Ulf Eriksson presenterar den spanske författaren Manuel Vilas, betraktad som en av de stora spanska författarna i hans generation, i år finalist i Premio Planeta med sin Alegría (”Glädje”), efter att 2018 ha gjort succé med romanen Ordesa, om bland annat relationen mellan föräldrar och barn.
”Kroppen var förbrukad. Men den väsnades, hans kropp alstrade musik./…/ Allt var ett enda försök att andas. Och det var ju ett intelligent försök. Min far åstadkom mullrande läten, olycksaliga, katastrofartade. Hans strupe tycktes bilda bo åt en miljon gula fåglar som sprängde luftens väggar. Min far förvandlades till den spanska barocken. Jag förstod då den spanska barocken, denna stränga dödsdyrkan som handlar om att döden är vårt livsmysteriums mest lyckade uttryck.”
Berättaren i Manuel Vilas självbiografiska roman-essä Ordesa (2018) talar här om sin fars död på ett sjukhus. Litet längre fram kommer följande passage:
”Jag berusade mig på sjukhusets automatkaffe. Jag tyckte om att slänga muggarna av billig plast i en enorm papperskorg. Jag tyckte om att smutsa ned världen med sopor, det är de fattigas lyx. Det är vad de fattiga gör: slänger sopor.
Våra kroppar är sopor.”
I dessa båda citat förekommer eller antyds flera fenomen som är centrala i hela författarskapet och får särskild pregnans i Ordesa och dess uppföljare från i år, den Premio Planetanominerade roman-essän Alegría. Det är kroppen, dess förmåga att njuta och lida och dess förfall; det är berusningen, inte minst författarens (sedan 2014 nyktra) alkoholism; det är estetiken, dess instrumentarium av begrepp och konventioner såväl som dess gränsande till det andliga och till den politiska och sociala definitionsmakten; det är föräldrarna och deras försök att överföra erfarenhet mellan generationer; och det är klassamhället, de fattigas elände och kapitalismens ursinniga besudlande av världen.
Många försök har gjorts, även av mig, att karakterisera den nu 57-årige Manuel Vilas tonfall. Hymniskt? Cyniskt? Ironiskt? Naivt? Hjärtlöst? Paniskt? Raljant? Innerligt? Vare sig man går till hans oftast berättande, ibland långa dikter, exempelvis i samlingsvolymen Poesía Completa från 2016, eller tar del av hans genreblandande noveller och romaner från och med det dristiga textmontaget España (2008), inser man att det här tonfallet utgör ett kraftspel av disparata viljor. Som de olikriktade rörelserna i geologiska lager framkallar dessa viljor spänningar i språkets grundvalar. Läsaren upplever detta med både irritation och beundran. Liksom inför en komplicerad misantrop och provokatör som Michel Houellebecq, blir resultatet att striden mellan irritation och beundran stegrar läsarens önskan att avgöra vad det här egentligen är för sorts författare, hur hans moraliska och estetiska agenda ser ut. Vill Manuel Vilas människor väl? Vill han människor illa? Drivs han främst av hat, eller ressentiment? Drivs han främst av kärlek, eller barmhärtighet? Hatar han sig själv eller älskar han sig själv för mycket? Är han en religiös fantast? Är han en radikal materialist? Alla alternativen ter sig någon gång under läsningen av Ordesa och Alegría rimliga. Därför kanske det inte finns något enkelt svar, och detta kan rentav vara ett av författarens djupare budskap.
I dag försöker många pressa in litteraturen i mallar för att få den att verka entydig och fri från inre motsägelser, samtidsrelevant och samhällsengagerad på ett sätt som närmar den till politik och journalistik snarare än till estetik, filosofi, spekulativ lek och intellektuell njutning. I en sådan tid är en skrivkonst som Vilas mycket nyttig att närma sig. Hans betydande humoristiska resurser gör också en sådan undersökning till en riktig läsfest. Men efter att nu än en gång ha läst Ordesa, och därefter Alegría, tror jag att den som önskar karakterisera Vilas gör klokast i att börja med det uppmärksamhetsformat vi kallar historien. En lämplig lins att skåda genom är just la alegría, glädjen. Hur kan en människa glädja sig över livet? Och vad är glädjens pris? Eller har den inget pris? Kanske är den gratis om den är på riktigt, som nåden.
