”Black Dogs” kallade Ian McEwan en av sina romaner, avsiktligt dubbeltydigt. En klunga löst springande demoniska dobermann-hundar, lika läskiga som Baskervilles dogg på Dartmoor-heden, sätter skräck i romanens personer och fart på handlingen. I en intervju när boken var ny berättade han om hur en flock sådana stormat fram i skogarna kring hans sommarhus nära St. Privat i södra Frankrike.
Sedan dess har han flyttat, kanske för hundarnas skull, kanske för att grannsämjan nog inte var den bästa. Vi har goda vänner som varsamt rustat upp ett hus i samma lilla by och som berättat att McEwans brackiga lyxhus uppe på berget inte uppskattades av byborna. Hursomhelst var mötet med de vilda bestarna bara ett av skälen till titeln, det andra var att black dogs har den överförda betydelsen av melankoli och depression.
Likadant är det med Helle Helles roman ”Ned til hundene” som kom på danska i april i fjol (Samlerens forlag) och som sedan dess hunnit kandidera till Nordiska Rådets litteraturpris 2009 (det gick till norrmannen Per Petterson) och som för en månad sedan välförtjänst belönades med P.O. Enquists pris på Bokmässan i Göteborg.
Boken finns nu också på svenska, översatt av Ninni Holmqvist (Lindelöws förlag), men bör helst läsas i original. Hos Helle Helle som har absolut gehör för danskt vardagsspråk sägs lika mycket mellan som på raderna, och hon har jämförts med både Hemingway (isbergets nio tiondelar dolda under ytan) och den mästerlige Herman Bang vars boktitel ”Stille eksistenser” passar bra på hennes fiktiva figurer. Genombrottet kom för fyra år sedan med ”Rødby-Puttgarden” som jag hörde henne läsa ur på skandinavistdagar i Amsterdam häromåret, hon var mycket bra.
Den var på sitt sätt en hembygdsroman, om ett pendlande mellan de två färjelägena, förlagd till det Sydsjälland där hon vuxit upp. Senare läste hon litteraturvetenskap i Köpenhamn och gick på Poul Borums författarskola. Om hon ska räknas till minimalisterna, en bekväm men grov beteckning, så gäller det mera de tidigare böckerna vars språk ibland är så nedtonat att det går på sparlåga i ett syrefattigt rum.
Så inte i den om färjeturerna (norrmannen Edvard Hoem har också skrivit läsvärt om sådant, ”Kjærleikens ferjereiser”) eller denna senaste där intrigen fördjupas och personernas bakgrund fylls ut. ”At gå i hundene” är att tappa taget och ge upp, vilket huvudpersonen är nära att göra. På allra första raden letar hon, en författare drabbad av skrivkramp och ett krisande äktenskap, efter ”et godt sted at græde”.
Nollställd sitter hon någonstans i danska provinsen och väntar på en buss som gått för dagen. Ett ungt par, förtida sjukpensionärer efter en pisksnärtskada, plockar upp henne av ren och skär vänlighet, oegennyttigt (om det hade varit hos Ian McEwan i hans tidigare fas då han var maniskt intresserad av kallt våld hade en sådan välvilja fått förfärliga följder).
Hos dem gråter hon ut och kommer upp till ytan igen, blir dem behjälplig med vardagliga sysslor, cyklar till affären, staplar briketter i väntan på vintern, ordnar lottokupongerna för den gamla damen i grannhuset fast hon råkar slarva bort en av dem, förstås den med storvinst, inleder ett förhållande med värdinnans bror, och har vaga planer på att hyra ett påvert hus på en ö i närheten. Men mest dricks det kaffe och snackas ustanseligt (eller pladdras, hur man vill se det).
I en intervju citerade Helle Helle sin norsk-amerikanska kollega Siri Hustvedt, Paul Austers hustru: ”Writing fiction is to remember what never happened”. Den utsagan kan man ha i minnet innan man läser boken som en metaroman och innan man drar för stora växlar på att huvudpersonen råkar vara en författare i skaparkris.
Helle Helle (född 1965, kvinnan i centrum av boken delar hennes ålder) har medgett en viss vånda inför återkomsten efter den stora framgången med ”Rødby-Puttgarden”, men också garderat sig: ”selvfølgelig har det, jeg beskriver, aldrig fundet sted. Det er fiktion.” Medan pralinerna i chokladkartongen äts upp (den tomma asken finns på bokomslaget) laddas de allra sista sidorna i boken med händelser i det förflutna som förklarar vad som nu sker, som hos Ibsen fast det här dröjer till femte akt.
Dock sker det minimalistiskt koncentrerat och bara antydningsvis. Dit hör en bilolycka med katastrofal verkan, konstellationer mellan olika figurer på denna lantliga plats, deras trassliga relationer, och inte minst deras rörelser i rummet som iakttas med koreografisk observans. Och jovisst, den förkomna lottokupongen dyker upp på slutet. Medan en av husets släktingar är på sjukhus har kvinnan hjälpt till att rasta hans hundar. De är verkliga nog, även om en av dem hinner dö, men ”här vilar många gravade hundar” (för att citera Refaat El-Sayed).
På bokens allra sista rader blir hon uppringd, av sin man får man anta. Den som tar luren frågar henne, samtidigt som hon lämnar över den: ”Der er telefon. Vil du gerne findes?” Det tövande svaret är typiskt för denna varsamt avlyssnade och föga tvärsäkra roman: ”Det ved jag ikke, om jeg vil, vil jeg nok sige.”
Ivo Holmqvist
- Artikelsök – mer att läsa
Här kan du söka på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök