Palmira, Syrien (Bild: Wiki commons)

”I en avlägsen framtid i ett avlägset universum helt olikt vårt”

Franska Akademiens stora romanpris är en respektingivande hundraåring. Nyligen tillkännagav akademien att priset i år delas av två författare, Boualem Sansal för 2084. La fin du monde respektive Hédi Kaddour för Les Prépondérants. En gemensam nämnare för de båda är att de har nordafrikanska rötter. Den förre är född, uppvuxen och verksam i Algeriet, men skriver på franska och har gjort sig ett namn som författare i Frankrike och Tyskland; den senare, som på fädernet härstammar från Tunisien, har levt större delen av sitt liv i Frankrike. Deras nya romaner är dock väsensskilda. Sansal gestaltar en framtidsdystopi i George Orwells anda, medan Kaddour vänder författarblicken mot kolonialtiden i Nordafrika och blåser liv i en svunnen värld – handlingen utspelas nämligen i en imaginär stad i ett franskt protektorat åren efter första världskriget.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Denna höst har 2084. La fin du monde (2084: världens undergång) tilldragit sig stor uppmärksamhet i Frankrike, eftersom den 66-årige algeriske författaren här skildrar ett totalitärt framtidssamhälle där människan har underkuvats av religionens skräckvälde. Boken har även nominerats till andra prestigefyllda litterära priser, däribland Goncourt, Renaudot och Médicis. För övrigt har Sansal under årens lopp tilldelats flera fina litterära utmärkelser, däribland Tysk bokhandelns fredspris 2011.

Alltsedan Sansal debuterade med Le Serment des barbares 1999 har han varit en nagel i ögat på makthavarna i hans hemland. Att han en dag skulle välja författarbanan var egentligen långtifrån en självklarhet. Förvisso hade han alltid varit en hängiven bokläsare, men han satsade inledningsvis på en civilingenjörsutbildning, vilket så småningom ledde till en chefsbefattning inom industridepartementet. Det var det turbulenta 1990-talet i Algeriet som fick honom att reagera genom att fatta författarpennan. När han väl färdigställt manuskriptet till Le Serment des barbares skickade han det 1998 till förlaget Gallimard, där det lär ha väckt stor entusiasm. Redan i sin debutroman gick han till attack mot det algeriska samhället, mot den utbredda korruptionen, landets president Abdelaziz Bouteflika, islamisterna, de intellektuella som svikit. I Algeriet blev han snabbt obekväm och avsattes 2003 på order av president Bouteflika.

Orädd, skarpsinnig, politiskt inkorrekt. Det är i mina ögon Sansal i ett nötskal. Hans romaner sätter tankarna i rörelse, uppskattas av många läsare, retar gallfeber på andra. I hemlandet har de allt som oftast blivit censurerade, han har blivit mordhotad och bombarderad med hatbrev. När Sansal i sin högst läsvärda roman Le village de l’allemand ou le journal des frères Schiller från 2008 drog en tydlig parallell mellan islamism och nazism, väckte han återigen ont blod i vissa kretsar, där han rentav kallades för patologisk islamofob. Inte nog med det – i romanen angriper han även arabvärldens tystnad vad gäller Förintelsen. Att han 2012 till yttermera visso deltog i en israelisk litteraturfestival i Jerusalem utlöste ett ramaskri bland många algeriska intellektuella och akademiker.

I bok efter bok har han pekat på vad han anser vara farorna med den radikala islamismen och dess framfart i arabvärlden men även i Europa, exempelvis i essäboken med den talande titeln Gouverner au nom d’Allah. Islamisation et soif de pouvoir dans le monde arabe (Att styra i Allahs namn: islamisering och makttörst i arabvärlden) från 2013. I sin dystopiska framtidsvision 2084 ställer Sansal frågan om islamiseringen i vår tid på sin spets, dock genom att låta handlingen utspelas ”i en avlägsen framtid i ett avlägset universum helt olikt vårt”, som han själv preciserar i det korta förordet.

