Den dubbla kulturella tillhörigheten är utgångspunkten för hela Najat El Hachmis författarskap. Född i Marocko 1979 kom hon som barn till Katalonien. Hennes mest kända och översatta roman är L’últim patriarca (”Den siste patriarken”), som belönades med Premio Ramon Llull året därpå, ett av de viktigaste litterära priserna inom det katalanska språkområdet. I hennes senaste roman, ”Den utländska dottern”, riktar hon skarp kritik mot olika samhälleliga, kulturella och religiösa strukturer i både Spanien och Marocko. Henrik Nilsson läser en bok där El Hachmi med sin unga, kvinnliga berättare har skapat en levande gestalt vars livsöde dröjer sig kvar i minnet efter avslutad läsning.
Vi får aldrig veta hennes namn. Men berättaren i den katalanska författaren Najat El Hachmis roman La filla estrangera (spansk titel: La hija extranjera, Den utländska dottern) är en artonårig kvinna med marockanskt ursprung som kom till Katalonien som barn tillsammans med sin mor. Hon är ambitiös och begåvad – med en dragning till böckernas värld – och är i romanens början på väg att bryta upp från småstaden för att leva ett självständigt liv i Barcelona.
Men uppbrottet blir aldrig av; banden till modern och de traditionella nordafrikanska värden som hon representerar visar sig vara alltför starka. Istället avbryter dottern sina studier och går med på att gifta sig med en kusin i Marocko, som därmed får en inträdesbiljett till Europa. Äktenskapet blir olyckligt och både modern och dottern arbetar för att försörja den sysslolöse mannen. Den unga kvinnan lider av det påtvingade och njutningslösa samlivet och känner sig alltmer främmande i rollen som muslimsk hustru.
Istället dyker tankarna på A allt oftare upp, en man som hon tidigare haft ett platonskt förhållande till och som hon kunde diskutera litteratur och drömma sig bort med. När modern och mannen en dag kräver att hon ska bära slöja vägrar hon först, men faller sedan till föga, i synnerhet eftersom modern har blivit sjuk av besvikelse. Berättaren börjar ta antidepressiva tabletter för att hantera sin splittring.
Gradvis förlorar hon sin viljekraft och personlighet. Till slut bryter hon samman. Släktingarna tar henne till Marocko, där en religiös ledare ska driva ut hennes ”onda andar” under förnedrande former. På väg tillbaka till Europa bestämmer hon sig för att lämna sin man – men får strax därefter veta att hon är gravid.
I en epilog, där vi har nått fram till romanens nu, har hon lämnat barnet hos sin mor och gett sig av. Hon lever sedan en tid ensam i Barcelona, har inte längre någon kontakt med sin familj, men vill skriva moderns livshistoria för att skilja den från sin egen. ”Jag skulle vilja skriva hennes historia för att kunna vara mig själv utan henne, men också för att vara mig själv utan att vara emot henne”, lyder romanens sista mening.
Den dubbla kulturella tillhörigheten är utgångspunkten för hela El Hachmis författarskap; hon föddes själv 1979 i Marocko och kom som barn till Katalonien. Hennes mest kända och översatta roman är L’últim patriarca (spansk titel: El último patriarca, Den siste patriarken) från 2007, som belönades med Premio Ramon Llull året därpå, ett av de viktigaste litterära priserna inom det katalanska språkområdet.
Den utländska dottern vittnar om en erfaren berättare som redan har full kontroll över sina uttrycksmedel. Romanen riktar skarp kritik mot olika samhälleliga och kulturella strukturer. Den missriktade välviljan hos myndigheterna och diskrimineringen på arbetsmarknaden i det nya hemlandet får sina slängar. Den hårdaste kritiken drabbar dock de muslimska miljöerna i såväl Marocko som Spanien. El Hachmi skildrar en stenhård social kontroll, en förödande konformism och en kvinnlig underordning som är närmast total.
I en av de skarpaste episoderna övertalas berättaren att delta i ett ”interkulturellt forum” där olika minoriteters röster ska komma till tals – men hennes vittnesmål passar inte in i det på förhand definierade upplägget, samtidigt som de inbjudna muslimska männens fördömande blickar faller tungt på henne.
Najat El Hachmi har med sin unga, kvinnliga berättare lyckats skapa en levande gestalt som jag som läsare – trots att jag delar få av hennes yttre villkor – känner med och engageras av, och vars livsöde dröjer sig kvar i minnet efter avslutad läsning. Ytterst läser jag Den utländska dottern som en roman om ensamhet. För ingenstans finner dess huvudperson någon skyddande hamn, och hennes kärleksfullhet och uppvaknande sexualitet är ”hemlös”, som hon själv uttrycker det på ett par ställen i referens till en dikt av den katalanska poeten och feministen Maria Mercè Marçal. Därtill är detta en roman om ett i grunden innerligt mor-dotter förhållande – som sorgligt nog ödeläggs av omständigheterna runt dem.