Idag på Förintelsens minnesdag skriver Gregor Flakierski om två polska reportageböcker, som på olika sätt tar upp nazismens ogärningar och folkmordspolitik och som visar hur följderna av dessa på inget sätt upphörde med kriget. Den ena, Andrzej Nowak-Arczewskis Förbarma dig över oss, redogör för morden på fem judar i Klimontów under krigets slutskede och den skrämmande kollektiva förträngning som sedan följde, och den andra, Anna Malinowskas Brun vaggvisa, tar upp den nazistiska institutionen Lebensborn och förhållandena för de kanske 30 000 polska barn som först tvångsadopterades bort i Tyskland och sedan efter krigsslutet hämtades tillbaka till Polen.
Det är ett samhälle som tusentals andra i Polen. Klimontów är en liten, stillsam ort idylliskt belägen i sydöstra Polen, inte långt ifrån Sandomierz, en pärla från tidig medeltid, och industristaden Tarnobrzeg med dess numera nerlagda svavelgruvor.
1939 hade Klimontów en befolkning på fyra och ett halvt tusen människor. Tre fjärdedelar var judar. Idag har invånarantalet sjunkit till omkring två tusen. Det finns inga judar kvar.
Tämligen omgående efter den tyska ockupationen skapades ett getto i Klimontów. Det byggdes ingen mur, hotet om dödsstraff för dem som korsade de utstakade gränslinjerna höll alla effektivt på plats. Gettot fylldes på med judar från Lódz, Wien och andra ställen, och blev snabbt ohälsosamt överbefolkat, med trängsel, svält, och epidemier som skördade ständigt nya dödsoffer.
De som inte dog i gettot eller blev kallblodigt mördade deporterades till förintelseläger. En del sökte undkomma det grymma ödet och sökte hjälp och skydd hos sina polska grannar. Och vissa fick det. Det fanns modiga människor som trots att det bestraffades med döden att gömma judar var beredda att följa sitt samvete och sträcka ut en hjälpande hand. En del gjorde det förstås av girighet, men anledningarna till att man vågade ta steget var ofta komplexa och kan sällan sammanfattas på ett enkelt sätt.
Ännu fler av dem som sökte skydd möttes med kalla handen, och än värre, angiveriet frodades, det förekom att partisaner helt enkelt dödade judar som gömde sig. För att ha en chans att överleva fordrades att de fick hjälp från polacker. Men det var också polacker som var det största hotet mot möjligheten att klara sig. En kombination av gammal ingrodd antisemitism och närig roffaranda fick många att totalt tappa sin moraliska kompass. Polacker tog över judiska hus och deras företag. Den slutgiltiga deportationen 1942 hann knappt avslutas förrän plundringen satte igång. Det gick så långt att den judiska kyrkogården grävdes upp i jakten på guld och andra dyrbarheter.
Ondskan kulminerade den 16 april 1945 – Nazityskland hade ännu inte kapitulerat – när fem överlevande judar som hade återvänt mördades bestialiskt i ett hus i centrala Klimontów. En av de dödade var en höggravid kvinna. En grupp partisaner, av de nya kommunistiska makthavarna allmänt stämplade som banditer, anklagades för dådet och ställdes inför rätta. Gruppens ledare Józef Batorski, med täcknamnet ”Nöten”, befanns skyldig och dömdes till döden, de andra frikändes.
Hur hanterar man en sådan historia i ett samhälles kollektiva minne? Vad vet man, vad förtränger man, vad vågar man tala om? Andrzej Nowak-Arczewskis reportagebok Zmiłuj się nad nami (”Förbarma dig över oss”, 2017) är ingen anklagelseskrift. Författaren reser inte till Klimontów för att hitta skyldiga, inte för att fastställa skuld, utan för att förstå de mekanismer som styr hur människor förhåller sig till ett fruktansvärt förflutet.
Många vill inte tala med honom. Av dem som gör det är det många som gör det i förtroende, skamset, viskande. Alla är angelägna att understryka att morden 1945 inte var antisemitiska utan rent kriminella med stöld som motiv. Det blir ganska snart uppenbart att alla vet. Hela samhället, ung som gammal, känner till vad som har hänt under och efter kriget, och vem som har gjort vad.
Men förträngningen är fullständig. Bortförklaringar kommer med automatik: det var tyskarna – och ukrainarna, letterna, litauerna, de var ändå borta, de välkomnade Röda armén, de tjänstgjorde i säkerhetstjänsten och torterade polska frihetskämpar.
De som gömde judar skäms nu för det, och vill helst inte att deras grannar ska veta om det. Livet går vidare. Efter kriget hittades den Torah som rabbinen grävt ner före deportationen. Lädret användes till skotillverkning, pappret för inslagning av varor.
Det fanns undantag från tystnadens kultur. Włodzimierz Gadulski angav sig själv på 60-talet för ett mord begånget under kriget. Hans historia är mycket talande. Han trodde länge att två av hans bröder hade dödats av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD i början av kriget. Eftersom NKVD i hans föreställningsvärld var synonymt med judar, hämnades han genom att mörda en jude som gömde sig – och som dessutom var hans gamla klasskamrat. Han fick sedermera veta att bröderna levde, och dåligt samvete tvingade honom att erkänna brottet – myten om judebolsjevismen på gräsrotsnivå.
På den judiska kyrkogården anlades efter kriget en fotbollsplan. Till Klimontówbornas fördel måste sägas att de blev snart ångerfulla över detta skändliga tilltag. Fotbollsplanen ersattes av en prydlig gräsmatta, och en minnestavla har satts upp.
Lebensborn betyder ”Livets källa”. Det var en nazistisk institution, initierad av Heinrich Himmler, som skulle säkra att det föddes många tyska barn, ”förnya det tyska blodet” och ta tillvara ”rasmässigt värdefulla element”.
Krasst uttryckt kan man säga att det handlade om att tillförsäkra tillräckligt mycket kanonmat åt Führern, men det fanns även en rasistisk-ideologisk – ”idealistisk” – motivering. Det gällde att behålla ”bra blod” och därmed öka utsikterna för den ariska rasens överlevnad och framtida seger. På samma gång berövade man fienden tillgång till detta rasmässigt överlägsna blod. Idag kan det låta fullkomligt bisarrt (hoppas jag!), men för nazisterna var det på djupaste allvar. Det fanns också en mer prosaisk bakgrund. På 30-talets föddes det i Tyskland relativt många barn utom äktenskapet, vilket vid den tiden fortfarande var socialt stigmatiserande, och antalet aborter ökade kraftigt.
Lebensborn var tänkt att erbjuda god vård åt ogifta mödrar, och senare också öppna en möjlighet till adoption. Givetvis var servicen förbehållen ”arier”. Mest känt är nog Lebensborn som statligt organiserade bordeller där SS-männen skulle föra sitt rasmässigt förträffliga blod vidare. En stor del av den verksamheten bedrevs bland annat i Norge. Mindre känt är att Lebensborn också organiserade ett bortrövande av barn i stor skala i de ockuperade länderna. Även bland icke-tyskar ansågs det finnas barn med värdefulla rasegenskaper, och om de bara tidigt fick en genuin tysk uppfostran i en rejäl tysk familj skulle de växa upp till goda tyskar.
Mycket noggranna medicinska undersökningar, med skallmätning som främsta inslag, genomfördes på tusentals barn i åldrarna upp till åtta-tio år i de ockuperade länderna, Norge, Ukraina, Tjeckoslovakien, Frankrike och framför allt Polen. De barn som sedan togs om hand av Lebensborn och adopterades bort kom från barnhem, från så kallade blandäktenskap, där ena föräldern var eller ansågs vara tysk, från familjer som inte var barnets biologiska föräldrar, och inte minst från familjer som på olika sätt hade kommit i klammeri med det nazistiska ockupationsmaskineriet, något som drabbade många, i en del fall utan någon som helst anledning. Också barn som föddes av tvångsarbetare i Tyskland togs från mödrarna.
Det är svårt att fastställa det exakta antalet barn som berördes, men det finns uppskattningar om att så många som 200 000 polska barn rövades bort och adopterades av tyskar. Efter kriget gjordes stora ansträngningar att få tillbaka dessa barn. Det var en synnerligen svår process, då mycket av dokumentationen förstörts eller försvunnit, barnens namn hade ändrats, och många var spårlöst försvunna. Omkring 30 000 barn återbördades till Polen.
Deras gripande och ofta dramatiska öden skildras i Anna Malinowskas reportagebok Brunatna kołysanka (”Brun vaggvisa”, 2017).
Det är hjärtskärande läsning. Barnen förs helt sonika tillbaka till Polen, utan någon förklaring eller förberedelse. De hamnar i ett fullständigt främmande land, bland totalt främmande människor, de kan inte språket. En del av dem är stolta tyskar, övertygade nazister, uppfostrade till att hata och förakta allt polskt. Barnens nya framtid i Polen utvecklar sig åt många olika håll. För en del blir det ett kärt återseende och ett bra och lyckligt liv. För andra blir det misslyckade försök att ta igen förlorad tid, idel missförstånd och ständiga konflikter med den nygamla familjen. För åter andra blir det bara fientlighet och främlingskap, det händer att föräldrar lämnar sitt återfunna barn till barnhem.
Traumatiska misstag sker. Barn hamnar hos fel föräldrar, det finns också ett fall där man tror att det var ett tyskt barn som kom till Polen. För många av barnen förblir ursprunget höljt i dunkel. Det är inte svårt att föreställa sig hur en sådan ovisshet lämnar djupa sår i en ung människas psyke.
De flesta av barnen som skildras i Malinowskas bok har bara gott att säga om sina tyska föräldrar, och många av dem behåller kontakten efter att ha kommit till Polen. Hur mycket visste de tyskar som hämtade barnen från Lebensborns kliniker? Det förefaller att den överväldigande majoriteten handlade i god tro och kände inte till det skamliga sätt på vilket barnen hade hamnat i Lebensborns klor. Flertalet av de bortrövade barnen lever kvar i Tyskland, lyckligt ovetande om sitt ursprung. Idag kan vi ställa oss skeptiska till det sätt på vilket barnen fördes tillbaka till Polen, och kanske rent av till att det överhuvudtaget skedde. Det viktiga borde rimligen alltid vara att se till barnens bästa.
Till det kommer att den polska inställningen att hämta hem barnen eftersom de var av polskt blod och därmed hörde hemma i fosterlandet en viss skrämmande likhet med nazisternas absurda rasresonemang. Men betraktad i sitt historiska sammanhang framstår nog ändå den polska beslutsamheten att återta barnen som förståelig. Landet hade förötts av den tyska ockupationen och förlorat nästan 20 procent av sin befolkning, var femte medborgare, många av dem unga, hade dödats av ockupanten. Att i det läget stillatigande acceptera en stöld av polska barn – för deras eget bästa! – var totalt uteslutet.
Historien om Lebensborn är ett viktigt bidrag till förståelsen av nazismens folkmordspolitik. En mycket lyckad skönlitterär skildring av ett Lebensbornfall finns i Nancy Hustons roman ”Livslinjer”.