Carcoma
Layla Martínez litterära skräll

Ett hus hemsökt av olyckliga själar –  barn, kvinnor, fattiga som dött i arbete och instängda, utsvultna eller mördade – står i centrum för Layla Martínez debutroman Carcoma från 2021, som blev en litterär skräll i Spanien och som där tryckts i över femtio upplagor. Annakarin Thorburn skriver här om boken. 

 

I det torra, bergiga området Cuenca i spanska inlandet finns ett märkvärdigt hus. Huset stönar, kränger sig, det jävlas och håller fast sina inneboende. Det hemsöks av olyckliga själar: barn, kvinnor och fattiga som dött i arbete, instängda, utsvultna eller mördade. Vid sängändar skymtas fötter från vålnader som gömmer sig, det viskas och jämras i garderoberna.

De som bor i huset lever med dessa skuggor, bråkar med dem, plågas av dem. ”Ingen kan ta sig från det här huset”, upprepas det. De är fast, de levande och de osaliga andarna, i den kollektiva och egna smärtan, i historiens och nuets utsatthet.

Huset står i centrum för Layla Martínez debutroman Carcoma. Boken kom ut år 2021 i Spanien och blev en litterär skräll. I hemlandet har den tryckts i över femtio upplagor och rättigheterna har hittills sålts till tjugo länder. Martínez är född 1987 och har tidigare skrivit essäer, översatt skönlitteratur och drivit eget förlag. Som författarnamn har hon tagit sin mormors efternamn. Berättelsen, som till stor del är hämtad från den egna familjen, är en historia om trauma som går i arv.

Det spanska ordet carcoma betyder trämask och används bildligt för ”ett allvarligt och långvarigt bekymmer som plågar och tär den drabbade”. Romanens huvudpersoner – mormodern och hennes vuxna dotterdotter – har nått bristningsgränsen efter flera generationer av patriarkalt och socialt våld och förtryck.

De lever i en by på landsbygden i det samtida Spanien, socialt utstötta. Barnbarnets mamma mördades som tonåring, ett fall som aldrig uppklarats. Mormodern betraktas i byn som dement och galen, men uppsöks i hemlighet för sin svartkonst. Dotterdottern kallas efterbliven men anlitas av byns rikaste familj som barnflicka. De bor fattigt och lever på en gryta som mormodern dagligen drygar ut med grönsaker från en egen odling.

Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här

Vartannat kapitel i romanen berättas ur barnbarnets perspektiv, vartannat ur mormoderns. Rösterna är obarmhärtiga. Språket är intensivt, otämjt, hypnotiskt, på ett sätt som påminner om mexikanska Fernanda Melchor. Huvudpersonernas versioner av samma händelser går isär, de motsäger varandra och kallar varandra för lögnare, vilket skapar en spänning, läsaren vet inte vem eller vad som går att lita på.

Tonen är aggressiv, barnbarnet kallar sin mormor för kärringen och får lust att klösa henne i ansiktet. Men det är också en jargong, ett sorts familjespråk, och under de hårda orden skymtas en ömhet. Genom mormodern får läsaren inblick i en äldre tid. Hon föddes under efterkrigstiden och återberättar sina föräldrars historia. Fadern växte upp bland de fattigaste i området, som bodde i bergens grottor. Hans egen far dog tidigt, efter att i desperat hunger ha ätit stulna, råa kikärtor från en åker.

El nuevo trogloditismo en España – Video från Vimeo och Amanece Metrópolis

För att ta sig upp ur fattigdomen låste han in ett antal kvinnor för prostitution. Med pengar från sin bordell lät han bygga ett hus, som presenterades som en gåva till hans blivande hustru. I själva verket blev det hennes fängelse. Och till slut även hans: när inbördeskriget bröt ut lät han mura in sig i en vrå för att slippa rycka in, men hustrun vägrade sedan att släppa ut honom. Så blev han en av husets döda.