Tack vare huvudpersonen Ati, en 32-årig man som ligger på ett sanatorium uppe i bergen, introduceras läsaren till en väsensfrämmande värld där medborgarnas rörelsefrihet är i det närmaste obefintlig. I staten Abistan, som består av sextio provinser, får endast pilgrimerna lov att resa ett par gånger om året, dock enligt strikta regler. Folket i Abistan styrs med järnhand av Abi, Yölahs företrädare på jorden, men märkligt nog tycks ingen ha sett den allsmäktige ledaren i verkligheten. Överallt på väggarna hänger porträtt av Abi av gigantiska mått. En gång i tiden kallades han i folkmun Bigaye, ett ord av okänt ursprung som någon en dag klottrat på ett porträtt av honom; det dröjde dock inte länge förrän ordet i sann totalitär anda blev totalförbjudet.

Tålamod, lydnad och underkastelse är rättesnören för de troende i Abistan, som ber till Yölah nio gånger om dagen. Att ens våga tänka tanken på att vara icke-troende skulle omedelbart medföra dödsstraff. Faktum är att offentliga avrättningar genom halshuggning hör till vardagen i detta mardrömslika land som tycks sträcka sig över hela världen.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Liksom i Orwells 1984 talas det ett nyspråk i Abistan. På detta nyspråk kallat abilang har orden högst två stavelser. Ursprungligen skapades abilang som ett militärt språk och var avsett att inprägla stränghet, koncishet, lydnad och dödssträvan.

Abistan för ständigt krig mot en dold fiende, såväl en inre som en yttre sådan, detta trots att själva ordet fiende har raderats ur ordförrådet och ersatts med makoufs, det vill säga osynliga, allestädes närvarande avfällingar. Ett årtal – 2084 – lyser som en svart sol i den officiella versionen av Abistans historia, men ingen kan förklara dess betydelse. Kanske har detta årtal samband med det så kallade Stora heliga kriget, kanske är det Abis födelseår. Det var måhända då som man grundade Apparaten, eller det samfund som kallas Det rättfärdiga broderskapet, vars fyrtio medlemmar personligen blivit utvalda av landsfadern. Nej, ingen tycks veta vad 2084 egentligen betyder. Sanningen är och förblir höljd i glömskans dunkel.

Det är under den långdragna sanatorievistelsen som huvudpersonen Ati i sitt stilla sinne börjar tvivla på sin tro och ifrågasätta den indoktrinering som inpräglats i honom. Han börjar drömma om frihet. När han två år senare återvänder till hemstaden Qodsabad försöker han trots allt återuppta sin avbrutna existens, men fröet till uppror mot en religion som krossar människan fortsätter att växa i hans inre. Så småningom finner han en själsfrände i en arbetskamrat vid namn Koa. En dag stiger de båda ner i jordens innanmäte, till de så kallade avfällingarnas ghetto, där en form av motstånd mot Abistan har vuxit fram. Här och där på väggarna har en osynlig hand klottrat hädelser mot Abi alias Bigaye. Kort därefter beger sig Ati och Koa på en livsfarlig resa genom Abistan, i riktning mot det labyrintiska Abigouv, den absoluta maktens centrum…

Att den dystopiska historien om Abistan uteslutande återges av en allvetande berättare är inte helt oproblematiskt, i den meningen att berättelsen stundtals blir entonig, och romangestalterna förblir ”pappersfigurer” vars röster inte riktigt når fram till läsaren.

Men ändå. Jag vill framhålla att Sansal skriver med stor suggestionskraft och en omisskännlig språklig spänst. I 2084 ryms intressanta reflexioner kring människans frihet samt relationen mellan språk och religion. Det är onekligen en angelägen roman, som borde nå ut även till en svensk läsekrets. Törs man hoppas på en svensk översättning inom en inte alltför avlägsen framtid?

Dela artikeln:

Jeana Jarlsbo

Jeana Jarlsbo

Fil.dr. i franskspråkig litteratur. Verksam som kulturskribent och litterär översättare.

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

Kommentera: