Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
Man behöver inte vistas länge i Italien, eller följa italienska medier särskilt ingående, för att inse hur långt vi i Sverige — trots allt — kommit vad gäller jämställdhet mellan könen. Jag menar: skulle en manlig svensk statsminister kunna förlusta sig med lyxhoror och karriärsugna småtjejer, på det sätt som Silvio Berlusconi gör, utan att omedelbart tvingas avgå? Skulle vi i Sverige acceptera att kvinnor i tv uteslutande uppträdde som kråmande sexobjekt med uppgift att förstärka de manliga programledarnas egon och hålla kvar tittarna vid skärmen? Skulle vi stå ut med att kvinnor i det offentliga livet enbart bedömdes efter sitt utseende och att kvinnor utgjorde en ynka minoritet såväl i alla beslutande organ som i andra sektorer av samhället?
Nej, och naturligtvis finns det även i Italien kvinnor (och män) som opponerar sig mot sakernas tillstånd och kämpar mot kvinnoförtryck och ojämlikhet. Det märks även inom litteraturen.
Jag har här på Dixikon tidigare presenterat italienska författare som i sina böcker skildrar kvinnors villkor och som, därigenom, försöker vidga ramarna för kvinnors liv och medvetande, däribland Dacia Maraini och Lidia Ravera.
När jag nyligen, i månadsskiftet mars-april, besökte Florens passade jag på att köpa ytterligare några böcker av dessa författare.
Först ut Lidia Ravera. 2008 utgav hon, på förlaget Nottetempo, en roman med titeln Le seduzioni dell’inverno (Vinterns frestelser). Det är inte någon särskilt djuplodande bok men en berättelse som, genom sin fiffiga intrig, är minst lika spännande som en deckare. Dessutom är romanens språk sådant att även en nybörjare i italienska kan ta sig fram utan större svårigheter.
Det betyder inte att Raveras språk är torftigt och fattigt. Nej, långt därifrån. Men hon har något av samma språkliga klarhet och enkelhet som, på sin tid, Alberto Moravia. Ett konkret och icke-abstrakt skrivsätt som gör att hennes prosa lämpar sig synnerligen väl som utgångspunkt för språkträning.
Men handlingen då, undrar ni kanske? Jo, en morgon vaknar förlagsredaktören Stefano (som lever skild från sin fru) och finner, när han vacklar ut från duschen, till sin stora förvåning en helt okänd kvinna i köket. Hon är inte purung men sympatisk och tilldragande. ”God morgon”, säger hon, ”jag heter Sophie”. Han ser att hon redan gjort i ordning hans favoritfrukost på en bricka (kaffe med mjölk, kex med honung och blodapelsinjuice) och inhandlat inte mindre än fyra morgontidningar. Men hur i helvete har hon kommit in i hans ungkarlslägenhet? Han har ju inte anställt något hembiträde. Sophie berättar då att hon egentligen arbetar åt signora Sara, Stefanos f.d. fru. Men signora Sara, som skall ut på kryssning i fyra månader, har nu bett Sophie att under denna tid i stället tjänstgöra hos honom.
Stefano har inte kurage att protestera. Han säger sig tvärtom vara mycket glad över att på detta sätt ha fått Sophie ”i present” och blir, för var dag som går, allt mer beroende av hennes närvaro i hans hem (och i hans liv). Sophie inte bara städar och lagar mat, hon fyller lägenheten med klassisk musik och visar sig dessutom vara högt kultiverad, ett hembiträde som citerar Rilke på tyska och har Georges Perec under kudden, tänka sig! Hon uppfyller också, så småningom, även hans erotiska önskningar in i minsta detalj, en riktig drömkvinna alltså!
Men en dag försvinner Sophie lika spårlöst och gåtfullt som hon kommit. Och då inser Stefano att han inte kan leva utan henne, han som enligt sin f.d. fru har ett hjärta av is och på sin arbetsplats går under namnet ”frysboxen” (il freezer).
Jag skall inte avslöja upplösningen, det vore att snuva alla presumtiva läsare på konfekten. Men så mycket kan jag säga att romanen, trots sin lättsamma ton och humoristiska infallsvinkel, ytterst handlar om högst allvarliga ting: om kvinnors längtan efter att vara någonting annat än komplement och kanske också något om mäns eventuella benägenhet att avstå från att alltid vara ”det första könet”.
Alltså, egentligen, samma tema som Lidia Ravera utvecklade i boken Porci con le ali (Grisar med vingar) från 1976, skriven tillsammans med Marco Lombardo Radice under pseudonymen Rocco och Antonia. I en nyutgåva av denna bok (Oscar Mondadori 2001) kommenterar Ravera, i ett nyskrivet förord, hur det känns att efter så många år konfronteras med detta ungdomsverk som väckte så stor skandal i den tidens bigotta Italien — men också genklang hos unga läsare.
Hon skriver också om hur det är att av många människor fortfarande betraktas som författare till en enda bok, därtill en ”grisig” sådan, trots att hon därefter skrivit en lång rad böcker och även arbetat som journalist.
Ravera kan dessvärre inte längre diskutera boken med sin medförfattare, Marco Lombardo Radice, eftersom han dog redan 1989, 42 år gammal, av hjärtinfarkt. Och man märker, som läsare, hennes sorg när hon beskriver denne, som det förefaller, genomsympatiske ”Rocco”, en lång vänsterkille på en och nittio, en blivande neuropsykiatriker som när de skrev sin bok redan hade disputerat i medicin och som därefter ägnade sitt alltför korta liv, inte åt författarskap, utan åt att hjälpa ungdomar, de allra svåraste psykfallen dessutom, att komma på fötter.
Ravera förklarar också, i detta förord, att hennes ambition med romanen var att lära unga tjejer att våga älska utan att för den skull låta sig förslavas av den nya fria sexualiteten, att inte skämmas för sina egna erotiska impulser och att hålla fast vid drömmen om att kunna förändra verkligheten (om inte själva klassamhället så åtminstone förhållandet mellan människor och mellan könen).
Visst innehåller Porci con le ali en del könsord, svåra att hitta i vanliga ordböcker, och är bl.a. av denna anledning något mer svårläst för en icke-italienare än Le seduzioni dell’inverno. Men det är för den skull ingen ”snuskbok” utan ett allvarligt syftande verk. Stora och viktiga tankar uttryckta på ett ungt språk som — faktiskt — bevarat det mesta av sin ursprungliga friskhet.
I Florens hittade jag också en bok av Dacia Maraini som jag letat efter i många år och i många italienska städer, nämligen romanen Lettere a Marina från 1981 (nyutgåva BUR 2008). Det är en brevroman där det kvinnliga berättarjaget, precis som titeln säger, skriver till en kvinna vid namn Marina.
Brevens adressat förblir dock, boken igenom, konturlös och undflyende. Där finns inga svarsbrev från henne, och jag uppfattar denna kvinnogestalt mest som en förevändning för brevskriverskan att få berätta om sin egen barndom och ungdom, om sina känslor, passioner och drömmar.
Ur breven stiger ett märkligt kvinnoporträtt som, gissar jag, har en del beröringspunkter med Maraini själv (som när hon skrev romanen nyligen avslutat sitt förhållande med Alberto Moravia). Brevskriverskan, tillika huvudpersonen, är liksom Maraini författare till yrket och har, berättar hon i sitt första brev, hyrt sig en ful semesterlägenhet vid havet för att få lugn och ro att skriva på en roman som länge plågat henne. Hon har en kärlekshistoria (med en man) alldeles bakom sig och uttrycker i breven sin rent erotiska längtan efter denna gåtfulla Marina och den kvinnogemenskap hon upplevt med henne och genom henne.
Det går dåligt med romanskrivandet, berättar hon i breven. Hon plågas under nätterna av incestuösa drömmar och traumatiska minnen av ett dödfött barn. När ensamheten och frustrationen blir för stor inleder hon ett sexuellt förhållande med killen på baren i byn.
Det som fängslar mig mest i romanen är ändå porträttet av en grannfru, Basilia. Hon är urtypen för en förtryckt och utsläpad proletärhustru, en kvinna som lever enbart för att passa upp på sin man och sina barn och som aldrig får en lugn stund för sig själv.
Trots avgrundslika skillnader i levnadsvillkor, eller kanske just på grund därav, är huvudpersonen och denna grannfru genuint nyfikna på varandra. Basilia gör förstås stora ögon när hon får klart för sig att det är en livs levande författare hon har framför sig, en kvinna som skriver böcker och dessutom lever ensam, utan man, Herre Gud så exotiskt! Och huvudpersonen fascineras i sin tur av Basilias muntliga berättarförmåga, ett slags litterär naturbegåvning där historierna bara flödar ur henne, de flesta med kvinnolivet som röd tråd.
Det är en mycket speciell roman Maraini har skrivit. Ibland upplever jag den som alltför instängt ”kvinnlig” och retar mig på att ”den stora världen”, samtiden och den sociala verkligheten, nästan totalt lyser med sin frånvaro.
Men å andra sidan är kvinnors kamp för ”ett eget rum” (i Virginia Woolfs mening) av fundamental betydelse om vi någon gång skall uppnå jämställdhet mellan könen. Och då kan det som händer i ”männens värld” inte alltid stå i centrum. Då måste det även skapas litteratur som belyser ”kvinnoskapets” speciella karaktär och beskaffenhet.
Vad berättarjaget i Dacia Marainis roman gör, det är ju att hon skildrar både de upplevelser som format henne som kvinna och svårigheterna att, med dessa erfarenheter i bagaget, leva sitt liv som självständig varelse och inte bara passivt foga sig i att utgöra ”det andra könet”. Alltså en nödvändig etapp på vägen.
Lidia Ravera talar, i sitt nya förord till Porci con le ali, om det kategoriska imperativ som vägledde många ungdomar i den politiskt radikala 68-generationen: Cambiamo la vita prima che la vita cambi noi (Låt oss förändra livet innan livet förändrar oss).
Dacia Maraini, ur en äldre generation, har mycket att berätta om vad livet gör med oss människor och, samtidigt, indirekt om hur viktigt det är att inte betrakta sig själv som offer för ett obevekligt öde.
För hur var det nu hon uttryckte det, Simone de Beauvoir? Man föds inte till kvinna, man blir det.
MARGARETA ZETTERSTRÖM