Med sina i båda fallen över hundra mycket korta, numrerade kapitel liknar Ordesa och Alegría varandra till uppläggningen. De korta kapitlen gör det möjligt att snabbt växla mellan olika fasetter av en helhet som spänner från 1930-talet till skrivande nu, vilket i Alegría är år 2018. Än är vi i nuet, där berättaren lever tillsammans med en ny kvinna efter en skilsmässa, försöker träffa sina vuxna söner och gör författarframträdanden på olika håll i världen, exempelvis Chicago, Madrid eller Venedig – då ofta plågad av självmordstankar, ensamhet och konstiga ljud i hotellrummet. Än är vi i det förflutna, i Barbastro eller Zaragoza, tillsammans med den lille Manuel Vilas i småskolan eller i medelålderns alkoholexcesser, eller så sitter vi framför TV:n med de åldrande föräldrarna. Än får vi lyssna till ett miniföredrag om någon aspekt av Spaniens moderna historia, om den första långvariga demokratiska presidenten Felipe González, eller om skillnaden mellan välbeställda och fattiga familjers skidutrustning.
Tålmodigt målas bilden fram av ett land som nådde full demokratisk modernitet flera decennier senare än de nordiska länderna och där grav fattigdom var en realitet på många håll under författarens barndom och ungdom på 1960- och 70-talet. Det är ett land där tolv procent av hushållen på landsbygden ännu i början av 1980-talet saknade rinnande vatten och elektricitet, och där under åren strax efter finanskrisen 2008 samtliga medlemmar i fler än fyra miljoner hushåll var arbetslösa. När Vilas talar om fattigdom gör han det på många olika sätt, med många över- och underdrifter och ironiska turneringar – men han vet vad han talar om när han tar ordet i sin mun.
Den centrala gestalten i den diptyk böckerna bildar är berättarens far. Den första boken handlar också mycket om modern, en levnadsglad men med åren allt ängsligare hemmafru i det lilla Barbastro, i provinsen Huesca i nordöstra delen av landet, där Vilas barndom utspelade sig. Pappan var handelsresande i kostymtyger och enligt berättaren en elegant provinsgentleman med något av världsfrånvänd dandy över sig. Och så hade han då denna glädje som sonen först med åren tycker sig komma i kontakt med, när han själv har blivit far och inser hur mycket hans föräldrar älskade honom.
Detta tema, närhetens och ömhetens och kärlekens retroaktiva, försenade ankomst, är på ett sätt en djupt privat och idiosynkratisk erfarenhet. Först när fadern har dött och berättarens egna söner vuxit upp förstår han till fullo vad en sammanhållen familj är för något och vilken intighet som i värsta fall väntar bortom den. Han inser också att hans söner inte kommer att förstå hur mycket han älskar dem förrän han själv är borta. Samtidigt är närhetens och den mänskliga kontaktens senkommenhet i Vilas skildring relaterade till historiska förhållanden som till viss del är specifika för Spanien.
En ram för berättandet och resonerandet i Alegría är de resor den framgångsrike författaren av Ordesa gör för att presentera sin bok i USA och Europa. Dessa resor kan dock inte, säger han, trots sina avstånd, mäta sig med faderns trettiomila färder med tygproverna i en liten SEAT på 1960- och 70-talen. Trots sin lärdom och sina litterära framgångar tycker sig berättaren inte ha uppnått samma storhet i livet som sin far. Det handlar om klassresenärens eviga hemlöshet, men också om större skeenden.
Om man skall tro Vilas, var hans fars glädje av en annan art än sonens alltid överdrivna, alltid affekterade upprymdhet. Faderns glädje var en enkel glädje, och som sådan en glädje av en sort som har gått förlorad. Min far, säger berättaren, upplevde inte kapitalismen lika intensivt som jag har fått göra, och därför litade han på människor. Föräldrarna tonar fram som närmast tidlösa representanter för det djupa Spaniens folklighet. Bakom dem i historien finns idel analfabeter. Själva kunde de läsa, men de skrev ogärna. Vilas har utvecklat en avancerad litterär konstförmåga, men han känner sig ändå som en moralisk dvärg i jämförelse med dessa enkla föräldrar.
