Den 13 juni i år är det 60 år sedan Martin Buber dog i Jerusalem. Med utgångspunkt i Paul Mendes-Flohrs två böcker om Buber skriver Kenneth Hermele om Bubers politiska tankar om en bi-nationell stat där två folk hade lika mycket hemhörighet och därför lika rättigheter.
Martin Buber (1878 – 1965) var en person som väckte invändningar, inte så mycket för sin filosofi som för sin politik. Han började som sionist i nära samarbete med Theodor Herzl men kom snart att ta avstånd från Herzls program för skapandet av en judisk stat. I stället förespråkade Buber ända sedan de tidiga sionistkongresserna ett kulturellt, och kanske ett religiöst, judiskt hem i ett samhälle där både araber och judar kunde leva i fred tillsammans. Hans ideal var en bi-nationell stat, alltså en stat där två folk hade lika mycket hemhörighet och därför lika rättigheter. Bubers hållning brukar kallas för ”kultursionism” – till skillnad från den som delades av Theodor Herzl och i hans efterföljd David Ben-Gurion, som båda i den ”politiska sionismens” anda verkade för i bästa fall två stater bredvid varandra. Det var i alla fall vad de politiska sionisterna sade sig vilja åstadkomma när de accepterade FN:s delningsplan 1947 och ett halvår senare utropade den judiska staten Israel.
Förutom den bi-nationella tanken omfattade kultursionisterna även ett uppdrag om ett gott och rättvist samhälle, inte ett samhälle vilket som helst. Om Ben-Gurion och många andra politiska sionister argumenterade för att judar borde bli ett folk som alla andra – med en egen nationalstat – så menade kultursionisterna att judar tvärtom hade en speciell uppgift, de skulle vara en förebild, ett ljus för folken. De skulle inte vara som andra.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Buber var en inspiration för den grupp av palestinska judar som 1925 bildade Brit Shalom, fredsförbundet, ett försök att sprida kultursionismens idéer och propagera för en bi-nationell ordning. Till de mest namnkunniga i Brit Shalom hörde personer som Judah Magnes och Hugo Bergmann (båda rektorer vid Hebrew University, som invigdes samma år som förbundet grundades) och Gershom Scholem (kabbalans uttolkare). Närmare tjugo år senare blev Brit Shalom partiet Ichud – enhet – samtidigt som Buber och Magnes drog igång ”Ligan för arabiskt-judiskt närmande”.
Inget av dessa försök att överbrygga motsättningarna mellan Palestinas två folk fick stöd av mer än ett fåtal judar. Det totala antalet medlemmar översteg inte 100 – en uppskattning talar till och med om så få som ”ett par dussin” – och rörelsens tidskrift lyckades inte skaffa sig fler än 300 prenumeranter. Men kultursionisterna ansågs ändå vara ett problem för de politiska sionisterna, vilket uttrycktes fint av Ben-Gurion när han skulle hylla Buber på dennes åttioårsdag 1963: han kom, sa Ben-Gurion, till Buber som vän och beundrare – och som motståndare.
Buber själv förordade oförtröttligt en annan anledning till judisk bosättning i Palestina än de två skäl som annars verkar ha dominerat – att judar skulle ha en egen stat som utgjorde en säker hamn där de kunde vara trygga, och att den judiska bosättningen var ett förverkligande av Guds löfte till det judiska folket. Nej, säger Buber, det enda skälet till att han ville se en judisk närvaro i Palestina var strävan efter rättvisa, ett samhälle som inte var som andra. Han förklarade att Israels existensberättigande låg i att man instiftade gemensam äganderätt till marken och såg till att sociala klyftor regelbundet och återkommande utjämnades. Det var alltså inte av Guds nåd som judar hade rätt till landet; det var för att uppfylla ett högre syfte, skapa ett föredöme för hur samhällen byggs upp och utvecklas. En genomförd utopi om ett rättvist samhälle.
