Fanns det ännu något rätt och fel i nazisternas getton? Gregor Flakierski har läst den polska boken, Policjanci (”Poliserna”), där Katarzyna Person söker ge en på historievetenskaplig grund både fullständig och mer nyanserad bild av den judiska sk gettopolisen vars hårdhet och framförallt medverkan i deportationerna setts som ett förräderi mot deras egna, inte minst av Hannah Arendt som ansåg att de judiska ledarnas roll vid Förintelsen till och med var det mörkaste kapitlet i hela denna mörka historia.
Den judiska polisen i Warszawas getto är befläckad av ett sällsynt dåligt rykte, nästan jämförbart med deras nazistiska uppdragsgivare. Trots att de flesta av dem inte överlevde eller lyckades rädda sina familjer ses de inte som offer utan som bödlar och förövare. Och som om det inte vore nog används de ofta i en antisemitisk diskurs.
Katarzyna Persons bok Policjanci (”Poliserna”, 2018) skildrar den judiska gettopolisens historia, från dess bildande till efterkrigstidens uppgörelser i Polen, Västeuropa och Israel, med ambitionen att på en gedigen historievetenskaplig grund ge en både fullständig och mer nyanserad bild av dess verksamhet.
Den judiska gettopolisen var ingen självständig organisation. Den var underordnad den polska polisen, men var inte som den en del av den tyska ordningsmakten (OrPo). Och det var givetvis den tyska ockupationsmakten genom polisen, Gestapo och SS, som utövade den yttersta kontrollen.
Uppbyggnaden och själva strukturen hos gettopolisen var ytterligare ett led i den fortgående förödmjukelsen och diskrimineringen av den judiska minoriteten. Även om man allmänt refererar till organisationen som ”polis” var dess officiella benämning ”Judiska ordningstjänsten”. De bar heller inga uniformer utan hade enbart uniformsmössor med olikfärgade band. Naturligtvis var de inte beväpnade utan var enbart utrustade med batonger.
Den judiska polisen i Warszawa bildades efter en tysk order under hösten 1940. Den kanske främsta anledningen för gettoinvånarna att söka sig dit var den stora bristen på arbete, även om det naturligtvis fanns också andra bevekelsegrunder hos medlemmarna, som en önskan att göra karriär eller att berika sig, att kunna utöva makt, att komma över den större livsmedeltilldelning som medlemmarna fick, att ge sig själv och familjen lite trygghet inför stundande svåra tider, och så småningom, från någon gång efter slutet av 1941, då tyskarna sanna avsikter blev uppenbara för allt fler, helt enkelt viljan att överleva.
Frågan om den judiska polisens sociala sammansättning har länge varit föremål för kontroverser. Person gör gällande att poliserna inte hade en likartad bakgrund, utan att det ibland dem fanns människor av alla slag. Såväl socialister som sionister och ortodoxa sökte värvning, liksom både arbetare och högutbildade. Det stämmer säkert. Som mest mönstrade gettopolisen 2.000 medlemmar och bland dem går det förstås att finna enstaka individer eller mindre grupper av människor med varierande ideologisk övertygelse och social status.
Men det går inte att bli kvitt intrycket att en särskild grupp dominerade den judiska polisens led. Dess högste chef, Józef Szerynski, hade konverterat till kristendomen, och tjänstgjorde före kriget som högt uppsatt befäl inom den polska polisen. Han omgav sig gärna med gamla vänner, som var assimilerade judar, ofta högutbildade och framför allt jurister. Det var också ur den gruppen lejonparten av befälen i gettopolisen kom. Dessutom kunde medlemskap i polisen helt enkelt köpas med mutor, vilket givetvis gynnade förmögna personer med hög samhällsstatus.
Korruptionen, som ett resultat av både girighet och en strävan efter att skaffa medel för att lättare kunna överleva, blev ett gissel inom den judiska polisen, och var satt i system på alla nivåer. Redan från första början sågs gettopolisen också som en del av en främmande och fientlig verklighet påtvingad av de tyska nazisterna. Korruptionen förstärkte förstås den bilden, och skapade en negativ attityd hos den judiska befolkningen gentemot gettopolisen.
Den underjordiska pressen – oavsett politisk inriktning – gav uttryck för en extremt negativ bild av polisen, och drog sig inte för att använda formuleringar som ”Hitlers lakejer”. Den
Judiska kamporganisationen, ŻOB, försökte döda Szerynski men misslyckades. Flera andra attentat genomfördes mot höga befäl, några lyckades också. Det betyder naturligtvis inte att det inte fanns hyggliga, hederliga poliser. En del av dem samarbetade också med motståndsgrupperna.
Situationen förändrades radikalt i samband med deportationsvågen, den så kallade Große Aktion, sommaren 1942. Den judiska polisens aktiva medverkan sågs av gettots befolkning som ett svek, ett förräderi mot deras egna, något som underlättade likvideringen av gettot och den slutgiltiga förintelsen av Warszawas judar. Allmänhetens inställning till polisen skiftade från enbart ogillande till intensivt hat.
Till den judiska polisens försvar brukar anföras att de inte hade något val: de var tilldelade ”kvoter” på hur många de skulle fånga in och föra till Umschlagplatz – för vidare transport till förintelselägren. Den som inte uppfyllde sin kvot hotades med drakoniska straff, och framför allt att de själva skulle deporteras. Samtidigt finns det många vittnesmål om den judiska polisens drastiska brutalitet, inte minst mot barn, kvinnor, gamla och sjuka. Anklagelser haglar också om åtskilliga egna initiativ, helt utan tvång från tyskarnas sida. En del överlevande berättar att de såg de judiska poliserna som ett större hot än tyskarna.
Men till syvende och sist går det inte att komma ifrån att de judiska poliserna agerade i en grym och mordisk verklighet påtvingad av de nazistiska ockupanterna. Frågan är vad som är rätt och fel i en sådan situation. Hur långt får man gå för att överleva och för att hjälpa sina egna närmaste? Inte heller Person kan ge något enkelt svar på frågan i sin bok. Utom möjligen att man kan vara både offer och förövare på en och samma gång.
- Klicka här för att läsa ”Hur kunde förintelsen ske” om Timothy Snyders bok Black Earth
- Klicka här för att läsa om boken A small town near Auschwitz av Mary Fulbrook
- Weinbergs symfoni nr 21, ”Kaddish”, tillägnad offren i Warszawas getto