Han överlevde det trettioåriga kriget, trodde inte bara på utbildning och bildning för alla utan också att alla kunde ta den till sig, skapade de första läroböckerna och arbetade för fred och en bättre värld, var föregångare till både vår tids skola för alla och till FN. Om den enastående Comenius berättar här Otfried Czaika.
 
Han levde i en tid där propaganda var viktigare än sanningen. Han levde i en tid av krig, plundringar, förstörelse och förföljelse. Han såg hur hustru och barn gick bort, förföljdes på grund av sin tro och fick gå i exil. Han var därför ingenstans eller överallt hemma. Men ändå blev han inte bitter. Alla prövningar och motgångar till trots trodde han på en bättre värld. Och gjorde vad han kunde för att nå detta mål.
Hans namn var Jan Amos Comenius (på tjeckiska Komensky, 1592–1670), teolog, pedagog, didaktiker och fredsälskare. Och allt detta under det trettioåriga krigets tid, det blodigaste krig, som Europa fram tills dess hade skådat, med runt sex miljoner dödsoffer.
Han föddes i Niwnitz/Nivnice i Mähren (nuvarande Tjeckien) och har själv beskrivit sig som ”av födelsen mährisk, av modersmålet böhmisk (d.v.s. tjeckisk) och till professionen teolog”. Han tillhörde de böhmiska bröderna, en evangelisk kyrka som har rötter i Jan Hus (1370–1415) förreformatoriska gärning.
Comenius vuxna liv kom att präglas av krig, död, förföljelse och flykt. Det trettioåriga kriget hade börjat 1618 och två år senare hade de katolska habsburgarna besegrat de böhmiska ständerna och genast börjat förfölja alla evangeliska trosbekännare i Böhmen och Mähren, däribland de böhmiska bröderna. Först gömde sig Comenius i det böhmisk-schlesiska gränslandet, men sedan hans första hustru och bägge söner hade dött i pesten levde Comenius i exil.
Hans flyktningodyssé förde honom till Görlitz och Berlin och senare till Lissa i Polen, där han var verksam som teolog och byggde upp utbildningsväsendet. Han besökte England, Amsterdam och Sverige. I Elbing (nuvarande Polen) blev han professor på 1640-talet. Efter en tid i Ungern, där han skulle reformera skolväsendet, kom han tillbaka till Lissa 1654. När staden blev ödelagd av polska trupper två år senare flydde han till Amsterdam där han slutade sitt liv år 1670.
Under de år då Centraleuropa låg i spillror sökte Comenius efter något som kunde hålla ihop världen. För honom, som troende och teolog, var det självklart att den kristna frälsningshistorien var den fasta punkten. Men under 1500- och 1600-talet hade de olika konfessionernas sanningsanspråk splittrat och eldat på de olika europeiska makternas strävanden efter hegemoni och blivit till välkomna retoriska vapen i en mycket blodig krigföring.
Comenius sökte sig därför tillbaka till något annat och större än samtidens konfessionella och politiska stridigheter. Han knöt an till både antik filosofi och underströmmar i den kristna idéhistorien och skapade en egen sammanhängande tankevärld. Det handlade inte längre om ”teologi” utan om ”pansofi” (”allvishet”). Grundtanken förblev ändå teologisk: en aktiv medverkan i Guds och Kristi skapelse gjorde det möjligt att skapa en bättre värld. Som Guds skapelse har människan en förmåga till det goda, att vara Guds medarbetare, och kan på så sätt bidra till en ”världsharmoni” som skapar fred på jorden. För att uppnå detta behövdes dock en återställning (”reparation”) av den mänskliga naturen, något som bara kunde ske genom utbildning. Comenius tankar syftade därmed inte till att skapa ett teologiskt-filosofiskt elfenbenstorn, utan var avsedda att lägga grunden för en praktisk, pedagogisk och didaktisk verksamhet.
De pedagogiska tankarna var för tiden revolutionära. Bildning och utbildning var till för alla oavsett social ställning och kön. Också metodiken – förmedlingen av kunskap – var nydanande. Med sitt verk Orbis pictus (Den ritade världen) utvecklade han nya metoder för språkinlärning, där bilder användes inte bara för att förklara ord, begrepp och fraser på latin och olika inhemska språk, utan också fonetiska ljud.
Orbis pictus blev en framgång redan under Comenius livstid. Den trycktes runtom i Europa i oräkneliga upplagor och versioner, ibland med två, tre eller till och med upp till sex främmande språk bredvid varandra. Också i Sverige blev detta verk många gånger tryckt under 1600- och 1700-talet och den mest använda boken för språkinlärning.
År 1657 publicerade Comenius sitt stora pedagogiska utkast, Didactica magna (Den stora didaktiken). Den räknas som det första stora pedagogiska verket överhuvudtaget. Hans målsättning var storslagen: alla skulle få all kunskap om allt (”Ut omnes omnia omnino doceantur”). Hans människosyn var optimistisk: alla skulle alltså inte bara få en encyklopedisk undervisning, utan alla ansågs också ha förmågan att ta den till sig. Två hundra år senare, under sent 1800-tal och under 1900-talet, skulle ett eget forskningsfält, utvecklingspsykologin, växa fram ur dessa tankar.
Redan i mitten av 1600-talet hade Comenius också förstått att lärande och bildning började redan efter födelsen och under de tidiga barnåren liksom att senare åldrar krävde inte bara ett annat bildningsinnehåll utan också andra metodiska och pedagogiska tillvägagångssätt. Han ansåg att också vuxna borde fortsätta utbilda sig. I detta kan man också se honom som den som introducerade tankarna på ett livslångt lärande.
Comenius optimism inför människans utbildningsförmåga hänger tätt samman med hans visioner om världen. Bildning var för honom en förutsättning för att mänskligheten skulle kunna nå ”Via lucis” (ljusets väg), vilket är också titeln på ett verk som Comenius författade under sin vistelse i England 1641–1642 och som trycktes i Amsterdam 1668. Enbart vishetens ljus, hela mänsklighetens upplysning genom uppfostran och bildning, kunde ge människan förmågan att motverka de brister i världen och hos oss själva, som tar sig uttryck i elände, okunskap och krig.
Bildning förvärvade man enligt Comenius i en skapande process i tre steg. Det första var den andliga bildningen (eruditio), följd av den moraliska (mores) och till sist den fromma (pietas). Det slutliga målet för denna process var freden (pax). I detta mål ligger den kanske mest visionära aspekten av Comenius pansofi: genom utbildning kan den ursprungliga väldsharmonin, som fanns i Guds skapelse, återställas. Men en förutsättning för det var att också de världsliga ledarna drog sitt strå till stacken. Comenius betonade därför vikten av överläggningar och samförstånd. Teologer, religiösa ledare, politiker och lärda skulle samverka för att motverka hat och för att främja gemensamt erkända moraliska och juridiska principer. En världsförsamling (comitia orbis) respektive ett ekumenisk koncilium (concilium oecumenicum) skulle då kunna skapa en bestående fred för hela världen. Intressant nog – med tanke på den tid i vilken han verkade – inkluderade Comenius i sina tankar om fred inte bara olika kristna riktningar utan också andra trosbekännare, som muslimer och judar.
Men Comenius var ingen naiv pacifist. Onda krafter som förtryckte andra och inte tillät att fred skapades, fick givetvis mötas med motstånd. Här finns det givetvis ett eko från Comenius egna erfarenheter under sin livstid: De katolska habsburgarna hade både under det trettioåriga kriget och därefter med hård hand försökt att förtrycka evangeliska trosbekännare i sina territorier och därmed handlat i direkt motsättning med de frihets- och fredstankar som Comenius hade formulerat. Därför hoppades också Comenius att protestanterna skulle vinna över habsburgarna och den blodiga katolska motreformationen i det stora tyska kriget.
Comenius tankar var nydanande. Den världsförsamling, som Comenius föreställde sig som fredsskapande instans blev verklighet först under 1900-talet genom Nationernas Förbund och senare Förenade Nationerna, låt vara att den i praktiken inte fungerade så som Comenius hade hoppats på i teorin.
Redan under sin livstid fick Comenius ett enastående erkännande inte bara som pedagog utan som tänkare med universella idéer om hur världen skulle kunna bli en bättre plats. Under hans besök i London diskuterade det engelska parlamentet att inrätta ett särskilt universalvetenskapligt institut. Kardinal Richelieu ville kalla honom till Paris för att inrätta ett pansofisk institut och den engelske guvernören John Winthrop erbjöd honom att bli president för det nyss grundade Harvard College i Massachusetts. Men Comenius besökte istället Sverige och träffade här drottning Kristina och biskopen Johannes Matthiae Gothus. Spår av hans besök och tankar återfinns i Axel Oxenstiernas skolordning från år 1649.
Under 1600-talet sattes Comenius pedagogiska och didaktiska tankar i direkt samband med hans övergripande mål att skapa en bättre och fridfull värld. Under de följande århundradena blev han dock främst ihågkommen som pedagog och didaktiker. Det nationalromantiska 1800-talet till exempel hade inte mycket till övers för en tänkare som ville riva ner både de sociala och nationella gränserna snarare än att söka etablera nya.
Men även under tider då man snarare byggde murar, fanns de som mindes Comenius inte bara som pedagog. 300-årsminnet av Comenius födelse firades i hela Norden av liberala skolmän och 1892 påminde till exempel Anders Oskar Stenkula i Sverige och Otto Anderssen i Norge sina läsare om att Comenius pedagogik och didaktik skulle tjäna höga ideal: skolorna skulle vara ”sanna verkstäder för humanitet” (Didactica magna), som skulle tjäna bildningens slutgiltiga mål om en bättre och fredlig värld.
Aktualiseringen av Comenius tankar under sent 1800-tal rymde inte bara kritik mot det dåvarande skolväsendet och mot staten och kyrkan, utan kom också att bli en grund för de skolreformer som skett intill våra dagar. När 1800-talets liberala skolmän formulerade sina tankar om ”en skola för alla”, där alla barn oavsett härkomst och kön skulle få del av utbildning och bildning skedde det med uttryckliga referenser till Comenius.
”En skola för alla” är också Skolverkets beskrivning av det svenska skolsystemet idag, även om det saknas tydliga referenser till Comenius. Kanske har Comenius pedagogiska och didaktiska tankar haft så stor påverkan genom åren att det inte längre går att särskilja dem från andra. Möjligen kan det kanske också bero på att man i det svenska sekulära och postmoderna skolväsendet inte gärna vill medge att hjärnan bakom det faktiskt var en teolog från 1600-talet.
 
För vidare läsning:
- Anderssen, Otto, Johan Amos Comenius. Den moderne opdragelsevidenskaps grundlægger, Kristiania & Kjøbenhavn, 1983
- Comenius, Johann Amos, Stora undervisningsläran [Didactica magna]: en anvisning att söka och finna de medel, hvarigenom lärarne skola kunna undervisa mindre, Göteborg, 1892
- Karlsson, Blanka, Comenius och hans verk i Sverige 1630-2000, Norrköping, 2005
- Kordes, Uwe, Wolfgang Ratke. Gesellschaft, Religiosität und Gelehrsamkeit im frühen 17. Jahrhundert, Heidelberg 1999
- Nipkow, Karl Ernst, Der schwere Weg zum Frieden. Geschichte und Theorie der Friedenspädagogik von Erasmus bis zur Gegenwart, Gütersloh 2007
- Quellen zur Geschichtsschreibung der Böhmischen Brüder. Comenius: Kurzgefasste Kirchenhistorie; Camerarius: Historia Narratio. Mit einem Vorwort von Erich Beyreuther und Einleitungen von Alfred Eckert und Werner-Friedrich-Aloys Jakobsmeier, Hildesheim & New York 1980
- Rydman, Annika, En skola för alla: om det svenska skolsystemet, Stockholm 2000
 
- Klicka här för att läsa ”Avbilda eller förändra”, om den franska romanen Un regard bleu där den avbildande konstnären Rembrandt ställs mot reformatorn Comenius
- Klicka här för att läsa Otfried Czaika om den för sin tid lika märklige Reuchlin, som på 1500-talet vågade stå upp mot den tidens bokbränning av judiska skrifter
- Klicka här för att läsa Sven-Eric Liedman om bland annat Kants Zum ewigen Frieden (Om den eviga freden), en stridsskrift också den mot kriget och krigshetsarna mot vilka det gäller att skapa internationella överenskommelser som är så starka att de binder även djävular,