*
Bubers bi-nationalism har en förhistoria. Ahad Ha’am – en av folket, pseudonym för skribenten Asher Ginzburg (1856-1927) – hade redan 1891 besökt Palestina och där blivit förskräckt över vad han fått se: fattiga judar som levde eländiga liv och inget av det välstånd och den glädje som sionistiska propagandister talat om när de i Europa spridit idén om att judar skulle ta sig till Palestina för att där grunda ett en judisk stat. Men viktigare för kultursionismen var att Ahad Ha’am betonade att Palestina inte var ett obebott landområde som låg tomt och väntade på att judar skulle ta hand om det. Tvärtom, i sin reserapport ”Sanningen från Palestina” betonar Ahad Ha’am att Palestinas araber fredligt låter den judiska invandringen pågå bara så länge de inte känner sig hotade.
När Ahad Ha’am nitton år senare ger ut sina samlade skrifter, understryker han åter att han redan vid sitt första besök insett att judar i Europa vilseförts, de verkar ha gått på myten om det tomma landet – samtidigt som Palestinas araber ”ansåg att judarna kommit för att fördriva dem och göra med dem som de ville”. Dessa omständigheter måste med nödvändighet, skrev Ahad Ha’am, leda till ”friktion” och ”ömsesidig förbittring”, farhågor som besannades av de återkommande sammanstötningarna mellan judar och araber.
Den som sitter med facit i hand kan nog säga att Ahad Ha’ams prognos snarast var en underskattning av den konflikt som skulle utspela sig om Palestinas land och mark. Ahad Ha’am överdrev däremot när han påstod att alla Europas judar trodde att Palestina var tomt, men påståendet kom ändå att bli stilbildande eftersom judar förmodades stå bakom parollen ”ett land utan folk till ett folk utan land”. Dock, som Ahad Ha’am skrev i sitt resebrev 1891:
”Vi är vana att tro att Landet Israel nu nästan är helt övergivet, en obrukad öken och att var och en som vill köpa mark där kan erhålla allt han önskar. Men sanningen är annorlunda. I hela landet är det svårt att finna odlingsbar mark som inte redan brukas.”
I själva verket finns det få bevis för att judiska agitatörer talade eller ens tänkte i dessa banor. Vanligare var påståenden om ”ett tomt land till ett landlöst folk” bland kristna drömmare som från mitten av 1800-talet och framåt ville att judar skulle befolka Palestina för att påskynda Messias återkomst. Bland sionister var konflikten med Palestinas arabiska befolkning erkänd, men den politiska grenen trodde nog att de kunde fördriva eller köpa ut tillräckligt många för att skapa utrymme för en judisk stat, medan den kulturella inriktningen hoppades på en fredlig samexistens sida vid sida i ett bi-nationellt samhälle.
*
Bubers storhet framgår, förutom av hans berömmelse, av alla skämt som var i svang om honom och som kunde handla om hans talekonst, hans svårgripbara hebreiska (lika ofta tyska) eller hans omåttliga popularitet. När han 1951 åkte på en föreläsningsturné i USA drog han jättelika åhörarskaror – i Chicago hade två tusen personer samlats för att höra honom tala om Heidegger och Sartre – vilket föranledde den ironiske Gershom Scholem att undra om inte Bubers ankomst till USA var det största som hänt där sedan Pepsi Cola lanserades.
Men oftare stod Bubers inte helt självklara tankar i förgrunden. Det gör inget att hebreiskan bromsar in Bubers flöde, anmärkte Hugo Bergmann, för då har hans lyssnare äntligen en chans att förstå vad han vill säga. Den skarptungade Scholem frågade i samma anda Hannah Arendt om Buber under sin amerikanska succéturné ”redan lyckats göra sig obegriplig” eller om det skulle dröja ytterligare någon tid?
Allvarligare var ett meningsutbyte Buber hade med Mahatma Gandhi 1938-1939, alltså i samma veva som Buber tvingades utvandra till Palestina efter Kristallnatten (även kallad Novemberpogromen). Gandhi hade i artikeln ”The Jews”, som han publicerade i sin egen tidskrift, menat att Tysklands judar inte borde fly utan stanna kvar. ”Om jag vore jude”, skrev Gandhi, ”och fötts i Tyskland och förtjänade mitt levebröd där, skulle jag hävda att Tyskland var mitt hem precis som den mest tyske icke-jude skulle och utmana honom att skjuta mig eller kasta mig i fängelsehålan: jag skulle vägra att fördrivas eller diskrimineras.”
Buber tog tid på sig att svara, han behövde gå igenom sina tankar och resonemang, berättar han i det drygt tio sidor långa genmäle han publicerar i början av 1939. Han skriver, betonar han, mot bakgrund av den stora respekt han hyser för Gandhi, men i denna fråga förefaller Gandhi honom vara dåligt informerad om hur judar behandlas i Tyskland:
”Judar förföljs, rånas, misshandlas, torteras, mördas. […] Mahatma, känner Ni till vad ett koncentrationsläger är och vad som där försiggår eller känner Ni ej till det? Känner Ni till tortyren i koncentrationslägren, hur människor där slaktas såväl långsamt som hastigt?”
Men kanske var det inte i första hand Gandhis förordande av passivt, civilt motstånd framför flykt, som fick Buber att lägga ner så mycket tid och tankemöda på att svara, utan Gandhis utgångspunkt:
”Palestina hör till araberna på samma sätt som England hör till engelsmännen och Frankrike till fransmännen. Det är fel och omänskligt att tvinga judarna på araberna.”
Gandhi talar här inte i första hand till judar, vare sig i Europa eller i Palestina, utan till den brittiska mandatmakten, som sedan 1922 efter beslut i Nationernas förbund styrde Palestina.
Det får Buber att vackla – det är svårt att finna ett annat ord – mellan en nedlåtande och en inkännande hållning gentemot det andra folk som gör anspråk på samma mark som han själv åstundar. Å ena sidan pläderar han för att araber och judar ska leva sida vid sida i Palestina, i verklig fred, där judar får vad de behöver utan att araberna berövas vad de behöver, det är Brit Shaloms dröm om en bi-nationell stat som fortfarande är ledstjärnan. Å andra sidan kan Buber inte låta bli att skryta med de palestinska judarnas bedrifter. Om vi frågar själva marken, säger han, som vi borde i varje rättvis betraktelse om vem som har rätt till landet och jämför ”vad araberna gjort för henne under 1300 år [med] vad vi [judarna] gjort för henne under femtio år! Bleve inte hennes svar ett tungt bevis i en rättvis diskussion om vem landet ’tillhör’.” Alltså judar är mer lämpade att ta hand om den palestinska marken än de araber som levt där i århundraden.
Det är inte heller så, fortsätter Buber, att den judiska bosättningen i Palestina sker i skydd av brittiska gevär – som Gandhi hävdar – den började långt tidigare. De brittiska gevären skyddar brittiska intressen, avslutar Buber denna del i sitt svar, ”och inte våra.” Det är ett påpekande som ska läsas mot bakgrund av Storbritanniens – i sionisternas ögon – njugga politik gentemot judisk invandring till Palestina, vilket kom att allvarligt begränsa möjligheten för judiska flyktingar att rädda sig undan Hitler, begränsningar som gällde såväl före som under och efter andra världskriget.
Till slut landar Buber i en sorts vision, som i backspegeln känns förvånande förutseende och hoppfull för en ny tingens ordning. 1939 skrev han med kriget och Förintelsen ännu hotande nära:
”Möjligen är inte tiden mycket avlägsen – kanske efter en katastrof av sådan omfattning att vi än inte kan uppskatta den – då mänsklighetens representanter måste komma överens om att återupprätta förbindelserna mellan folk, nationer och länder, om att kolonisera glest befolkade områden och att gemensamt fördela nödvändiga råvaror liksom om en logisk intensifiering av uppodlingen av jorden för att förebygga en ny, oerhört utvidgad migration av nationer, vilket skulle hota förstöra mänskligheten.”
Det Buber vill säga med detta, förklarar han, är att ”status quo” när det gäller fördelningen mellan folken av tillgångar och mark är en dogm, en idé om ”äganderätt” till jorden som måste motverkas. Vilket alltså gör det möjligt att överge den sterila diskussionen om vem Palestinas mark tillhör, det är i alla fall något som kommer att kastas över ända av den möjligen inte avlägsna tiden när nya överenskommelser ska lösa mänsklighetens gemensamma problem.
*
Det finns mycket som pekar på att Bubers försök att överbrygga motsättningar mellan judisk invandring och den arabiska befolkningen aldrig hade en chans att lyckas, och då inte bara det minimala stöd som Brit Shalom och Ihud erhöll av Palestinas judar. Visserligen såg sig både den ledande sionisten Chaim Weizmann och Ben-Gurion då och då nödsakade att låtsas omfatta idén om en bi-nationell stat. Trycket från britter och andra på en sådan lösning vägde före delningsplanerna ganska tungt. Så sade Ben-Gurion också efter det palestinska upproret mot den judiska invandringen 1929 att han ville se ”absolut politisk jämbördighet” och ”politisk paritet” mellan judar och araber. Vid samma tid meddelade Weizmann att den världssionistiska rörelsen ”tillfälligt borde nöja sig med en bi-nationell stat” och att araberna ”måste fås att känna” att judarna inte sökte total och ensidig dominans i Palestina. – Ett spel för gallerierna, utan tvekan.
På den arabiska sidan höll man vid samma tid fast vid att majoriteten skulle få dominera den blivande staten när mandatet väl avvecklades. Demokrati innebar, sa den palestinska eliten, att majoritetens rättigheter skulle gälla samtidigt som man sade sig vilja skydda den judiska minoritetens intressen. Förutsättningen då, liksom tidigare och senare, var att den judiska invandringen skulle upphöra, den arabiska majoritetsställningen måste garanteras.
I augusti 1947 meddelade The Arab Office – det arabiska organ som hade företräde hos UNSCOP, FN:s speciella kommitté för Palestina – när frågan om en delning av mandatet stod på dagordningen, att bi-nationalism var utsiktslös då det saknades en gemensam syn och delad lojalitet mellan Palestinas araber och judar. I avsaknad av sådana omständigheter skulle det vara odemokratiskt att ge en minoritet samma rättigheter som majoriteten. Dessutom, fortsatte The Arab Office, är förslaget om en bi-nationell stat bara ett annat sätt att nå målet om en judisk majortetsstat eftersom den judiska invandringen förutsätts fortsätta. I själva verket, avslutade The Arab Office, är tanken om bi-nationalism, framförd av ”Judah Magnes och hans grupp förmodligen farligare än den officiella sionistiska hållningen [som förordade två stater] då den framträder som måttfull och rimlig.” Med andra ord: nej till lika representation i en stat, nej till bi-nationalism, nej till två stater.
*
Den kontroversielle Buber – ett stort namn i den tyskspråkiga världen redan i slutet av 1800-talet – verkar ha varit en man som man antingen gillade eller tog avstånd ifrån. Som när Gershom Schocken – bokförläggare och grundare av tidningen Haaretz – inför poeten och senare Nobelpristagaren Shmuel Josef Agnon kritiserade Buber för att denne inte ville stötta tanken på en judisk stat. Men Agnon tillrättavisade Schocken: Man måste, sa Agnon, bestämma sig för om man ska hata eller älska Buber – och Agnon hade valt det senare.
Bubers ställning som vis och internationellt känd israel byggde alltså inte på hans politik utan på hans filosofi, han var en av de få personer som kunde ta ord som medkänsla, godhet, fred i sin mun utan att åhörarna började skratta (en beskrivning som jag lånat från Gershom Scholem som karakteriserade Judah Magnes just så).
Överhuvudtaget verkar det som om Bubers samtida, även vänner, ofta beundrade honom trots hans sätt att tala och skriva. Exempelvis Chaim Weizmann som i sina memoarer uttryckte en mild kritik av Bubers prosa, full av ”forced expressions and elaborate similes”, (sökta uttryck och blomsterprydda liknelser), och långt ifrån den enkelhet som Weizmann för egen del sade sig eftersträva. De två hade lärt känna varandra tidigt i Europa och bildade tillsammans en sionistisk oppositionsgrupp – demokratiska fraktionen kallad – mot Herzl och hans dominerande politiska sionism. På den femte sionistkongressen 1901 omfattade oppositionen hela 37 av totalt 287 delegater, 13 procent. Kanske var det för att ta avstånd från denna oppositionella period som Weizmann – Israels blivande förste president och då sedan länge Ben-Gurions nära kamrat – valde att uttrycka en mild kritik mot Buber. Ett annat exempel utgör Franz Kafka, som stött på Buber i Prag 1909–10 när denne höll tre föreläsningar ”Om judendomen”. Inte heller Kafka var imponerad: ”Jag finner honom [Buber] trist. Vad han än talar om fattas någonting.”
*
Endast åtta år efter Förintelsen, 1953, accepterade Buber att ta emot det finaste tyska litterära priset, Friedenspreis des deutschen Buchhandels, den tyska bokhandelns fredspris, ett beslut han kritiserads för i Israel. I sitt tacktal tog Buber redan inledningsvis upp saken, och gjorde det på sitt vanliga vis, både direkt och svårtytt: ”Det har bara gått ett årtionde sedan ett betydande antal tyskar – det måste ha rört sig om flera tusental” började han, och lyckades till min förvåning underskatta antalet tyska förövare grovt.
Men Buber var inte ute efter att räkna brottslingar, han ville förklara varför han tog emot ett pris ur tyska händer trots att tyskar ”i en systematiskt förberedd och genomförd procedur tagit livet av miljoner av mina folk- och trosfränder.” Har han förlåtit tyskarna? Nej, han har ingenting gemensamt med de tyskar som deltog i folkmordet, de har lämnat den mänskliga gemenskap där Buber befinner sig, de har ”förpassat sig själva till en sfär av monstruös omänsklighet som inte är tillgänglig för [hans] föreställningsförmåga.” Allt detta hindrade Buber från att kunna hata, och än mindre från att kunna övervinna ett hat gentemot dem. Tyskar, verkar han mena, i alla fall de som genomförde Förintelsen, är inte som vanliga människor, och inte heller som andra tyskar. ”Vad är jag”, rundade Buber av denna del i sitt tacktal, ”att tro mig om att här kunna ’förlåta’!”
Alltså varken hat eller förlåtelse. Det är som om det som skedde under Förintelsen ägde rum på en annan planet – ”Planeten Auschwitz” kallade den överlevande poeten Katzetnik (pseudonym för Yehiul Dinur) det helvete han genomlevt i sitt vittnesmål i Eichmann-rättegången – och därför inte ska komma emellan dagens judar och tyskar eller få Buber att överge tyskan. När poeten Paul Celan, en rumänsk överlevande som också uttryckte sig bäst på tyska, besökte Buber i Jerusalem och tog upp sitt kluvna förhållande till deras gemensamma språk, ska Buber bara ha viftat bort frågan som ointressant, eller i alla fall inte relevant för honom.
*
Ändå borde det väl ha gnagt i Buber att hans idéer om en bi-nationell stat hade så liten inverkan på de människor han måste ha varit mest angelägen om att nå, israelerna. När han 1958 i New York försökte förklara varför israeler förhållit sig kallsinnigt till tanken på att samsas med palestinier i en stat, gav han en förklaring som kom att kritiseras:
”Den värsta effekten av den nationalsocialistiska farsoten är att dess våldsfilosofi också spred sig till andra folk. Denna det omänskligas seger över det mänskliga har inte drabbat något folk värre än det judiska, men i en del av vårt folk har denna perversa lära fortsatt verka: Detta var det stora förräderiet mot den ande som vakar över detta folk från släkte till släkte på dess väg genom mörkret.”
Det är starka ord, men Buber var inte färdig. Jag blev varse farsoten, fortsatte han, när en grupp beväpnade judar överföll en arabisk by:
”Det var vår synd, den judiska synden begången mot anden. Vår tro på anden var inte tillräckligt stark för att stå emot denna djävulska och skamliga läras spridning bland det egna folket.”
Det är ett kraftfullt och tydligt avståndstagande från den politiska sionismens avarter – den massaker Buber syftar på kan ha varit anfallet på Deir Yassin 1948 där över hundra män, kvinnor och barn dödades av israeliska terrorister. Men det som väckte mer kritik i Israel var nog det underliggande resonemanget att den nazistiska ideologin infiltrerat det judiska (och särskilt det israeliska) folket. Några månader senare – åter i New York – fann Buber sig därför föranledd att förklara att han en gång för alla förlikat sig med att tillhöra ”den judiska gemenskap” som staten Israel utgjorde och att han tog avstånd från de judar som ”föreställde sig att de kunde ifrågasätta den faktiska bilden av judisk självständighet”, det vill säga Israel.
*
När Martin Buber 1965 kände att livet gick mot sitt slut skrev han om sitt testamente. Han hade tidigare bestämt att en betydande summa skulle sättas av till arabiska studenter vid Hebrew University; nu dubblerade han, bokstavligen på dödsbädden, beloppet. Det är ingen oäven sista gärning för den man som under hela sitt liv verkat för en bi-nationell stat där två folk skulle leva tillsammans och sida vid sida.
Referens- och läslista
Denna text bygger på de två böckerna ovan av Paul Mendes-Flohr: A land of two peoples. Martin Buber on Jews and Arabs, Oxford University Press 1983 (som innehåller Gandhis artikel och Bubers svar) samt Martin Buber. A life of faith and dissent, Yale University Press 2019.
Bubers förmodande att den nazistiska ideologin trängt in i judar i Israel har jag hämtat från Joachim Israels Martin Buber. Dialogfilosof och sionist, Korpen 2018; Israel anger Hans Kohns biografi Martin Buber. Sein Werk und seine Zeit, ursprungligen utgiven 1930 som källa till de orden, men de kommer i själva verket från ett anförande Buber höll i New York 1958, vilket framgår av Robert Weltschs Nachwort Martin Buber 1930-1960, som ingår i 1961 års nyutgåva av Kohns verk (på Joseph Meltzer Verlag i Köln) och som för fram berättelsen om Bubers liv till fem år innan han dör; jag har modifierat och kompletterat Israels tolkning.
Ursprunget till föreställningen om ”det tomma Palestina” utreds av Diana Muir i ”’A land without a people for a people without a land’”, Middle East Quarterly 15(2):55-62, 2008.
Achad Ha’ams berömda resebrev ”Sanningen från Palestina”, skriven på båten mellan Haifa och Odessa 1891, återges i tysk översättning i första delen av hans Gesammelte Werke: Am Scheidewege, Jüdischer Verlag 1923; en engelsk översättning finns i Alan Dowtys ”Much ado about little: Ahad Ha’am’s ’Truth from Eretz Yisrael’, Zionism and the Arabs”, Israel Studies (5):154-181, 2000.
Benny Morris, som själv förordar att Jordanien blir centrum i en ny palestinsk stat, berättar i One state, two states. Resolving the Israel/Palestine conflict, Yale University Press 2009, om de olika lösningsförslag som presenterats under 1900-talet och varför de alla kapsejsade.