Associationer till det ”förlorade Finland” vann i synnerhet gehör hos den karelska flyktingbefolkningen, som i stor omfattning hörde till Veikko Vennamos sympatisörer. Veikko Vennamo administrerade som tjänsteman i jordbruksministeriet tjänst bosättningen av de 400.000 karelska flyktingarna, vilket kom att bli en fördel i hans senare politiska karriär, som inleddes i Agrarförbundet.
Det agrara partiet, senare Centerpartiet, var det statsbärande partiet i Finland från och med 1950-talet. Trots att partiet drev en lantbrukarvänlig linje partiet fanns ett stort missnöje hos den småbrukande befolkningen. Kommunistpartiet var ett attraktivt val för småbrukarna i norra Finland och drogs till den så kallade ”ödemarkskommunismen”. Vennamo mobiliserade de småbrukare som önskade offentligt stöd för landsbygdens överlevnad, men var starkt antikommunistiska och inte kunde omfatta de radikala vänsteridéerna politiskt eller värderingsmässigt Landsbygdspartiet försvarade traditionella konservativa och kristna värderingar, vilket även är fallet för Sannfinländarna idag.
Den rurala förankringen fortlever hos Sannfinländarna, men i den samtida retoriken gestaltas nu även de urbana förortsmiljöernas invånare som ett nytt glömt folk. Sannfinländarnas opinionsmässiga framgångar kan förklaras av denna breddning av väljarbasen. Sannfinländarnas sympatisörer är i likhet med många övriga europeiska populistpartier manspartier då enbart 25 procent av partiets sympatisörer är kvinnor.
Under sannfinländarna har det hotade folket även omdefinierats och omformulerats primärt som det finska-talande folket som kontrasteras mot framför allt invandrare och finlandssvenskar. Sannfinländarna har närmat sig de övriga framgångsrika europeiska högerpopulistiska partierna och framställer invandringen som inte enbart ett hot mot jobben och välfärden, men även mot den fin(länd)ska kulturen och traditionerna. Inom Sannfinländarna finns en spänning mellan välfärdschauvinismen och kulturnationalismen. Den finländska befolkningen ska ha förtur både till jobb och sociala förmåner. Timo Soini och den äldre från det gamla Landsbygdspartiet härstammande grupperna talar helst om invandringen som ett hot mot finländarnas jobb och välfärd, medan andra mer radikala grupperingar – däribland dem den mest extrema Jussi Halla-Aho, docent i sociologi vid Helsingfors universitet – hävdar att invandringen och framför allt islam hotar den finländska kulturen. Halla-aho har dömts för hets mot folkgrupp då han sagt att det finns samband mellan islam och pedofili.
Finskheten har en annan och starkare framtoning hos Sannfinländarna än i Landsbygdspartiet. Detta blir speciellt tydligt i partiets förhållande till finlandssvenskarna och finlandssvenskheten. I Veikko Vennamos retorik representerade finlandssvenskarna en herrebefolkning – en politisk, ekonomisk och kulturell elit. Han närde ett ambivalent förhållande till finlandssvenskheten och insåg att det teoretiskt fanns en grogrund för populism hos det småbrukande antikommunistiska jordbrukarna i Österbotten, men att den språkliga identifikationen hos dem var allt överskuggande. Dessutom pyrde hos delar av Landsbygdspartiets sympatisörer ett missnöje mot finlandssvenska regioner som inte gärna tog emot karelare i samband med flyktingströmmarna österifrån under kriget.
Under Sannfinländarna formuleras finlandssvenskheten som ett främmande element i förhållande till den finska majoritetskulturen. Den finlandssvenska minoriteten är gynnad på den finskspråkiga befolkningens kostnad: Obligatorisk skolsvenska, vikta studieplatser för finlandssvenskar inom områden där svensk service är nödvändigt, obligatoriska språkkrav för tjänstemän osv. Sannfinländarnas krav på ett nationellt språk och önskan om ett enspråkigt Finland är en kulturassimilation som kläs i jämlikhets- eller effektivitetssträvanden. Sannfinländarna när och idkar ett nostalgiskt och historieförfalskat tillbakablickande till ett aldrig existerande Finland där finskheten var dominerande och ohotad och där svenskheten representerar ett svenskt kolonialvälde.
Karismatiska och demagogiska ledare
Populismen i Finland har utmärkts av karismatiskt färgstarka ledargestalter och personifierade politiska partier. Det är sålunda signifikativt att den finländska populismen kallas ”vennamoism” då dess ursprung är så intimt sammanbunden med den första partiledaren Veikko Vennamo.
Sannfinländarnas framgångar är även beroende av dess ledargestalt Timo Soini. Det populistiska ledarskapet kännetecknas av ett antal inre motsättningar. Den populistiske ledarens auktoritet och legitimitet är relaterad till dennes (påstådda) förmåga att förstå och representera ett ”vanligt folk” eller den ”tysta majoriteten” till skillnad från andra politiker som tjänar gruppintressen eller sig själva. Detta kan uttryckas i politiska uttalanden och kommunikationsstil eller i en närhet som avspeglas i livsstil, sociala och kulturella vanor. På ett paradoxalt sätt framställer sig populistiska ledare som ordinära och vanliga människor med extraordinära egenskaper.
Vennamo var en intellektuell politiker, men även ett politiskt lysande strateg. Trots att han hade ett mångfaldigt och rikt språk var hans politiska retorik folklig i den meningen att han talade i korta och enkla satser. Han använde medvetet ett mustigt och folkligt språk färgat av karelska ordstäv och traditioner, arbetarklassretorik och religiösa väckelsemetaforer. De skarpa uttalandena väckte ont blod hos dem som blev attackerade och entusiasm hos de egna sympatisörerna. Dessutom gjorde de sig väl i det nya tv-mediet på 1960-talet. Vennamo sade om sig själv ”jag tog medvetet på mig clownens och demagogens roll, för jag måste. Det fanns inga andra knep. Detta får jag lida för ända till graven för den stämpeln blir jag inte av med”.
Timo Soini, som handplockades av Vennamo, till partisekreterare till Landsbygdspartiet, har gått i sin lärofaders fotspår och nyttjar ett enkelt och märgfullt språk. Vennamos personlighet var charmerande och rolig, men även auktoritär och oresonlig – offentligt såväl som privat. Hos Timo Soini framträder en mer gemytlig person fram och i sin självbiografi kallar han sig själv för ”maisterijätkä”, som på svenska kunde översättas till magisterlantis eller magistergrabben. Soini gillar trav, engelsk fotboll och finsk schlagermusik, häver gärna en ölsejdel och om sin statsvetarexamen som avslutades med ett magisterarbete om populism säger han att ”han är en bättre praktiker än teoretiker på populism”.
Soini är en djupt troende katolik med negativ inställning till homosexualitet, abort och sex före äktenskapet, men som inte ”bryr sig om vad grannarna gör trots att han ogillar det”. Han gör en poäng av sitt oborstade yttre och illasittande kostymer och framhåller att han till skillnad från andra politiker inte anlitar stylister och konsulter. I likhet med Vennamo gör han sig mycket väl i televisionen och är en populär gäst i tv-soffan. Veikko Vennamo såg i Timo Soini sin like: Ett politiskt djur med strategiskt sinne, som med sin folkliga framtoning och personlighet kan fånga många väljares förtroende.
Detta står inte i motsättning till att de representerar en politisk övertygelse och ett politiskt patos. Den finländska populismen är en politisk motkraft i den finländska politiska konsensuskulturen, uttryckt i parlamentariska samarbeten, breda regeringar och tidigare i partipolitisk enhet kring ”nödvändiga” beslut i utrikespolitiken eller i den ekonomiska politiken. De politiska ideologiernas försvagning och den politiska alternativlösheten är inte längre enbart en finländsk företeelse, utan en allmäneuropeisk trend i skuggan av globaliseringen och europaiseringen. Det finns en ännu en given plats för Veikko Vennamos ”rötherrar” och ”glömda folk” i den samtida politiken. Inte bara i Finland.
Denna artikel har också publicerats i Österbottens tidning den 14 och 15 mars 2011