Barnbarnet ger en bild av hur klasskillnaderna finns kvar i den nutida generationens unga vuxna och hur svårt det är att än idag ta sig ur ett liv i marginalen. Alla har inte samma förutsättningar. Hon drömmer om att flytta till Madrid för att studera, men är bunden av såväl sin familjehistoria som det ärvda traumat. Som sin mamma försöker hon protestera mot mormoderns pessimism: ”Det är inte längre som på din tid.” Men mormodern konstaterar:

”Mitt barnbarn trodde att hon skulle kunna åka härifrån så fort hon blev äldre, att hon skulle studera i Madrid och aldrig mer komma tillbaka. Men hon blev kvar. Vart skulle hon ta vägen. Vem skulle betala för hennes studier i huvudstaden, det är bara för fint folk.”

Berättelsen kretsar kring två dramatiska händelser: tonårsmammans försvinnande och en incident under den unga kvinnans arbete som barnflicka, vilken väckte stor medial uppmärksamhet. Stegvis läggs ledtrådar och avslöjanden fram kring de olösta fallen och en lång historia av socialt och patriarkalt förtryck växer fram.

Byn präglas av skvaller, hierarkier och rotade sociala roller. Där finns både de fattiga familjerna och de rika, ekonomiska skillnader och status som ärvs från generation till generation. När vissa barns beteende kallas ”nyfiket”, kallas andras ”odrägligt”, allt beroende på vilken familj de kommer från. Det finns försvinnanden som utreds och uppmärksammas, och försvinnanden som passerar obemärkta förbi och förblir en siffra i statistiken. Martínez säger i en intervju:

”De rika familjerna i boken är de rika i min by, de som äger stora marker, halva provinsen, och har investeringar i utlandet. Jag ville skriva ut deras riktiga namn. I Cuenca känner alla till dem, framför allt familjen Jarabo. Det är ett vanligt efternamn i området. En av dem var minister i Francos regim.”

Romanen rör sig inom skräcklitteraturen, med inslag av magisk realism. En annan spanskspråkig författare som skriver i skräcktraditionen, argentinska Mariana Enriquez, återkommer till sitt lands våldsamma historia under diktaturen. Och det mest skräckinjagande, brutala och helvetiska i hennes berättelser kommer just från den verkliga historien.

Republikanske soldater ger upp, Somosierra, Madrid, 1936

På samma sätt är Francos diktatur en källa till skräckelementen i Carcoma. I området där berättelsen utspelar sig gömde sig civila män för militären uppe i bergen och rörde sig som skuggor i natten, för att hämta mat och lämna brev till familjen. Traktens rika män gav sig ut med gevär för att skjuta dem som jaktbyten. ”Jag ville skildra hur vårt samhälle är uppbyggt på dessa namnlösa gravar, på anonyma skuggor i bergen, och att de såren fortfarande är öppna”, berättar Martínez.

I Spanien finns ingen större litterär skräcktradition, som det gör i latinamerikansk och anglosaxisk litteratur. På så sätt bryter Martínez ny mark. Hon menar själv att skräckgenren är idealisk för att skildra kollektiv oro och rädsla. I fenomen som vålnader och hemsökta hus finns olösta trauman, något som kan tas till vara för att spegla sociala, historiska och oläkta sår utan att man ens behöver nämna dem.

I Martinez berättelse finns ekon av det antika dramats kvinnliga hämnd: en ursinnig, brutal – och ljuv – hämnd. En kollektiv vedergällning för allt familjens kvinnor blivit utsatta för i generationer. Huvudpersonerna kokar av hat och bitterhet, och det finns inget utrymme för försoning.

Någon sådan ville Martinez inte ha med i romanen, eftersom den saknas också i det spanska samhället. Istället omfamnas monstret. Martinez släpper moralens tyglar lösa, och lämnar läsaren med en gnagande larv inuti.

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).