Under bara drygt ett år beräknas över 875.000 människor, kanske fler än en miljon, ha mördats i förintelselägret Treblinka. För i dagarna 80 år sedan, den 2 augusti 1943, gjorde motståndsgruppen i förintelselägret uppror. Av dem som lyckades fly överlevde bara 67 kriget. Det finns flera ögonvittnesskildringar från upproret. Om det kanske mest utförliga vittnesmålet, Samuel Willenbergs Bunt w Treblince (”Uppror i Treblinka”), skriver här Gregor Flakierski.
I år är det 80 år sedan fångupproret i förintelselägret Treblinka. Drygt 800 desperata fångar flydde för livet, samtidigt som de försökte sätta eld på gaskamrarna. Få lyckades nå friheten, än färre överlevde fram till krigsslutet.
Det finns flera ögonvittnesskildringar av upproret, men endast en, Chil Rajchmans Jag är den siste juden, är översatt till svenska (2010). Det gäller däremot inte det bästa och mest utförliga vittnesmålet författat av Samuel Willenberg, Bunt w Treblince (”Uppror i Treblinka”).
Boken bygger på de minnesanteckningar, som Willenberg skrev ner direkt efter kriget, och på hans vittnesmål 1947 inför Judiska historiska huvudkommissionen som arbetade med att dokumentera Förintelsen i Polen. Boken är ursprungligen skriven på polska, men utgavs först i hebreisk översättning i Israel 1986.
Willenberg föddes 1923 i Częstochowa och var en färgstark person. Hans far var en begåvad konstnär och undervisade i det judiska gymnasiet i staden, medan mamman var ryska, som konverterat till judendomen efter bröllopet. Samuel ärvde mycket av sitt utseende efter modern, något som så småningom kom att visa sig högst betydelsefullt, liksom det faktum att vardagsspråket hemma var polska.
Efter krigsutbrottet 1939 tog Willenberg värvning som frivillig, men blev svårt sårad, och hamnade på sjukhus. Därifrån rymde han sedan efter bara tre månader för att förenas med sin familj. De hamnade till en början i gettot i Opatów, en mindre stad i sydöstra Polen med en relativt stor judisk befolkning. Efter att därpå ha försökt gömma sig i Częstochowa med förfalskade, ”ariska” identitetshandlingar, blev Samuels systrar angivna och arresterade. Willenberg återvände då till Opatów, för att i oktober 1942, tillsammans med stadens 7000 judar, bli deporterad därifrån till Treblinka.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Skildringen av deportationen är hjärtskärande. Husen i gettot genomsöktes av SS-män och ukrainsk milis på jakt efter de judar som inte hade hörsammat kallelsen att infinna sig på marknadstorget för det som med en eufemism kallades för omlokalisering österut. Alla som försökte undkomma ödet och gömde sig sköts omedelbart. Men också de som lydigt hade kommit till samlingsplatsen kunde bli skjutna. Det räckte att man på minsta vis bröt mot den av tyskarna påbjudna ordningen.
Inför deportationen stuvades judarna in i boskapsvagnar. Enligt Willenberg trängdes omkring 120 personer i varje vagn. När tåget några gånger gjorde uppehåll på stationer utmed vägen, stod där polacker som med en åskådlig gest med handen över halsen ropade: Judar ni blir till tvål! ”De hatar oss mer än tyskar” konstaterade en av Willenbergs olycksbröder sakligt.
Ankomsten till Treblinka blev totalt förvirrande. Stationen låg i skogen, väl undangömd från nyfikna blickar. Stationsbyggnaden var prydlig och överallt fanns målade skyltar med sådant som Tidtabell, Kassa, Väntsal, 1:a klass, 2:a klass. Där fanns också en klocka – ingen märkte att den hela tiden visade samma klockslag. Allt var kulisser, en monumental blufföreställning.
Under skrik och slag föstes judarna ur boskapsvagnarna. De fick lämna kvar sitt bagage, tvingades in i en barack där de kläddes av, för att sedan drivas vidare till ett så kallat ”Tojtlager”, ett dödsläger där de i olika kammare som var och en rymde omkring 400 personer gasades ihjäl med avgaserna från motorn till en sovjetisk stridsvagn .Överallt fanns det höga staket som hindrade insyn och som dolde för offren vad som väntade dem.
Samuel Willenberg råkade träffa en bekant från Częstochowa som uppmanade honom att uppge murare som yrke. Han skickades då inte direkt till gaskamrarna utan tilldelades ett arbetslag som sorterade de mördades ägodelar.
Treblinka var, liksom Bełżec och Sobibór, ett förintelseläger, en dödsfabrik med en förödande effektivitet. I Treblinka dödades under drygt ett år, mellan den 23 juli 1942 och den 19 oktober 1943, över 875.000 människor. Det var här som judar från Warszawas getto blev mördade, bland dem min farmor, min farfar, min faster som då var bara ett barn i tioårsåldern, och alla andra släktingar som jag aldrig har fått träffa.
Hela hanteringen sköttes av utvalda judiska fångar, knappt tusen till antalet och de bevakades av en liten vaktstyrka bestående av tyska SS-män och ukrainsk milis. Eftersom arbetsstyrkan var relativt liten och deras uppdrag tillfälligt och tidsbegränsat, kunde de när som helst få dela de andras öde. De tvingades inte bära särskilda fångkläder utan fick behålla sina civila: Willenberg beskriver sitt första intryck av arbetsjudarna som surrealistiskt färgglada.
