I Frankrike, där manschauvinism och kvinnoförakt varit utbrett, fick kvinnan vänta länge på att bli en fullvärdig samhällsmedborgare. Rösträtt fick hon först efter andra världskrigets slut 1946, och så sent som 1965 infördes en lag om att kvinnan inte behövde mannens samtycke för att kunna ha en anställning. Samma år fick kvinnor också rätt att öppna bankkonto i eget namn. Det var således huvudsakligen under 1900-talets senare del som den franska kvinnans villkor förbättrades. Först då blev det mer eller mindre självklart för henne att ta till orda, våga säga ”jag” och bli ett självständigt subjekt, inte endast ett objekt.
Men givetvis har det långt tidigare funnits kvinnor som brutit normer och konventioner, låtit höra sin röst och skaffat sig en plats i offentligheten. Vittnesbörd om kvinnors liv, deras personlighet och aktiviteter, var tidigare vanligen skildrade med manlig blick. Kvinnan betraktades utifrån, oftast från ett perspektiv ovanifrån.
Litteraturvetaren Elisabeth Seys följer Kvinnans mödosamma väg från tystnad till tal och skrift i den intressanta studien Ces femmes qui écrivent. De Madame de Sévigné à Annie Ernaux. Tolv skrivande kvinnor står där i rampljuset, och Seys skildrar inte bara deras liv och verksamhet. Hon sätter också in dem i ett historiskt sammanhang och lyssnar till kvinnornas röster som ekon för deras samtid.
Flera av de kvinnor som presenteras i boken chockerade sin samtid genom att de bröt sig ur de ramar som gällde för en kvinnas uppträdande. Framförallt studerar Seys hur kvinnorna väljer att iscensätta sig när de berättar om sig själva. Det innebär att hon oftast uppehåller sig vid kvinnliga självbiografier eller självbiografiskt präglade verk, där kvinnans egen röst bryter fram. Ett mönster som kan urskiljas är att kvinnorna, när de talar om sig själva gärna gör det på ett mer tillbakadraget sätt än manliga författare. De undviker att visa sig i helfigur som vore de rädda för att alltför mycket utsätta sig för andras blickar. Samtidigt ser man tydligt att just skrivandet för många kvinnor var en väg till frihet och oberoende.
Seys kvinnohistoria tar sin startpunkt i 1300-talet, och bokens första kapitel ägnas åt Christine de Pizan, en av de första kvinnor i Frankrike som enligt Seys medvetet skriver om sig själv och sitt eget liv. Med henne föds den kvinnliga skriften i första person. I den allegoriska och utopiska skildringen La cité des dames (1405) låter de Pizan en ny bild av kvinnan träda fram. Hon målar upp ett kvinnligt idealsamhälle i kontrast till dåtidens kvinnofientliga uppfattning, vilken var särskilt framträdande i de teologiska skrifterna.
Tidigare kvinnliga röster hade funnits i form av orakel och spåkvinnor, kvinnor som ansågs fyllda av mystiska krafter. De var förmedlare av en gudomlig röst, skild från det rationella språket. De kvinnor som hade möjlighet att uttala sig och publicera sig hade kommit i åtnjutande av studier i någon form och hörde till samhällets högre klasser. Ett exempel härpå är Margareta av Navarra, syster till kung Frans I. Hon skrev en samling noveller med titeln Héptaméron som gavs ut posthumt 1559, en motsvarighet till Boccaccios Decamerone. Vad som utmärker hennes påfallande frispråkiga noveller är att hon också själv träder fram i texten och tydliggör egna erfarenheter. Också Madame de Sévigné, som var verksam på 1600-talet, drog nytta av tidens gynnsammare villkor för kvinnan. Hon var bildad och kunde strö in latinska citat i de många brev som gjort henne känd. Brevet var vid denna tid en strängt kodifierad genre, och det var framför allt en kvinnlig genre.
När blir kvinnan en individ? När ses hon inte längre som intellektuellt underlägsen mannen? Det är frågor som kontinuerligt ställs i Seys arbete. Hon visar salongernas betydelse för kvinnan och hennes möjlighet att utöva inflytande, politiskt såväl som litterärt. Salongerna fungerade som en plattform för maktutövning, och under 1600-talet utvecklades de till ett kulturellt fält, där kvinnan kunde agera som subjekt.
Flera av de kvinnor Seys behandlar hade också i bakgrunden en äkta man vars position i samhället ofta visade sig vara en god draghjälp. Det gällde bland andra Madame Roland som ofta underströk vikten av att kvinnan skaffar sig kunskap och utbildning. Hennes mest kända verk Mémoires particuliers skrevs i fängelset, medan hon väntade på sin avrättning 1793.
I och med 1800-talet då Napoleon kom till makten försämrades kvinnans ställning. Hans beryktade ”Code Napoléon” 1804 gjorde kvinnan till en andra rangens varelse. Hennes underlägsenhet blev därmed institutionaliserad, och hon frånkändes alla civila och politiska rättigheter. Det hindrade inte att Madame de Staël, som med oblida ögon iakttog Napoleons utveckling till envåldshärskare, aktivt grep in i politiken och kämpade mot alla begränsande konventioner.
Seys menar att Madame de Staëls liv formades av tre oupplösligt förenade komponenter: politik, litteratur och exil. Med henne föddes kvinnan som konstnär och skönlitterär författare. Seys uppehåller sig främst vid romanen Corinne (1807), vilken hon läser som en självbiografi, även om den är skriven i tredje person.
En annan kvinna som under det kvinnofientliga 1800-talet gjorde sig ett namn är George Sand. Hon chockerade sin samtid med sitt självständiga liv och kan ses som exempel på en tidig yrkesförfattare. I sina romaner ger hon en ny bild av kvinnans villkor och ställning i äktenskapet. Hennes många gånger utsvävande liv kantat av många kärlekshistorier gjorde henne till ett tacksamt objekt för dåtidens karikatyrtecknare. Men för 1800-talets framväxande kvinnorörelse blev hon en förgrundsgestalt. Liksom Madame de Staël verkade hon inte bara som skönlitterär författare utan gav sig också in i politiken. Seys tar framför allt upp Sands självbiografi Histoire de ma vie som har sin plats bredvid Rousseaus Confessions och Chateaubriands Mémoires d’outre-tombe.
Men Sand var angelägen om att befria sig från tidigare modeller för självbiografin. Andra självbiografier fungerade för henne i första hand som antimodeller. Till exempel tog hon avstånd från Rousseau, vilken enligt Sand alltför mycket framhöll sina egna förtjänster och kritiserade andra.
Att ett kapitel ägnas åt Simone de Beauvoir är i det närmaste självklart. Det är också ett porträtt av henne som pryder bokens omslag. Seys skriver dock inte i första hand om Beauvoirs Le Deuxième Sexe från 1949, som när den kom ut var något av en skandalsuccé. Den trycktes redan när den lanserades i 22 000 exemplar, blev nästan omedelbart satt på index av Vatikanstaten och utsatt för såväl stark kritik som beundran. Det är istället Beauvoirs mindre omskrivna Cahiers de jeunesse 1926 -1930 som Seys tar upp. Här möter den unga studentskan Simone som med imponerande iver kastar sig över sina studier vid Sorbonne och elitskolan École normale supérieure i Paris.
Seys menar att Beuvoirs dagbok från studietiden kan ses som ett laboratorium av idéer och tankar. Studentskan läser den ene filosofen efter den andre och en lång rad romanförfattare. Gradvis leder hennes läsning till att hon lär känna sig själv, skapar sig ett autonomt jag och uppfinner sina egna lagar i revolt mot den borgerliga miljö som hon kommer ifrån. ”Jag accepterar det stora äventyret att vara jag”, skriver Beauvoir 1929. Dagboken kan läsas som en dialog på hög intellektuell nivå med olika tänkare. Beauvoir fångar med några få pregnanta ord essensen hos en författare eller filosof.
I motsats till Simone de Beauvoir, som aldrig ansett att hon lidit av att vara kvinna, fick Marguerite Duras i början av sitt författarskap föra en kamp på grund av sitt kön. I hennes romaner uppvisar också kvinnan och det feminina många skiftande ansikten, vilket Seys belyser i ett av bokens kapitel. Där ges även en bild av den franska kolonialismen, främst livet i Indokina. Marguerite Yourcenar och Annie Ernaux är två andra 1900-talsförfattare som Seys studerar. Yourcenar försöker i sitt skrivande föra kvinnan närmare mannen, medan Annie Ernaux står för en ny epok i kvinnans historia. Det är i första hand Ernauxs självbiografi Les Années som Seys behandlar.
Där skildrar Ernaux sitt liv från tiden efter andra världskrigets slut med hjälp av dagboksanteckningar och fotografier. I sin strävan att förstå vad våra olika minnesbilder egentligen betyder ser sig Ernaux både som subjekt och objekt. Hon blandar det individuella med det kollektiva och visar hur världen sedan krigsslutet 1945 förändrats för kvinnan såväl politiskt och kulturellt som socialt.
Ces femmes qui écrivent är en medryckande och kunskapsrik fransk kvinnohistoria om ett antal kvinnor som vid olika tider och på olika sätt erövrade ordet och skriften. Boken rymmer flera intressanta iakttagelser, bl.a. kan vi läsa om hur klädedräkten under århundradenas lopp förändrades, något som speglar kvinnans skiftande sociala villkor. Seys studie belyser dessutom hur det kvinnliga författaryrket har utvecklats under århundradenas lopp.