Tejero under försöket till statskupp i Madrid (Bild: Youtube)

Javier Cercas: Ögonblickets anatomi

Den 23 februari 1981 fick hela världen se en statskupp på TV. Överstelöjtnant Tejero och ett kompani ur Guardia Civil stormade parlamentet och tog alla ledamöterna till fånga, just som man stod i begrepp att välja Leopoldo Calvo Sotelo till regeringschef efter Adolfo Suarez’ avgång. Många spekulerade under de följande åren kring kuppförsökets orsaker och motiv.

Javier Cercas blev känd för en bred publik sedan Mario Vargas Llosa hade berömt hans bok ”Soldados de Salaminas” (2001), en berättelse från inbördeskriget som ovanligt nog hade något gott att säga om ett par människor från var sin sida.

Klicka på omslaget för att komma till Bokus

I år har han publicerat ”Anatomía de un instante” (ungefär”Ögonblickets anatomi”), en fascinerande bok om försöket att störta den återfödda spanska demokratin. Den kallar sig roman eftersom inte alla fakta går att belägga, men i själva verket är den reportage, historieskrivning, analys, essä.

En svensk släkting kunde vara P.O. Enquists Legionärerna, men Cercas text är tätare, intensivare och mer krävande läsning. Han borrar allt djupare i sitt material, prövar olika möjligheter, lyfter fram motsägelser.

Vid sin död 1975 hade Franco överlämnat sitt arv ”noga hopknutet” till Juan Carlos av Borbón, uppfostrad och omgiven av diktaturens militärer. Redan ett år senare avskedade kungen sin statsminister och gav uppgiften till Adolfo Suárez, en ung karriärist ur falangiströrelsen som han hade träffat på en skidsemester och som på hans rekommendation blivit TV-chef några år tidigare.

Det var ett skickligt drag; Suárez, ledare för det nya partiet UCD, var definitionsmässigt kungens man, och han skulle nu lotsa Spanien in i en konstitutionell monarki. Återstod att se om det skulle bli en fortsättning av diktaturen eller en parlamentarisk demokrati.

Högern fick anledning att dra öronen åt sig, när kungen avskedade sin handsekreterare och tidigare lärare, general Armada, som kommit på kollisionskurs med den nye regeringschefen. Samma år, 1976, avskedade Suárez sin ”ärvda” försvarsminister och gjorde general Gutiérrez Mellado till vice statsminister.

Därpå tillkännagav han att kommunistpartiet skulle legaliseras inför de val som skulle hållas året därpå. Förutsättningen var partiets omvändelse till den eurokommunistiska linje som Berlinguer utformat och som Carrillo och Marchais anslutit sig till. För frankisterna var detta förräderi: fienden som de hade nedkämpat fick inte släppas fram igen! Deras vrede minskades inte av att kommunisterna vann knappa tio procent av rösterna 1977; UCD fick majoritet och Felipe González unga socialister blev näst största parti, följt av Fragas nya högerparti och en rad provinspartier.

Spaniens stabilitet var i fara. Den dåvarande oljekrisen var nära att knäcka ekonomin. Baskien och Katalonien krävde självständighet, och den nya konstitutionen gav dem en viss autonomi. ETA och andra extremistgrupper mördade allt fler människor i hela landet. USA och Västeuropa styrdes av regeringar som gärna såg Spanien demokratiseras, men samtidigt präglades av det kalla krigets tankemönster.

Regeringen miste sitt stöd bland väljarna och framför allt i den politiska klassen. 1980 hade Suárez fiender inte bara i krigsmakten, parlamentet och kyrkan (konstitutionen gav äntligen rätt till äktenskapsskillnad): hans eget parti ville bli av med honom, och vid det här laget ville kungen det också.

Hur skulle det gå till? Suárez regering var folkvald men den hade tappat både styrfart och trovärdighet. Madrid började surra av rykten om att något skulle hända. Militärer och politiker talade om nationell samling så att det hördes genom skål och vägg; det gjorde rentav socialistledarna, och det gjorde kungen själv.

En som de alla talade med var just general Armada, en tänkbar och i egna ögon självskriven kandidat till posten som fosterlandets räddare. Sanningens ögonblick kom just som parlamentet skulle tillsätta en annan UCD-ledare, Leopoldo Calvo Sotelo, efter Suárez som äntligen inlämnat sin avskedsansökan.

Tejero var en troende fascist, en erfaren ETA-bekämpare och en rutinerad kuppmakare. Efter kommunistpartiets legalisering hade han lett ett misslyckat kuppförsök men sluppit ur fängelset redan ett år senare — just som sandinistledaren Eden Pastora stormade parlamentet i Managua. Nu väntade Tejero på nästa chans, och han fick den av general Milans del Bosch.

Milans var generalkapten i Valencia och hade dessförinnan varit chef för pansardivisionen Brunete utanför Madrid. Liksom de flesta av sina kolleger hade han kämpat inte bara i inbördeskriget utan också i den Blå Division som Franco sänt till Hitlers hjälp på östfronten. Han var monarkist, men han hatade Suárez för att han legaliserat kommunistpartiet och Gutiérrez Mellado för hans försök att befordringsvägen rensa krigsmakten från politiska aktivister.

