Jag vaknar på svenska, med te på sängen och skummande av svenska tidningsrubriker på nätet (först radioekots nyhetssammanfattning, sedan de morgontidningar jag brukar läsa hemma, alltså DN, Svenskan och Upsala Nya Tidning). Visserligen äter jag en fransk madeleinekaka till mitt morgonte, men jag driver inte min förtjusning i Marcel Proust så långt att jag byter ut det svarta teet mot rogivande lindblomste, för då skulle jag väl aldrig komma upp ur sängen.
Sedan när jag gör frukost övergår jag till franska och lyssnar på tv-nyheterna på France 2, de som på morgonen presenteras av charmige William som har en stor glugg mellan framtänderna och obetalbara miner till allt som sägs. Därefter promenad och inköp av fransk morgontidning.
Och så dagens tredje språk: italienskan, som väntar mig hemma vid datorn i form av översättning. Jag kan väl avslöja så mycket som att boken jag håller på att översätta handlar om en verklighet som är så olik min franska förortsidyll som tänkas kan. Den handlar nämligen om de människor som här i Frankrike kallas ”sans papiers” och som i Italien går under namnet ”clandestini”, invandrare utan uppehållstillstånd som inte vill något hellre än att arbeta och göra rätt för sig men som tvingas gömma sig för polisen och acceptera vilka skitlöner och osäkra arbetsförhållanden som helst; för om de protesterar åker de ut. Punkt slut.
Personerna i ”min” bok, en strävsam albansk familj, bor i en utkyld och fuktig barack i Milanos utkanter, bland sopor och råttor, och det som gör hela berättelsen, som är baserad på verkliga människoöden, så oerhört drabbande är att den som för ordet är sonen i familjen, en vetgirig och modig liten pojke vars högsta dröm i livet är att få gå i italiensk skola och att inte varje dag behöva gå omkring och frukta att polisen skall arrestera hans mamma och pappa, för då åker de omedelbart ut ur Italien och tillbaka till Albanien, varifrån de flytt i en överlastad gummibåt, en mörk och stormig natt.
När jag bryter för förmiddagskaffe släpper jag greppet om italienskan och lyssnar på radions France Musique. Där är alltid bra musik, på förmiddagarna ofta åtföljda av samtal med musiker som demonstrerar hur ett verk är uppbyggt, eller hur det bör spelas, ofta genom att ta om samma fras om och om igen. Oerhört spännande och lärorikt!
Därefter åter italienska fram till lunchen, som jag sedan äter till de franska tv-nyheterna i kanalen France 3. Så förflyter min dag i en ständig pendling mellan svenska, franska och italienska. Innan jag somnar har jag, förhoppningsvis, också hunnit läsa Libération eller Le Monde och några avsnitt i Simone de Beauvoirs självbiografiska roman.
”Min franska förortsidyll” skrev jag, och det känns som en adekvat beskrivning när jag efter lunchen sitter en stund på stenmuren utanför huset och lapar sol, som medicin mot min förkylning. Plötsligt hör jag nämligen ett jamande i närheten, öppnar ögonen och får syn på den svarta katt som jag inte träffat på flera dagar. Han (eller möjligen hon) promenerar sirligt förbi på trottoaren, hoppar sedan också upp på muren och sätter sig demonstrativt några meter ifrån mig. Jag fortsätter att blunda och lapa sol men känner efter ett tag ett svagt buffande i sidan. Det är katten som vill hälsa. Han (eller möjligen hon) sträcker fram huvudet i syfte att bli smekt över pälsen, tackar med ett artigt och belevat mjau och sätter sig sedan allra längst bort på muren, för nu är det dags för dagens pälstvätt.
Och för mig är det dags att återvända till jobbet vid datorn. För det är just sådana böcker — som den italienska bok som jag nu håller på att översätta — som visar att världen inte är någon idyll och att människors förhållanden är så olika och så i grunden ojämlika och orättvisa att det — även för oss som ännu lever relativt ”idylliskt” — borde vara omöjligt att längre blunda för skändligheterna.
I dagens Libération står att läsa att en miljard av jordens befolkning svälter, att ett barn dör av hunger var sjätte sekund och att svälten varje år skördar fler offer än aids, malaria och tuberkulos sammantaget. Bland annat som en effekt av att institutioner som Internationella Valutafonden och Världsbanken tubbat de fattiga länderna att sluta med lokalt odlande och i stället köpa sin mat utifrån.
Precis när jag nu skulle sätta punkt och återgå till min översättning kom jag på att jag glömt att berätta att det faktiskt finns en bokhandel i lilla, sömniga Bures sur Yvette. På väggen utanför står skrivet ”la voix au chapitre”. Eftersom ”chapitre” betyder domkapitel trodde jag först att det var en katolsk bokhandel, men eftersom sortimentet inte tyder på det är förklaringen troligen en helt annan. Uttrycket ”avoir voix au chapitre” betyder att höja upp sin röst i församlingen, att komma till tals och uttrycka sin mening. Och det är naturligtvis en av litteraturens främsta uppgifter, att ge röst åt dem som ingen röst har.
À bientôt!
MARGARETA ZETT