Javier Cercas (Soldados de Salamina, Anatomía de un instante, El impostor) fortsätter att brottas med sitt lands våldsamma 1900-talshistoria. Nu handlar det om fänrik Manuel Mena, som hann uppleva en rad centrala avsnitt av det spanska inbördeskriget innan han vid nitton års ålder blev dödligt sårad i slaget vid Ebro 1938. Manuel var frivillig i Francos armé och förde befälet över ett kulsprutekompani i ett förband i elittrupperna från Marocko, skyttedivisionen Ifni.
Att Manuel Mena alls hamnat i Cercas blickfält beror på att författarens mor var fänrikens brorsdotter. Farbror Manuel, eller rättare sagt moderns berättelser om hans korta hjälteliv, ingick i Javiers uppväxt. Som liten pojke hade Javier Cercas som så många andra flyttat från det fattiga Extremadura till det dynamiska Katalonien med sina föräldrar och syskon. Huset i den avfolkade lilla byn Ibahernando besöktes pliktskyldigast några veckor varje sommar och Javier Cercas upptäckte så småningom att byn tar större plats i hans medvetande än han vetat om (”hembygden är den plats där man för första gången kysst en flicka”), men den som i själ och hjärta aldrig hade lämnat byn var hans mor. Hon lärde sig aldrig katalanska, höll sig mest i hemmet och dess närmaste omgivning och levde med sina minnen. Farbror Manuel blev i hennes ögon en fast punkt i tillvaron, en hjälte att stödja sig på. Hennes son Javier började till slut undra om han inte var skyldig sin mor att forska i ”farbror Manuels” öde. Det tar emot i början; han skäms instinktivt för att Manuel Mena var falangist och slogs på fel sida i kriget.
El monarca de las sombras (Skuggornas konung) handlar inte bara om hjälten utan också om författarens forskning, inte bara om kriget utan också om dess konsekvenser, inte bara om den första hembygden utan också om den nya omgivningen i Gerona och sedermera Barcelona. Boken berättar ömsevis om Manuel Menas öde och om Javier Cercas spaning. Den är delvis illustrerad av fotografier och dokument, men jag saknar kartor som skulle kunna ha kastat ljus över de många stridsscenerna.
Litterära referenser saknas inte heller – Cercas har till exempel Homeros epik som tankeväckande reskamrat under hela upptäcktsfärden – och dessutom har han hjälp av vänner bland samtidens filmmakare och journalister. Märkvärdigare är att han åttio år efter farbror Manuels död hittar så pass många som har träffat honom och kan berätta om honom, alltifrån Ibahernando till den ännu mindre byn Bot i Katalonien där både Manuel och boken slutar.
Cercas har en märkvärdig förmåga att knyta samman den ”stora” och den ”lilla” världen så att båda blir begripliga och belyser varandra. Innan svallvågorna från republikens politiska kris nådde Ibahernando hade det inte funnits några klassmotsättningar i byn – alla familjer i byn var fattiga bönder, även om somliga var fattigare än andra, och herrskapet var adelsmän som bodde i Madrid och hade stora om än lågproduktiva jordegendomar. Men med den politiska oron kom överraskande förändringar.
Familjerna Mena och Cercas hörde till dem som ägde små jordlotter och uppfattades plötsligt som byns överklass. Farfar blev borgmästare och Manuel Mena, som dittills hade fått en liberal republikan som sin lärare, blev plötsligt falangist efter att ha tillbringat två terminer vid läroverket i Trujillo. La Falange föddes ur José Antonio Primo de Riveras tjugotalsdiktatur och var på den tiden något annat än den Falange JONS som Franco med tiden försökte ersätta den med. Det var en svärmisk rörelse som levde av patriotism och drömde om ett klasslöst samhälle där kapitalackumulation var ett fult ord – kanske släkt med Jacques Maritains kristna vänster. Cercas noterar det inte i sin bok, men mig slår det i skrivande stund att Adolfo Suárez efter Francos död inledde sin märkliga politiska bana som ledare för Falangen, som vid det laget framstod mest som en scoutrörelse.
Med detta besynnerliga intellektuella bagage anmälde sig Manuel vid krigsutbrottet som frivillig och utbildades till fänrik av den upprorsarmé som snabbt närmade sig från söder. Han skickades snart nog ut i kriget och fick uppleva det på flera platser i Aragonien, utanför Madrid, i Mérida och vid Ebro: det vill säga de platser där republiken längst gjorde motstånd mot ett uppror som stöddes av tyskt och italienskt bombflyg. Den republikanska armén fick nöja sig med frivilliga från Europa och USA medan regeringarna satt på gärsgårn och försökte blidka Hitler. På knappt två år hann han bli sårad fyra gånger och inlagd på diverse fältsjukhus.
Cercas drar sig för uppgiften. För en republikan och socialist känns det litet genant att ha en gammelfarbror som slogs på fel sida. Arbetet med boken får honom att nyansera sin syn på såväl Manuel som kriget. Att republikens folkvalda regering hade rätten på sin sida förblir ett obestridligt faktum; Francos uppror, som stöddes av kyrkan och fascismen, var ett försök att vrida klockan tillbaka. Men Cercas är inte blind för att extremvänsterns aktiviteter hade gjort republiken svårhanterlig, och framför allt understryker han den efterblivna landsbygdens politiska okunnighet. Att kriget huvudsakligen utkämpades i landets mest utvecklade delar var ingen tillfällighet. I likhet med så många landsändar drogs Ibahernandez med i en stormvåg, och vilken sida man hamnade på var ofta en tillfällighet.
Cercas visar också hur kriget förändrar dem som deltar i det. Den glödande falangisten Manuel mognar av sina erfarenheter och det är en luttrad fänrik som fortsätter till det bittra slutet av helt andra skäl. Akilles hjältemod är inget att stå efter; Odysseus list är så mycket mer berömvärd. Bokens sista samtal återger ett tänkvärt samtal mellan författaren och hans gamla mamma, som just har fått se det hus där farbror Manuel dog. De och läsaren har också lärt sig något. Nu knyts flera av berättelsens många trådar samman.