Av IVO HOLMQVIST
Gapet mellan ideal och verklighet framgår beklämmande tydligt på en bekant bild från Louisville av den amerikanska fotografen Margaret Bourke White. Husfasaden reklamerar för USA som möjligheternas land, med en leende familj – inklusive hund – i framsätet på ett dollargrin. För dem finns inga hinder på vägen mot lycka, bekvämlighet och välstånd, det framgår av den aningslöst optimitiska texten som de far fram under: ”There is no Way like the American Way”. Och så på gatan framför plakatet den bistra vardagsverkligheten, de färgade arbetslösas hopplösa köande. Fotot kunde varit taget i dag – det är från 1937.
Bilden dök upp i mitt minne så fort jag såg omslaget på Matthew Algeos ”Harry Truman´s Excellent Adventure. The True Story of a Great American Roadtrip”(Chicago Review Press). Där är det enbart soliga leenden hos ex-presidenten Harry S. Truman och hans hustru Bess, i en bil som vi får veta är en Chrysler New Yorker från 1953, samma år som fotot togs och de gav sig ut på sin biltur.
Det tycks inte vila några skuggor över detta nyss pensionerade par. Så hade välståndet också vuxit rejält på de åtta år som gått sedan andra världskrigets slut fast man var inne i ett nytt kring trettioåttonde breddgraden i Korea – stilleståndet slöts det året – och man krigade kallt med Sovjetunionen och avrättade spionparet Rosenberg (han var nog skyldig, hon icke; om det handlar, men ur deras efterlevande pojkars synvinkel, E.L. Doctorows ”The Book of Daniel”).
Vid inaugurationen den 30 januari 1953 var Dwight D. Eisenhower lätt ohövlig mot sin företrädare. Sydstataren Truman hade hunnit med nästan åtta år i ämbetet, sedan han som en kompromisskandidat hade utsetts till Roosevelts vicepresident och därmed tagit över när denne avlidit den 12 april 1945.
Demokraten Truman från Missouri som bland annat drivit en föga framgångsrik sybehörsaffär kom att bli en av de handlingskraftiga presidenterna i USA som snabbt satte sig i respekt. Han struntade i att han blev impopulär när han avskedade generalen McArthur vars diktatoriska ambitioner hade blivit alltför besvärande. Och det var under Trumans första tid i Vita Huset som Hiroshima och Nagasaki bombades.
När Eisenhower, ivrigt påhejad av den rabiate kommunistjägaren McCarthy, hade angripit George Marshall som senare på året fick Nobels fredspris som tack för att han så effektivt organiserat den amerikanska hjälpen till efterkrigs-Europa så miste han en hel del av Trumans sympatier, och överlämnandet hade varit lite frostigt.
Så fort det var klart tog Harry och Bess tåget hem, och gav sig sedan ut på en tre veckors biltur, från Washington D.C. i mitten av juni (där hon drack te med Woodrow Wilsons änka, och han träffade tre coming men, J.F. Kennedy, Lyndon Johnson och Nixon) via Mark Twains hemstad Hannibal, över Philadelphia, Columbus Ohio och Indianapolis till St Louis den 8 juli.
Det märkvärdiga med bilturen var att den skedde utan eskort av polismotorcyklar och utan Secret Service-agenter – ex-presidenten blev i ett slag Citizen Truman (som han kallas i artonde kapitlet av David McCullough stora biografi om honom från 1992).
Ibland kunde Harry och Bess vara anonyma, oftare kändes de igen och blev ivrigt påhejade, det uppskattade den folklige Harry. Han gillade bilar – det är hans ord i rubriken ovan – och han körde gärna lite för fort, Chryslerns hade en stor V8-motor. Matthew Algeo berättar roligt om deras rundtur den gången, och fyller på med egna upplevelser när han farit i deras hjulspår ett knappt halvsekel senare.
Vi får dessutom veta en del om den avsuttne presidentens ekonomi som var skral. Han hade en pension från armén efter sin tid som soldat i Frankrike under första världskriget på 112 dollar och 56 cent i månaden, och fick ta ett banklån för att klara sig innan han kunde kassera in honorar för rättigheterna till sina kommande memoarer. Under tiden i Vita Huset hade han betalat hela tjänarstaben ur egen ficka – hos den var han mycket populär.
Sedan dess har tiderna förändrats, som Matthew Algeo visar. Inte heller Nixon belastade det offentliga efter sin påtvingade avgång, hans inkomster kom från royalties.
Men ex-presidenten Gerald Ford var fenomenal på att ta betalt i alla upptänkliga sammanhang, för sina korta tal vid luncher, prägling av minnespengar osv. Och Bill och Hilary Clinton lyckades lägga undan 109 miljoner dollar under sina åtta år i Vita Huset, det blir onekligen lite mer än 112 dollar i månaden, även om bensinen förstås var billig för Harry och Bess där de susade fram on the road, i en bil som till och med hade lyxiga automatiska fönsterhissar.
I en efterskrift till pocketupplagan från 2011 av sin bok (originalet kom 2009) berättar Algeo att han lyckats spåra bilen till en bondgård nära Kansas City, dessvärre i ganska uselt skick och ogörligt dyr att restaurera (i den vildvuxna trädgården hos en judisk advokatfamilj utanför Philadelphia som jag inbjudits till under en thanksgiving-helg vid mitten av sextiotalet fanns en minst lika fantasieggande och förfallen bil, en stor stationsvagn med utanpåliggande träribbor som tillhört den radikale konstnären Ben Shahn ( med det postuma porträttet av Dag Hammarsköld med det hotfulla åskmolnet).
Truman var inte ensam i världshistorien om sin opretentiösa återgång till civilt liv även om det mönstret nu nog är mera undantag än regel. Den romerske bonden Cincinnatus fullgjorde sina medborgerliga plikter när fosterlandet kallade, och som konsul och senare diktator avvärjde han andra folkslags anfall mot Rom. Men efter fullgjort värv återvände han till sitt enkla liv vid plogen och på sin gård, utan att ha låtit statskassan berika sig. Och det sägs – anekdoten är säkert sann – att efter Tage Erlanders död skickade hans änka Aina ett paket till Kanslihuset som innehöll alla blyertspennor, också de begagnade, som han hade haft till låns under sin mångåriga ämbetsutövning – det stod ju ”Tillhör Statsverket” på dem.
Ivo Holmqvist