De tvingades inte heller raka av håret och deras mat kunde till och från vara ganska hygglig, även om det också förekom perioder av hunger och svält. Det var också möjligt för dem att bedriva byteshandel med de korrupta ukrainska vakterna, något som visserligen var riskabelt, men desperata människor räds inte risker.
Behandlingen av arbetsjudarna var grym och våldsam. Den ondskan var allt annat än banal, den var utstuderat sadistisk. Fångarna tvingades arbeta under ständig misshandel eller hot om våld och till och med omedelbar avrättning. Arbetet i sig var krävande. Det kom oavbrutet nya transporter från olika getton, och det gällde att få undan alla spår av föregående transport innan nästa rullade in.
Allt efterlämnat skulle tas tillvara, kläder, skor, klockor, glasögon, värdesaker, guldtänder, men också annan metall i plomberna. Lika viktigt var samtidigt att avlägsna alla spår av de tidigare ägarna. Ingen skulle förstå varifrån föremålen kom. Det blev en svår chock för Willenberg när han en dag kände igen sina systrars klädesplagg och insåg vad som hade hänt dem.
En särskild arbetsgrupp var avdelad för att arbeta med kamouflaget utåt, att maskera taggtråden med grankvistar. Särskild vikt las vid att samla in flaskor och allt glas, som ju inte bryts ner utan lämnar spår efter sig under lång tid.
Inledningsvis hade de ihjälgasade slängts ner i väldiga massgravar, men nazisterna insåg att det skulle vara alltför avslöjande. Med hjälp av grävskopor grävdes därför liken upp och brändes i stället på eldstäder byggda av järnvägsräls och med råolja som bränsle. Dokument och andra papper som hittats i de mördades bagage slängdes också på elden för att få den att brinna bättre. Denna makabra hantering blev för fångarna ändå en antydan om att situationen vid fronten kanske inte längre var lika gynnsam för tyskarna.
Förintelselägrens ”Arbeitsjuden” var väl medvetna om vilket öde som väntade dem. Från början var rotationen av arbetsfångar stor. Behandlingen av dem var brutal och de avrättades ständigt och ersattes med nya fångar. Det ledde dock till dålig arbetsmoral och desperata motståndshandlingar, bland annat dödades en SS-man med kniv av en förtvivlad fånge. En grupp fångar som vintern 1942 kommit från gettot i Grodno bjöd desperat motstånd med knivar och flaskor innan de kunde övermannas och dödas.
Rotationen blev efter det påtagligt mindre och villkoren förbättrades avsevärt. Men fångarna visste ändå att det inte ändrade deras situation i grunden. Man insåg att transporterna snart skulle upphöra och att när det inte längre fanns några fler judar att mörda skulle också deras öde vara beseglat.
Småningom sipprade det in uppmuntrande nyheter om tyska motgångar på östfronten och i Afrika. Informationen som snappades upp om upproret i Warszawas getto i april 1943 blev en sporre för den motståndsorganisation som hade bildats i Treblinka. Fången som arbetade som låssmed hade tillverkat en nyckelkopia till vapenförrådet. Man hade också skaffat sig tillgång till knivar och olika verktyg som kunde användas som vapen. De fångar i organisationen som var obeväpnade, det vill säga de flesta, fick istället till uppgift att i ett kommande uppror sätta eld på byggnader, framför allt gaskammare.
Planen var att döda så många som möjligt ur vaktstyrkan och förstöra så många byggnader som möjligt och sedan fly. Den andra augusti slog man till. Aktionen var visserligen noga förberedd – vapen hade tagits ur förrådet – men då man tvingades ta till vapen tidigare än planerat slog det mesta slint.
Man lyckades inte förstöra gaskamrarna och inte heller likvidera vaktstyrkan. Fångarna fick istället ta till flykten och blev då kraftigt beskjutna. I den häftiga eldstriden stupade många av dem. Av de omkring 840 judiska fångar som då fanns i lägret blev några hundra dödade under striden, medan några hundra, uppgifterna varierar, lyckades fly. 67 av dem överlevde kriget.
Samuel Willenberg hörde till dem som klarade sig. Hans ”bra utseende” och felfria polska tjänade honom väl. Han deltog senare i Warszawaupproret sommaren 1944 och gömde sig sedan på landet fram till befrielsen. 1950 lämnade han Polen för Israel, där han arbetade inom lantmäteriet. Efter pensioneringen ägnade han sig åt konstnärlig verksamhet, han skapade skulpturer med motiv från Treblinka.
Willenberg avled 2016, som den siste överlevande från helvetet Treblinka. Det är viktigt att hans vittnesmål lever vidare.
- Klicka här för en intervju på Yad Vashem med Willenberg om hans uttrycksfulla skulpturer
- Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln här för att läsa om Priset på ett barn. Om överlevande barn efter Förintelsen
- Klicka här för att läsa om Lemberg, Lvov, Lviv – Europas bortglömda medelpunkt
- Se en film om Willenberg och Treblinka (textad på engelska):