Den nya säkerhets- och underrättelsetjänsten CESID:s roll förblir oklar. Dess elitenhet AOME:s chef överste Cortina hade kontakt med Tejero och det förekom en viss medverkan därifrån; dessutom var hans bror en nära medarbetare till Armada. Men Cortina frikändes i rättegången och hans chef blev inte ens åtalad. Kanske satsade AOME på två hästar samtidigt.

Kungen hade varit kuppens förutsättning men blev just därför dess fall. Tejero tog order av Milans, som konspirerade med Armada, som påstod sig ha fått kungens uppdrag — och det hade han länge hoppats på, med eller utan kupp. Månaderna före kuppen hade han varnat kungen för kupprisken och låtit förstå att han skulle vara mannen att avvärja den.

Kung Juan Carlos talar 1981 under kuppen, i Spanien kallad ”23-F”

Men när Tejero och Milans hade utfört sina delar av planen och stridsvagnarna just fått order att rycka in i Madrid, då satte kungen stopp för Armadas nästa drag. När han ringde till palatset blev han inte ditkallad som situationens räddare utan beordrades att hålla sig kvar i arméstaben, där han nyligen (på kungens tillskyndan) blivit vice stabschef. Kungens sekreterare hade just talat med cheferna för pansardivisionen Brunete och fått veta att de tänkte rycka in i Madrid; av samtalet framgick att de betraktade Armada som kuppens huvudperson.

Kuppförsöket stoppades alltså av kungen och hans sekreterare med hjälp av en rad telefonsamtal från palatset. Till slut höll kungen ett TV-anförande där han uppmanade myndigheter och allmänhet att respektera demokratins regler. En stund senare kolliderade Tejero med sin medkonspiratör Armada; den sistnämnde ville leda en civil samlingsregering, den förre ville skapa en militärregim. Många milobefälhavare, kanske de flesta, hade varit beredda att stödja kuppen om den såg ut att bli framgångsrik; när den inte blev det, backade de allihop.

Så kastar Cercas bok ljus över det TV-sända dramat (f.ö. inte direktsänt, utan en redigering av parlamentets interna kameraupptagningar). Världen fick se tre män behålla fattningen när Tejeros män stormade in och började skjuta omkring sig: Suárez, Gutiérrez Mellado och Santiago Carrillo, kommunistledaren. De hade genomfört Spaniens övergång till demokrati till priset av sin egen politiska framtid. Den här kvällen uppträdde de med resignerad värdighet inför vad de på goda grunder trodde skulle bli deras sista natt i livet.

I valet 1982 fick PSOE egen majoritet. Både Suárez och UCD var politiskt slut. Gutiérrez Mellado, som i själ och hjärta förblivit en professionell militär, bekräftade senare för mig att hans insats för demokratin haft ett högt pris: ”Ingen av mina kolleger hälsar på mig längre.” Kommunisterna blev aldrig det ledande oppositionsparti som Carrillo lovat dem och som de hade varit i sin nära nog ensamma kamp mot diktaturen.

Det märkliga ögonblicket hade alltså en lång förhistoria och fick omfattande följder. Samtidigt som man har själ att beundra kungens insats finns det anledning att betänka vad som inte hände. Ingen annan institution och ingen politisk rörelse protesterade mot kuppen under de sjutton timmar som Tejero höll parlamentet inspärrat: inte kyrkan, inte partierna, inte facket.

De enda tidningar som protesterade var El País och Diario 16. Med undantag för några grupper av skränande högerextremister höll sig Madridborna hemma och väntade lika oroligt som generalerna, fast med mer delade meningar. Och ingen utländsk regering tog ställning mot kuppen förrän det stod klart att den hade misslyckats.

Med den här boken har Cercas kommit sanningen om Spaniens övergång från diktatur till demokrati närmare än någon annan. Med detta mästerverk har han också förnyat historieskrivningen som litterär form.

____________

– Klicka här för att läsa Ulf Eriksson om Jordi Garcias Estado y cultura

– Se ett videoklipp med Javier Cercas om boken här:


Peter Landelius

Peter Landelius

Författare, översättare, f.d. ambassadör. Hans senaste bok är Europa y el águila—Hacia una nueva relación con Estados Unidos hos Thomson Reuters Civitas, Madrid 2010.

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

7 kommentarer

  1. Bengt-Arne Vedin says:

    Det är en lysande bok, full av konjunktiver (jag har läst den på engelska) med fler överraskande upptäckter än Landelius utmärkta anmälan tagit med: läs den Det var tänkt att bli en roman men läsaren är tacksam! Vill man ha en roman så är Hjältarnas uttåg (Soldados de Salaminas) ett annat mästerstycke

  2. Peter Landelius says:

    Tack! Det är nog inte många samtida romaner som kan mäta sig med Cercas’ essä vad den litterära kvaliteten beträffar. Kanske kan man säga att han närmar sig romanen från essän, medan hans namne Javier Marías (en annan av mina favoriter) närmar sig essän från romanen? Den här boken kan inte ha varit lätt att översätta till engelska (eller till svenska, vilket jag mycket gärna skulle vilja göra) med tanke på det spanska språkets rikliga och skickliga bruk av konjunktiven.

    ”Soldados de Salaminas” är en fängslande bok som fick mycket och välförtjänt beröm, men är den egentligen en roman? Snarare en novell, möjligen i onödan förlängdl.

  3. Lars-Åke Carlsson says:

    Hej!
    Man kan inte sluta läsa. Helt fascinerande nutidshistoria. Elegant dissikerad och serverad.

Kommentera: