”Armeniernas sak omfattas i synnerhet i västra Europa och Förenta Staterna med växande sympati.” Så är det, särskilt efter den turkiske premiärministern Erdogans arroganta uttalande häromdagen, att han inte behöver behålla hundratusen armenier i sitt land.
Men citatet har drygt hundra år på nacken. Man hittar det i uppsaladocenten V. Söderbergs lexikonartikel om Armenien för Nordisk Familjeboks andra upplaga, den med ugglan på ryggen. I andra bandet från 1904 är hans historieskrivning utförlig, också i fråga om då aktuella händelser, bland dem turkiska massakrer på det armeniska mindretalet som hade kulminerat 1896. Då dödades 25.000 armenier, ”enligt låga beräkningar”, skriver den försiktige Söderberg. Siffran kan ha varit mångdubbelt högre.
Stormakterna var upptagna med annat, den gången konflikter på Kreta, och ägnade massakern ett förstrött intresse. Vilket antalet än var så skulle det bli mycket värre kort därefter, som nu senast Klas-Göran Karlsson, professor i historia i Lund och expert på folkmord, påpekat i en Brännpunktsartikel i Svenska Dagbladet:
”Den 24 april 1915 inleddes storskaliga massakrer på armenierna med att några hundra ledande armenier i Istanbul fängslades och mördades. Detta blev startskottet till ett systematiskt massmord på den armeniska minoriteten, förövat under krigets täckmantel med syfte att etablera en etniskt homogen turkisk nationalstat. Under 1915 och 1916 mördades minst 800.000 armenier. I samtiden var denna dramatiska utveckling väl bekant genom diplomaters, missionärers och krigskorrespondenters rapporter.”
Dessa kända fakta försöker dagens historierevisionister sopa under mattan. Det höll på att gå illa för Orhan Pamuk när han protesterade mot det officiella turkiska förtigandet att ett folkmord begåtts, och inte alla på hemmaplan applåderade när han fick Nobelpriset för fyra år sedan.
Gustaf Hellström, som verksamt såg till att William Faulkner fick samma pris 1950, var tidigt ute med att låta mordet på armenierna ingå i ett skönlitterärt sammanhang. Det är lätt att instämma i Jolos åsikt att ”Ett rekommendationsbrev” från 1920 är en av hans intressantaste romaner. Den är visserligen valhänt berättad, men den återger träffsäkert stämningarna i USA åren efter första världskriget. Då var han på plats i Greenwich Village (hans många adresser finns förtecknade av Lennart Leopold på Gustaf Hellström-sällskapets hemsida).
“Nu eller aldrig! Amerika för amerikanerna eller Amerika terroriserat av utlänningar.” Så slutar romanen, tillkommen då han var en desillusionerad DN-korrespondent i New York. I Woodstock umgicks han långt före festivalen med den legendariske murveln John Reed (som nog tog skällordet ”muckraker” som ett beröm), han med den ryska revolutionens tio dagar som skakade världen.
Hellströms satiriska slängar mot storfinans och industripampar, korrumperade politiker och en egenkär president ger läsaren en märklig aha-upplevelse, särskilt med tanke på Obamas företrädare i Vita Huset, och romanens anarkistiska självmordsbombare har dessvärre inte förlorat i aktualitet. En närgången skildring av en lynchning finns också med, baserad på vad författaren fått veta av ett ögonvittne.
Men det finns ljuspunkter i det nationalistiska mörkret. I ett kapitel sätter en cynisk gruvägare (gift med en karriärlysten skånska, utvandrad från Knislinge) igång en storstilad hjälp till ett lidande folk långt bortom USA: “Mer än en miljon har redan mördats. Över en och en halv miljon har redan deporterats. Det finns en halv miljon föräldralösa barn därnere…”
Reportern Gustaf Hellström har bevarat sin aktualitet: dessa svarta sidor om turkarnas folkmord på armenierna skrevs mer än åttio år före Orhan Pamuks protest och nittio före Erdogans förtäckta hot, välkomnat av egna nationalister…
Man kan också påminna om ett par läsvärda författare med armeniska rötter vars föräldrar flytt västerut, undan den turkiska massakern. En var Michael Arlen som i tjugotalets London var oerhört populär med sin roman ”The Green Hat”. Hans son Michael J. Arlen har skrivit intressant både om fadern och släkten i boken ”Exiles”.
Och den andre är William Saroyan, född 1908 av armeniska föräldrar i Fresno i Kalifornien. I hans många noveller vimlar det av sorgmodiga landsflyktiga armenier, liksom i de båda romaner som stått sig bäst, ”My Name is Aram” och ”The Human Comedy”.
Ivo Holmqvist
– Se ett videoklipp från en BBC-dokumentär om folkmordet här