Ordesa är en mörkare bok än Alegría. I den finns hemska scener som ett av författaren bara delvis ihågkommet sexuellt övergrepp från en katolsk präst, eller ett obegripligt raseriutbrott under vilket den annars så sangviniska pappan på själva julafton kastar tallrikar i väggen och tvingar hela familjen att gå till sängs. Apropå det skriver Vilas att inget barn bör behöva uppleva att dess mamma förvandlas till en liten flicka.
Trots mörka skuggor är huvudambitionen i Alegría att åstadkomma ett äreminne över föräldrarna och att besjunga livet som ett oskattbart mirakel. Men premissen är densamma som i Ordesa och det tidigare författarskapet: livets själva grundvillkor är katastrofala. Det beror inte på någon sociologisk kategori som klassamhället eller patriarkatet, inte på någon ekonomisk-filosofisk ordning som kapitalismen – dessa maktformer finns, men är samtliga emanationer av ett djupare elände som vi alla sitter fast i. Därför är varje liten gnista av ljus, varje vänlig handling, varje om än aldrig så tafatt yttring av mänsklig värdighet ett mirakel. Om Manuel Vilas i Alegría utvecklar en ton som man kan benämna, så skulle jag vilja kalla den jublande svartsyn, en glädje svävande över intet.
Ett levandegörande och främmandegörande grepp som Vilas använder i båda böckerna är namnskicket. Han döper sina närmaste efter stora klassiska tonsättare som Wagner, Bach och Mozart. I Alegría övergår han så småningom till Hollywoodstjärnors namn. En huvudperson i detta namnbruk är hans egen mörka ängel, en ångestängel som en gång i barndomen kom till honom och fyllde honom med hänförelse över världens skönhet. I och med det var han sårbar och utsatt och i stånd att skapa. I Alegría bemöts denna ångest med psykofarmaka och med skrivande. Ångesten ges två namn. Först kallas den Arnold, efter Arnold Schönberg. Senare heter den Nosferatu. I en passage där han talar om hur han hela livet har kämpat mot att bli galen karakteriserar Vilas det komplexa själsliga fenomenet Arnold så här:
”Det är inte direkt galenskapen. Det är inte psykosen, nej, båda är enkla former av Arnold. Om Arnold skulle presentera sig inför mig i sin vanliga klädsel skulle allt bli ännu enklare. Arnold kommer till mig som ett tillstånd av nervositet relaterat till begäret. Det är en helt vansinnig livsaptit som ändar i frustration. Det är ett tillstånd av frän upphetsning. Som om det från himlen föll långa knivar, som nålar av ljus. Det är ett droppande från stjärnorna som låter blod och djävulskap regna. Det är ett tillstånd av ständig frustration, en abstrakt frustration, metafysisk.
Arnold skänker mig sina ytterst egendomliga pilar. Arnold tutar i mig de dunklaste moraliska ekvationer. Arnold förstör mig millimeter för millimeter och detta på ett konstnärligt sätt.”
Att Manuel Vilas båda senaste böcker behöver en svensk förläggare ter sig självklart. Även tidigare böcker borde översättas. Den historiska, sociala och psykiska verklighet han gestaltar kommer att fördjupa läsarens förståelse av Spanien, men inte alls på bekostnad av universella och allmängiltiga erfarenheter. Också vi lever i en del av världen där framstegstänkandet länge flätades kring idén om en demokratisering av förvärvskapaciteten. Allt fler skulle få möjlighet att köpa alltmer. Några av sina ursinnigaste angrepp riktar Vilas mot tanken att konsumtionens paradis någonsin skulle ha varit öppet för alla på lika villkor.
Men bakom den problematiken väntade en annan. Med ens har det vi köper börjat förvandlas till sopor i våra händer och i våra själar. Inte minst om detta handlar Manuel Vilas författarskap. Det är ett arbetarlitterärt och proletärt, men också hyperestetiskt och aristokratiskt författarskap som inte riktigt liknar något annat i samtiden.