Known unto God
Om minnesmärken från Första Världskriget

Hur ge form åt det ofattbara? Kenneth Hermele fortsätter reflektera kring minnesmärken, hur de på olika sätt och i olika tider beskriver och gestaltar både de minnen de vill förmedla och sin egen tid och skriver här om de stort anlagda monumenten efter Första världskrigets meningslösa massdödande på Västfronten men också om enklare minnesmärken, många eller kanske de flesta över okända döda.

 

Known unto God – tre ord som Rudyard Kipling, med hjälp av Nya testamentet, fått inhuggna på hundratusentals gravstenar efter Första världskrigets fallna allierade soldater. Det är gravar för okända män som försvann i Västfrontens många blodiga slag. Ibland berättar gravstenen om vilken enhet den döde tillhörde, ibland hans grad, aldrig hans namn. Men istället alltså några få ord, Gud vet.

Förlusten av liv var enorm, allt som allt dog 11 miljoner soldater. Slaget vid Somme var ett av de värsta, den första dagens stormningar kostade 57 000 soldater livet på ömse sidor linjen; efter några månader av omväxlande offensiver och reträtter längs fronten, allt utan avgörande inverkan på krigslyckan, var antalet döda och skadade uppe i närmare en miljon.

Efter kriget tog The Commonwealth War Graves Commission sig an uppgiften att hedra minnet över de försvunna soldater som offrat sina liv i det som märkligt nog fortfarande kallas The Great War. Men hur göra när det inte ens finns en söndersprängd kropp kvar att ta hand om, ingenting, bara ett namn på en försvunnen soldat?

Efter några år var den brittiska gravkommissionen redo att skapa bestående minnesmärken mitt i det öde och förödda land där fronten gått fram. Så sattes mark av för gravplatser längs båda sidor av fronten där de återfunna döda bereddes en sista viloplats. Samtidigt överlade kommissionen hur de allierade skulle minnas sina missing dead.

1927 invigdes så två stora minnesmärken till dessa ”frånvarande döda”, båda på den belgiska sidan gränsen. Vi närmar oss dem söderifrån, först Ypres, där den gamla stadsporten i den då sönderskjutna staden ersattes av ett minnesmärke utformat som ett grekiskt tempel i två våningar. På gatunivån leds trafiken genom valv in till, eller ut från, stadens centrum. Jag tänker mig att genomföringen är en paradgata och ser framför mig hur en marscherande här på väg ut i strid tar denna väg för att hedra sina fallna föregångare. När vi höjer blicken ser vi att väggarna är täckta med namn på försvunna soldater ända upp till det välvda taket. Kanske vi också kommer få våra namn inhuggna här under de allvarliga valven, tror jag soldaterna skulle tänkt, den strama inramningen uppmanar till nya offer.

Vi tar trappan upp ur dunklet och står snart framför ett tempel i naket tegel, likaså med namn på fallna soldater på varje tillgänglig yta. Namnen – sammantaget 55 000 försvunna män – följer som första princip den enhet soldaten ingick i, och som andra deras grad, befälen först och mannarna därefter; först i tredje hand är det bokstavsföljd som gäller, när alla viktigare statussymboler klarats av.

Det är bara drygt hälften av de soldater som aldrig återfanns på detta avsnitt av Västfronten, fler fick inte plats. Ett godtyckligt datum fick tjäna som skiljevägg: alla som föll före den 15 augusti 1917 fick sina namn uppförda här i Ypres, medan alla därefter – ytterligare 34 000 försvunna allierade soldater under krigets sista år – fick sina namn bevarade på den militära begravningsplatsen i Tyne Cot vid Passchendaele.

Bild: Kenneth Hermele

Tyne Cot, som inte ligger långt från Ypres, är det brittiska samväldets största militära begravningsplats. Här finns, förutom lite över tolvtusen gravar (med både kända och okända kroppar), ett monument över försvunna soldater från Storbritannien och Nya Zeeland. Först ser vi bara det vidsträckta gravfältet med dess vita gravstenar, det sträcker sig ända upp till en böjd mur som sprider ut armarna som för att omfamna hela fältet framför. Plötsligt ser vi att några av gravarna har tyska namn – en skylt vid ingången upplyser om att det endast rör sig om fyra begravna tyska soldater – och vi blir märkligt berörda av den respekt som de brittiska soldaterna visade sina tyska motståndare: en gång var även en död fiendesoldat värd en egen grav.

När vi tittar närmare på den välvda muren ser vi att den inte bara avgränsar och skyddar gravarna utan att den dessutom, som ett slags kolumbarium, tjänar som värd för namnen på de försvunna soldaterna. Även här kommer enhet och grad först, varpå namnen står i alfabetisk ordning.

Kronan bland de monument som restes för de frånvarande döda är dock inget av dessa minnesmärken, även om de drar till sig massor av besökare. (När hundraårsdagen av första världskriget skulle högtidlighållas valdes just Tyne Cot och Ypres ut för de fina gästerna som inkluderade både det brittiska och det belgiska kungahuset.) I stället är det minnesplatsen i Thiepval i norra Frankrike, som blivit stilbildande. Där har 72 000 försvunna soldater från slaget vid Somme fått sina namn bevarade.

Redan på långt håll sticker vad som ser ut som ett torn upp ur den omkringliggande landsbygden, en solitär krönt av en fransk och en brittisk fana. Vare sig naturen eller något av människa byggt konkurrerar om uppmärksamheten. När kriget rasade och soldaterna dog i mängd gick fronten just här.

Thiepvals inflytande bygger, kanske förvånande, på att arkitekten bakom minnesmärket, britten Edwin Lutyens, valde en icke-heroisk och ganska dyster utformning. Det hade gått fem år sedan Ypres och Tyne Cot invigdes, det kanske inte är en lång tid, men det verkade räcka för att det klassiska och anspråksfulla i minnesmärkesestetiken skulle ersättas av något mer lågmält, och därmed mer framåtpekande.

Även om Thiepvaltornet är nog så imponerande, och trots att det bär vittnesbörd om nästan lika många försvunna döda som de två föregångarna tillsammans, rör vi oss här i en mer mänsklig skala. Vi måste närma oss till fots, sakta ta några steg upp mot monumentets centrum och på vägen passera pelarsida efter pelarsida med försvunna soldater, från golvhöjd och långt upp över våra huvuden, de flesta går inte att läsa. När vi så når mitten av monumentet följer en nedgång i avsatser mot en liten begravningsplats, där franska och brittiska soldater vilar, många saknar namn men uppenbarligen fanns tillräckligt kvar för att begrava dem. På så sätt blir Thiepval en del av en begravningsplats, eller kanske rättare: blir begravningsplatsen en fortsättning på minnesmärket.

I Thiepval går det inte ens att föreställa sig paraderande soldater, det skulle bara se löjligt ut, en hoper karlar som travar upp och nerför trappor, inga truptransportfordon skulle klara den hoptryckta skalan.

Det är så många besökare från de brittiska öarna att en trafikskylt uppmanar bil- och bussförare – på engelska mitt på den franska landsbygden – Keep right! Kanske, tänker vi, är inflytandet från minnesmärket i Thiepval så starkt och besökarna så drabbade, att risken för att köra på fel sida vägbanan är överhängande.

När Maya Lin, skapare av det inflytelserika Vietnam Veterans Memorial i Washington DC 1982, berättar om sina förebilder är det Thiepval hon drar fram. Här skapades, säger Lin, ett monument som varken strävar efter att förgylla kriget eller glömma de offer det krävde. Lin ser ett minnesmärke som handlar om omätbara förluster, skapat av alla namnen, det går inte att jubla, det går inte att tala om soldater som offrar sig i ädel strid för fosterlandet. Det var den känslan Lin ville ta med sig från Thiepval till Washington, DC.

De stort anlagda minnesmärkena till de försvunna döda är inte de enda monument vi far förbi när vi sakta kör genom Flandern, från Belgien och in i norra Frankrike och tillbaka igen, bara de mest uppseendeväckande. Snart sagt varje by har ett eget litet monument, ofta i form av en sörjande moder, en klassisk pietà. Längs små och stora vägar finns också mindre begravningsplatser som upprätthålls av de länder de stupade kom ifrån, vi ser tyska, franska, brittiska och kanadensiska flaggor när vi kör vidare.

Här ligger män, varav många, för att inte säga de flesta, numera endast är ”known unto God”.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).