målningar i stort format av tjurfäktningar, bland andra ”La Course de taureaux”, 1945. Där har han helt lämnat det realistiska för mer experimentella lekar med abstrakta former i bjärta färger. I dessa verk uppstår ofta effektfulla kontraster såsom när en stiliserad tjur med markerat kön får avteckna sig mot en monokrom bakgrund. Miro var aldrig realist i den meningen att han ville framställa landskap och föremål omkring sig så verklighetstroget som möjligt. När han i tavlan ”Lièvre”, 1927, målar en hare som han sett springa över fältet i solnedgången var det inte verklighetens hare han ville fästa på duken. Och det djur med rött huvud och några violetta inslag på kroppen som målningen visar liknar inte alls de harar som skuttar runt i naturen. Vad som intresserade Miro var att få fram haren som idé, fånga rörelsen i djurets snabba flykt över fältet.

Men dåtidens aktuella konstströmningar lämnade Miro därhän. Kubismen och fauvismen till exempel hade för honom endast viss formell betydelse. I början av 1920-talet tog han dock intryck av surrealisterna, även om han inte anslöt sig till rörelsens idéer. Men han inspirerades av surrealismens fria och intuitiva fabulerande och den starka inriktningen mot drömmens värld. Han delade också surrealisternas uppfattning att ett konstverk inte främst är ett mål i sig. Det viktigaste enligt Miro är inte målningen som sådan utan att den sätter frö, förgrenar sig och ger upphov till nya skapelser. Eller som han uttryckte det vid ett annat tillfälle: ”För mig ska en målning vara som gnistor. Den måste blända betraktaren på samma sätt som man bländas av skönheten hos en kvinna eller ett poem.”

Miros dörröppnare till drömmarna och det imaginära var surrealistiska författare såsom Paul Eluard, André Breton, Louis Aragon och Tristan Tzara. Han umgicks med flera av dem och läste deras skrifter. Oavbrutet förde han en dialog med sin tids avantgarde inom både konsten och litteraturen, vilket man blir varse i såväl hans konst som i hans olika uttalanden. Det hindrar inte att hans målningar alltid har en helt egen stil, även om hans surrealistiska verk har vissa likheter med alster av Yves Tanguy och Salvado Dali.

Rikedomen på associationer, ofta både burleska och groteska, i Miros målningar kan också leda tankarna till Hieronymus Bosch. I en skrift som med fördel kan konsulteras i samband med studiet av utställningskatalogen är skriften Miro. Oeuvre gravé (Maeght Éditeur) som först gavs ut 1994 men nu finns tillgänglig på nytt. Där kan man vid sidan av Miros gravyrer läsa kommentarer till hans verk av hans samtida såsom Paul Eluard, Alberto Giacometti , Jaques Prévert och Tristan Tzara.

Under inflytande av surrealismen blev Miros målningar alltmer poetiska. Driven av sin uppfattning att konstens uppgift är att ”drömma fram en annan värld” sökte han få fram drömmens färger. En blå färgklick på en ocean av vitt kunde vara nog för att sätta igång det magiska och drömskt fantastiska. Blått i olika nyanser återkommer i hans målningar, den färg som den franske filosofen Gaston Bachelard ser som mest kännetecknande för drömmen.

Det finns hos Miro även en dragning till det vardagliga och enkla. Han har i en intervju betonat att det är de mest enkla ting som ger honom idéer. ”Jag tycker mycket bättre om en assiett ur vilken en bonde äter sin soppa än de rikas löjligt dyrbara tallrikar.” Han tilltalades också av folkkonsten. Den går rakt på sak och är fri från allt fuskande och allt manipulerande, ansåg han. Samtidigt kan man notera att de vardagliga tingen för Miro var besjälade. En cigarett och ask tändstickor döljer ett hemligt liv som kan vara många gånger intensivare än vissa människors liv, har han framhållit och förtydligat sitt resonemang med följande formulering: ”När jag ser ett träd, får jag en chock som om det var något som andades och som talade. Ett träd, det är också någonting mänskligt.”

I Miros måleri avspeglar sig den västerländska konsthistorien under 1900-talet. Också tidens politiska händelser sätter spår i hans verk. Krigshotet under 1930-talet fick hans palett att mörkna. Monster ersatte nu de gracila figurer som tidigare lyst upp hans tavlor, och fantasier om döden fick honom att skapa veritabla skräckfigurer. Men hans syfte var inte att göra politisk konst. Han ville i första hand förmedla sin protest mot all orättvisa och allt barbari han såg omkring sig. Målningarna från denna tid kallade han ”Peintures sauvages” (Vilda målningar).

När spanska inbördeskriget bröt ut 1936 gjorde Miro en serie på tjugosju verk målade på brun masonit. De uttrycker, brutalt och intuitivt, ett slags vild exorcism, och människorna framställs inte sällan som vampyrer. Men det frimärke som han gjorde på beställning i syfte att samla in medel för republikanernas kamp mot Franco lyser av de spanska färgerna gult och rött, och en bondes höjda jätteknytnäve blir en kraftfull uppmaning till revolt. När andra världskriget startade 1939 tog han sin tillflykt till Normandie. I sin konst gestaltade han på olika sätt sin sorg över världsläget. Några märkliga gouacher i litet format med titeln ”Constellations” visar en rad figurationer i form av stjärnor och kometsvansar, papegojnäbbar och fjädrar, pupiller och blodfläckar som närmast dansar fram över duken.

För Miro var konsten djupaste allvar. Han arbetade metodiskt och mycket disciplinerat. Men idéerna till sina målningar fick han ofta i ett tillstånd av hallucinationer. Sitt konstnärliga arbete jämförde han med trädgårdsmästarens eller vinodlarens. Att måla är liksom växandet i naturen en process som tar tid, framhöll han. Han drog sig inte heller för att ta risker. Till en vän skrev han 1923: ”Jag vet att jag följer vägar som är extremt farliga och jag erkänner att jag ibland grips av samma panik som en resande inför helt okända och outforskade vägar.”

De teman han tar upp i sina målningar är på många sätt de klassiska: landskap, människor, stilleben. Men det sätt på vilket han behandlar dessa teman är högst personligt. Med en extrem enkelhet lyckas han i sina verk förena poesi och radikalitet. Därmed fick han betraktaren att upptäcka världen med nya ögon, något som också var ett av hans främsta syften som konstnär. Ibland kan man tycka att han är mer poet än konstnär. Men för honom fanns det ingen skillnad mellan målning och poesi. Bild och ord korresponderade och stimulerade ömsesidigt varandra. Han ville i sina målningar ”söka fånga ljuden i tystnaden, rörelsen i det orörliga, livet i de döda föremålen, det oavslutade i det fullbordade, formerna i tomheten och sig själv i det anonyma”. Poet är han också när han ger titlar till sina verk, titlar som är som små poem. ”La Marche pénible guidée par l’oiseau flamboyant du désert” (Den besvärliga vandringen ledd av öknens gnistrande fågel) eller ”Une étoile caresse le sein d’une négresse” (En stjärna smeker en svart kvinnas bröst).

Miro rör sig mellan dröm och verklighet, mellan himmel och jord. En frisk och humoristisk fräschör präglar hans ofta starkt visionära målningar, vilka trots en förförisk lätthet har sin grund i ett ständigt reflekterande över konstens uppgift. Miro var inte bara en drömmarnas konstnär, han var i lika hög grad en intellektets man. Och som psykoanalytikerna och Sigmund Freud har lärt oss är drömmarna med sina symboler och metaforer inte något harmlöst och oförargligt. Det är inte heller Miros konst.

 

– Se museets trailer för utställningen

– En visning av utställningen (från Youtube):

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!