What’s in a name, säger Julia till Romeo i den berömda balkongscenen där hon förklarar att hon älskar honom trots att han är en Montague och hon en Capulet. Julia vill att Romeos namn inte ska betyda något, men vi förstår att hon talar mot bättre vetande: namnet är allt, i alla fall för två familjer som ännu inte förenats i sorg.
På liknande sätt låter Steven Spielberg Oskar Schindler bli ursinnig när hans nazistiska motpart säger att han bytt ut de judar som Schindler skrivit avtal om att föra till sin fabrik mot andra judar, det spelar väl ingen roll, men Schindler invänder att det rör sig om verkliga individer, de som står på hans lista och inga andra ska räddas.
Även minnesmärken som berör många människor kan räkna med att få namnen på drabbade, döda, offer listade, som när Maya Lins Vietnammonument i Washington DC räknar upp över 58 000 i Vietnam stupade amerikanska soldater – på den officiella websidan står: stupade för sitt land. Dag för dag kan vi följa kostnaden i amerikanska liv – inga andra räknas: det börjar i liten skala och ökar sedan vartefter tiden går, för att sedan sakta klinga av i allt färre döda. Lin gräver ner besökarna i marken så att minnesväggens höjd anpassas efter antalet döda, först blir den högre och högre, sedan börjar den krympa, kriget går mot sitt slut.
Men vad ska en göra när antalet namn som ska ihågkommas förefaller oöverstigligt stort, när uppräkning inte är en god idé? Döda med AIDS uppgår idag till över 600 000 människor bara i USA, och varje år smittas ytterligare av 50 000 av HIV. Att lista alla går helt enkelt inte, och att bereda plats för ständigt nya offer förefaller också som en dålig idé. Kanske då hellre ett minnesmärke helt utan namn?
Det är inte den väg USA:s minnesrum över AIDS-offer i San Francisco valt. I den jättelika Golden Gate Park har ett tidigare nergånget område nära entrén – och därmed nära staden – avsatts till minnesmärke. Det började som ett medborgarinitiativ 1988, ett par år efter att epidemin börjat slå hårt mot San Francisco. Med hjälp av Nancy Pelosi, demokratisk politiker i USA-kongressens representanthus, utsågs området 1996 till amerikanskt nationalminnesmärke, en ära som bara kommit ett fåtal utvalda minnesmärken av nationell betydelse till del, som Mount Rushmores inhuggna presidenthuvuden och just Vietnam-monumentet i Washington DC.
I Golden Gate Park försöker man att gå på två ben, å ena sidan en anonym och på det sättet en plats för alla, och å andra sidan en plats för att minnas namngivna personer. Från parken kommer vi till minnesområdet via en gångväg till en liten dalgång där ljuset silar ner mellan de glesa trädkronorna, det är mars och lövsprickningen har precis börjat. I skuggljuset framträder vad som närmast är en skeppssättning: en avlång formation fylld av sten, omgiven av lite större stenblock, därutanför bänkar att sitta på.
På en del block finns ett eller ett par namn inhuggna, på andra har små runda stenar, som funna på en strand, travats i små staplar, en eller två tvärhänder höga, det är som en blandning av den judiska traditionen att markera gravar med småsten och den amerikanska ursprungsbefolkningens totempålar, fast i liten skala.
När vi åter går ut och upp från den nersänkta lunden kommer vi till The Circle of Friends där man kan få ett namn inhugget i stengolvet för 1 000 dollar. Vi går runt och runt, lite yra av att försöka ta in namn efter namn. Under namnen sammanfattas minnesmärkets tre uppgifter: Healing, Hope, Rememberance. Varje kategori har en prislapp, från 1 000 dollar och uppåt, men även den som bara kan avvara 100 dollar får i alla fall ”light”. Företag och enskilda betalar alltså för att hedra och minnas medarbetare och vänner. Det finns plats för flera namn, än är cirkeln inte sluten. Även i dag verkar det alltså som att ett namn betyder mycket, i alla fall i Circle of Friends där ett namn bär sin vikt i guld.
Därför hajar jag till när jag läser att 37 människor tackade nej till att få sina anhörigas namn inhuggna på minnesmärket över Estonias offer på Djurgården i Stockholm. Minnesplatsen utgörs av ett friluftsrum i granit som leder mina tankar till fören på ett fartyg, med öppet visir mot vattnet, och med ryggen mot muren till den gamla Galärkyrkogården. I mitten ett lövträd med en järnring runt foten där förlisningsplatsens latitud och longitud är angivna, längs väggarna namnen på de 852 drunknade. Eller rättare: alla döda med 37 undantag. Kan det vara så att vägran att sälla namn till de dödas lista hjälper de anhöriga att hålla en ovälkommen insikt borta ännu ett tag?
I så fall ytterligare ett tecken på att Julias fråga What’s in a name? ska besvaras med: Allt, livet likväl som döden.