The Hanging Garden
Om Patrick White

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Adlibris 144 kr)

Av IVO HOLMQVIST
När den drygt sextioårige Patrick White fick Nobelpriset 1973 var det för ”en episk och psykologisk berättarkonst som infört en ny världsdel i litteraturen”. Redan före honom hade stora epiker sammanfattat särarten down under, som Xavier Herbert i ”Capricornia” 1940, och tio år tidigare Henry Handel Richardson i ”The Fortunes of Richard Mahony” (bakom det manliga författarnamnet fanns Ethel Richardson, flera gånger föreslagen till Nobelpriset). En av delarna i hennes romantrilogi om en europeisk invandrares undergång kallades ”Australia Felix”. Det lyckliga Australien, en sådan ironisk boktitel hade Patrick White säkert själv gärna använt. Hans inställning till hemlandet var kluven, som framgår av självbiografin ”Flaws in the Glass”.

Inte ens efter priset var han profet i eget land. Han var född i London av australiska föräldrar, studerade i Cambridge vid mitten av trettiotalet och var i brittisk underrättelsetjänst under kriget, i Egypten, Palestina och Grekland där han träffade Manoly Lascaris, en arméofficer som han sedan levde samman med i Australien fram till sin död.

Det tog tid innan White slog an i Australien, den stora uppskattningen kom i stället i Europa. För trettio år sedan sökte jag efter böcker om honom i en stor bokhandel i hans hemstad Sydney men hittade bara Ingmar Björksténs monografi (som är kort men bra). Det var innan David Marrs stora biografi och de postumt utgivna breven kommit. Kanske var det Björksténs energiska lansering som jämnade vägen för priset, samman med Artur Lundkvists entusiasm.

Nästan allt som White skrev – ett dussin romaner, lika många pjäser – handlade om Australien, med tydlig hatkärlek. I ”The Tree of Man” gav han sig i kast med nybyggarmyten, och i ”A Fringe of Leaves” skildrade han det antipodiska livet på 1840-talet. I ”A Fringe of Leaves” handlade det om en av de bisarra och gudomligt galna, och i ”Riders in the Chariot” om de udda existenserna, om de utanförstående och förhånade.

Som bland annat Karin Hanssons avhandling om tematiken i hans romaner, ”The Warped Universe”, visat spelade Carl Gustav Jungs tankar stor roll för honom redan tidigt, och animus-anima bereppet blev White aldrig färdig med. Det manliga hos kvinnan och det kvinnliga hos mannen är också ämnet i den sena ”The Twyborn Affair” som är en bitande uppgörelse med australisk konformism och som har en sexuellt tvetydig huvudperson. Twyborn, den två gånger födde: namnet var inte valt av en slump. Det är en fascinerande men snårig, morbid och obehaglig bok med Blitzen över London som avslutande knalleffekt. Och i ”Memoirs of Many in One” handlar det om identitetsupplösning, i ett porträtt av författaren som ilsken gammal käring, en skicklig och kuslig uppvisning.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Men mästerverket är och förblir ”Voss” från 1957 som kom på svenska först 1983, ännu en variant av undergångsmyten. Denna golgatavandring genom Australiens ödemarker (de religiösa parallellerna är tydliga) vilar på ett faktiskt underlag. Bakom Voss kan anas den tyske upptäcktsresanden Ludwig Leichardt som försökte korsa kontinenten 1848 men som försvann utan spår. Hos White blir han en nietzscheansk övermänniska bortom ont och gott som dock når självinsikt i mötet med en kvinna och den australiska kontinenten.

När man läser White ser man gärna framför sig Sidney Nolans ödsliga landskapsmålningar – de var nära vänner och inspirerade varandra. I boken om den otursförföljde och olycksdrabbade Voss var det kanske ämnet som letade upp White, inte tvärtom, som ses av följande citat. Voss blir till en legend, en av de stora myterna på en kontinent som koloniserats bara i randområdena, inte i det gåtfulla inre:

Voss dog inte, svarade Miss Trevelyan. Han är fortfarande här, sägs det i landet, och kommer alltid att vara det. Legenden om honom kommer att bli nedtecknad så småningom, av dem som inte blir lämnade i fred av den.

När White dog 1990 låg på hans skrivbord ett manuskript till ännu en roman, ”The Hanging Garden”. Nu när den efter drygt tjugo år kommit ut är det hans trettonde bok, en historia om ett par engelska barn i de lägre tonåren som under kriget evakueras bort från London till Sydney. Pojkens pappa har dött i ett grekiskt fångläger, flickans mamma har omkommit i Blitzen. Handlingen förs fram till fredsslutet men var nog tänkt att gå vidare.

David Marr var entusiastisk när han intervjuades om den på BBC häromdagen. Trots att det är en torso anser han att den är en av hans bästa böcker. Ytterligare två romaner finns i manuskript men imponerar däremot inte på honom, så de får vi nog aldrig någon chans att läsa.

White hade antytt att alla papper, utkast och brev skulle brännas, men Barbara Mobbs som var honom behjälplig under nästan tjugo år lät bli att göra det efter hans död – en parallell till Max Brod som dessbättre lät bli att uppfylla Franz Kafkas önskan på dödsbädden i sanatoriet, att allt skulle förstöras. För några år sedan sålde Whites böcker dåligt i Australien (även om de inte gick riktigt lika uselt som Christina Steads romaner som samtliga hör till den stora australiska litteraturen). Men nu verkar nya läsarskaror kunna hitta fram till honom, lagom till hans hundraårsdag den 28 maj.

The Eye of the Storm”, en fascinerande och lätt äcklande inblick i Sydneys rika och snobbiga överklass, har just filmats med Charlotte Rampling och Geoffrey Rush, han som spelade den galne pianisten David Helfgott i ”Shine” och talpedagogen i ”The King´s Speech”. Den kommer säkert att locka än fler att börja läsa Patrick White. Så får man bara hoppas att de inte fastnar i hans bitvis ganska svårforcerade och snåriga prosa.

_____________

– Klicka här för att läsa ett utdrag ur Hanging Garden

– Se en trailer för filmen med Rampling här:

Kommentera: