”Jag är inte här för att skriva, jag är här för att vara tokig.”
Yttrandet är Robert Walsers, från hans senare år. Han var genom hela livet en särling, medveten om sitt utanförskap:”Så har jag levt mitt eget liv, i den borgerliga existensens periferi.”
Han var född i Biel i Schweiz den 15 april 1878, och därmed nästan jämnårig med både Hermann Hesse och Alfred Döblin, Rainer Maria Rilke, Franz Kafka och Robert Musil. Fadern var bokbindare och pappershandlare. Robert var starkt knuten till modern som tidvis led av djupa depressioner och som dog tidigt.
Också banden till syskonen var starka, särskilt till brodern Karl, teaterdekoratör hos Max Reinhardt och en skicklig illustratör, som ses i Walsers debutbok från 1904, ”Fritz Kochers Aufsätze”, en skolpojkes dagboksblad, en fiktionsform som återkom fem år senare i boken om Jakob von Gunten.
Robert Walser var teaterintresserad, prövade på många olika yrken, var kontorist vid banker, försäkringsbolag och fabriker. Att han liksom Kafka skaffat sig inblickar i överbyråkratiserade ämbetsverk märks på många håll i hans prosa. En tid var han betjänt hos en greve – en erfarenhet han hade nytta av i sina romaner – och så försökte han leva på sin penna.
Han skrev oupphörligt (hans ”Werkausgabe” i tolv band hos Suhrkamp är på närmare sextusen sidor) och kom i rask följd ut med tre romaner på Cassirers förlag i Berlin där han bodde från 1905 till 1913: ”Geschwister Tanner”, ”Der Gehülfe” och ”Jakob von Gunten”. Dessförinnan hade han bott en tid i Zürich, på Spiegelgasse där senare Lenin i sin landsflykt slog sig ner och där dadaismen föddes på Cabaret Voltaire.
Den rast- och rotlöse Walser bytte ständigt bostad, plågad av nervösa besvär och hallucinationer. Från Berlin återvände han till Biel. Det blev allt svårare för honom att finna avsättning för sina skriverier, och han var föga äregirig. Depressionerna tog överhand. På egen begäran lades han in på ett vårdhem 1929 (det kan påminna om Eric Hermelin på Sankt Lars), där läkarna diagnostiserade schizofreni.
Efter olika självmordsförsök levde han från 1933 fram till sin död på juldagen 1956 på en vårdanstalt, utan att skriva något mer än några få dikter – sådant hade han inte tid med, han var ju där för att vara tokig på heltid. Men fram till det frivilliga tigandet hade han drivits av en manisk produktivitet, man har räknat ut att han fick tjugo manuskript refuserade av olika förläggare, och flera av dem förstörde han.
Kanske var han predisponerad för sjukdomen som kan ha varit ärftlig, också en äldre bror var schizofren. Tydliga tecken finns i hans skriverier som pekar i den riktningen, ett hermetiskt drag, en påfallande skräck för tomrummet, samma horror vacui som återfinns hos så många schizoida ord- och bildkonstnärer.
Hos honom finns en vild tankeflykt och en långtgående impressionism där detaljerna hopas, och med ett självdestruktivt drag, en vilja att försvinna och utplånas. På hospitalet sade han: ”Jag vill leva med folket och försvinna i det”, och så satt han och vek papperssäckar eftermiddagarna i ända, under senare delen av sitt liv inte särskilt intresserad av sina böckers öden. Han hade inte mycket till övers för modern civilisation, avskydde bilar och var liksom Hesse pacifist.
Christian Morgenstern hjälpte honom under ett par år, och han hade många beundrare bland andra kolleger, som Stefan Zweig, Musil, Walter Benjamin och Max Brod (Kafkas vän och vapendragare). Bland hans tillskyndare fanns också industrimagnaten Walter Rathenau, utrikesminister i Weimarrepubliken, senare mördad.
Av honom blev Walser erbjuden en resa till Samoa, på den tiden tysk besittning, av andra resor till Indien och Turkiet. Men han stannade hemma.
”Inte ber man en gran flytta till en söderhavsö för att sedan komma hem igen.” Det exotiska fann han i sina egna fantasier, ”det kan gå turkiskt till på andra ställen än i Turkiet, kanske ännu mera turkiskt än där.” När Kafkas första prosastycken trycktes trodde många att det var en ny pseudonym som den bisarre Walser använde sig av, båda skrev i Prags dagstidningar. Även om de aldrig träffades beundrade Kafka Walsers bildningsroman ”Jakob von Gunten”.
Ynglingen Jakob är av fin familj men avstår frivilligt från alla sina privilegier. Han skriver in sig på privatskolan Benjamenta-institutet, på långt håll besläktad med internatskolan i Musils ”Die Verwirrungen des Zöglings Törless”.
Rektorn är en grotesk figur, som klippt ur den expressionistiska skräckfilmen om Doktor Caligari och hans kabinett. Han är oformligt tjock och skräckinjagande och försöker en gång strypa sin unge adept, men är vid andra tillfällen en känslosam fadersfigur (det är inte alldeles olikt de komplicerade relationerna mellan Kafka senior och junior). Vid sin sida har rektorn sin syster, underskön och dyrkad på avstånd av skolans gossar. Hon tynar bort i sjukdom.
De övriga ynglingarna lämnar etablissemanget och tar anställning som uppassare och betjänter, förstås en reminiscens av Walsers egna brokiga yrkeserfarenheter. Också annat självbiografiskt speglar sig i boken, som att Jacob har en bror som är konstnär och som han ser upp till.
Inte mycket händer på det yttre planet i denna roman berättad av den världsfrämmande fantasten Jacob på romantiska dagboksblad fyllda med dagdrömmar och egendomliga infall. Utvikningarna är många och långa, idéflykten svindlande. Allt berättas med ironisk distans, ibland på parodiskt språk. En avancerad lek med roller och identiteter finns där, liksom idéer om tjänande och frihet. Skolan kan – om än inte lika skrämmande och alienerande – ses som ett första utkast till det labyrintiska ämbetsverket som K irrar kring i, i Kafkas ”Processen”, eller som det slott som lantmätaren aldrig når fram till i hans ”Slottet”.
Sammanbrottet kommer vid fröken Benjamentas död. Då går ynglingarna upp i rök, bara Jakob blir kvar samman med rektorn. Men även de bryter upp, som det sägs i bokens dunkla slutrader:
”Jag enskilda människa är endast en nolla. Men nu bort med pennan. Bort med tankelivet. Jag går med herr Benjamenta in i öknen. Jag vill ändå se, om det inte går att leva, andas, vara, uppriktigt vilja och göra gott och sova om natten och drömma i vildmarken också. Asch prat. Nu vill jag inte tänka på någonting alls mer. Inte på Gud heller? Nej! Gud kommer att vara med mig. Vad behöver jag då tänka på honom? Gud går med de tanklösa. Nå, adjö då, Benjamenta-institutet.”
Hur ska de raderna tolkas? I ljuset av vad som senare hände Robert Walser kan de kanske ses som profetiska ord om det frivilliga avståendet, tigandet, önskan att dra sig undan världen.
Elias Canetti har kallat Walser för den hemlighetsfullaste av diktare, en man med masker, och har pekat på vad som döljer sig bakom det skenbara lättsinnet: ”Hans diktning är ett oavlåtligt försök att tysta ner ångesten.” Det inre, ångesten, säger Canetti, försökte han under hela sitt liv förneka. Därför är också vägen till hospitalet given, med de hämmande inre röster som han hörde då han togs in:
”Hans erfarenhet av ’kampen för existensen’ för honom in i den enda sfär där den inte längre finns, till sinnessjukhuset, det modernas kloster.”
Det stämmer säkert. I en kort novell, en arabeskartad kärlekshistoria skriven med den sedvanliga ironiska distansen, bekänner Walser: ”När allt skriker i oss frambringar vi inte en enda ton.”
För tjugofem år sedan kom ännu fler sidor av Walser ut hos Suhrkamp: ”Aus dem Bleistiftgebiet. Mikogramme 1924/25.” Bakom utgivningen låg en forskningsbragd.
Litteraturvetarna Werner Morlang och Bernhard Echte hade tillbringat fyra år i Carl Seelig-stiftelsens arkiv i Zürich där Walsers kvarlåtenskap finns (Seelig skrev en biografi om Walser medan denne ännu var i livet). Med tålamod, uppfinningsrikedom och avancerade tekniska hjälpmedel hade de äntligen lyckas tyda vad Walser skrivit med inte mycket mer än millimeterhöga staplar i blyerts, på 526 papperslappar som länge varit kända men som betraktats som omöjliga att dechiffrera. Genom att använda en optisk läsare från textilindustrin gick det, fast med möda.
Varför skrev han dessa mikroskopiskt diminutiva anteckningar med blyerts, i stället för läsligt med bläck som i andra manuskript? Ett par svar ligger nära till hands: en annalkande sinnessjukdom, en överdriven sparsamhet, en sjuklig iver att fylla papperet.
Enklare och troligare är hypotesen att det rörde sig om en långt driven blygsamhet, gränsande till självutplåning, i dessa ”mikrogram”, ett sätt att förminska sig själv så mycket som möjligt. Dessutom kan Walser ha haft personliga skäl att hålla sina skriverier undan obehöriga ögon. En psykologiskt inriktad läsare studsar över ställen i dessa korta texter som avslöjar en både fetischistisk och masochistisk dragning hos Walser, och relationerna till kvinnor verkar ha varit problematiska.
En historia handlar om en ung man som gör upp om ett rendez-vous. Men när kvinnan kommer gömmer han sig undan i ett skåp. Kvinnan ger sig därifrån, besviken efter sin väntan, men så fort hon hunnit utom synhåll hoppar mannen fram ut sitt skåp och studsar glatt omkring – ett prosastycke som kanske vittnar om sexualångest och som kunde varit skrivet av Kafka.
Det är inte särskilt troligt att Walser själv velat ge ut dessa blad som lämnar ut hans hemliga drifter och tvångsföreställningar och som prisger hans fixa idéer och hans besatthet. Hursomhelst har de sitt intresse, både stilistiskt och privatpsykologiskt. Mitt i det skenbart naiva öppnar sig avgrunder av ångest.
Det har sagts att Jakob von Gunten är en förryckt masochist, vilket är i linje med romanens tankar om det perversa tjänandet och underkastelsen, och en uppfostran som leder till intet. En utläggning i kristna termer kan säkert göras, särskilt i fråga om bokens slutrader. Men Walser delade inte gärna ut nycklarna till sina symbolers lås. Man gör kanske klokt i att låta sin Walser-läsning styras av de här orden ur romanen: ”I det vardagliga vilar de sanna sanningarna.”
Den som inte orkar med alla mikrogrammen i original kan gå till det urval som Susan Bernofsky nu översatt och försett med förord: ”Robert Walser: The Microscripts” (New Directions), eller läsa dem i två band på svenska av Peter Handberg: ”Att vi lever i en ond värld” (Symposion, 2001).
En essä om Walser finns med i J. M. Coetzees essäsamling från i fjol, ”Inner Workings: Literary Essays 2000-2005”, och till urvalet av Walsers noveller som kom i engelsk översättning hos New York Review of Books för åtta år sedan skrev Susan Sontag ett företal.
Ivo Holmqvist