De nationalistiska rörelser som växt fram i Europa, med förakt för traditionella liberala etablissemang och för mänskliga rättighetsinstitutioner, betecknas ofta som populistiska. Den holländske författaren Rob Riemen menar att begreppet kan vara missledande, och att istället fascismen åter igen har blivit det mest allvarliga politiska problemet. Professor Hans-Ingvar Roth skriver här om Riemens bok To Fight Against This Age.
Insiktsfulla filosofer som Konfucius och Sokrates insåg på ett tidigt stadium nödvändigheten av att benämna saker med deras rätta namn för att vi ska kunna förstå den verklighet som vi lever i. Ett sådant påbud blir särskilt viktigt om vi också strävar efter att förändra vår verklighet till att bli bättre an vad den är och har varit.
För närvarande försöker ett stort antal forskare och politiska kommentatorer beskriva den aktuella politiska verkligheten med hjälp av begreppet populism (se Dixikon 6/10/17). Framväxten av högerextrema, nationalistiska rörelser i Europa och Trumps politik i USA kan ge fog för talet att vi för närvarande bevittnar en populistisk era. Ett förakt för traditionella liberala etablissemang ger sig till känna och några av efterkrigstidens mest centrala institutioner såsom Bretton Woodsystemet och mänskliga rättighetsinstitutioner är under attack. Hur klargörande är dock denna problembeskrivning genom begreppet populism? Enligt den holländske författaren Rob Riemen har det utbredda språkbruket populism fått många människor att negligera vilka de verkliga politiska problemen är i Europa och i övriga Västvärlden.
I sin nya bok To Fight Against This Age – On Fascism and Humanism hävdar Riemen istället att fascismen åter igen har blivit det mest allvarliga politiska problemet. Riemen som skrev sin bok efter det att Geert Wilders främlingsfientliga Frihetsparti vunnit politiska segrar i Nederländerna menar att fascismen aldrig blivit riktigt utrotad under efterkrigstiden. Den har bara varit sovande i massdemokratins hägn. De underliggande förutsättningarna för de fascistiska rörelserna har nämligen hela tiden levt kvar såsom ”massmänniskans” längtan efter en karismatisk ledare, en tydlig grupptillhörighet och en längtan efter en nationell-kulturell enighet.
Genom att de humanistiska idealen hos de klassiska liberala filosoferna fått stryka på foten inför neoliberalismens marknadstänkande har inte heller de fascistiska och ultrakonservativa strömningarna haft några kraftfulla ideologiska motståndare, enligt Riemen. Många liberaler och vänsterintellektuella som vurmat för Upplysningstiden frihetsidéer och vetenskapens ständiga framsteg hyste också länge förhoppningen om att fascismen för alltid hade kastats på historiens skräphög efter andra världskriget. Dessa fromma förhoppningar har dock visat sig vara helt felaktiga, enligt Riemen. Vad vi i dag bevittnar är fascismens återkomst på bred front och många intellektuella försöker dölja detta faktum genom att istället tala om populism och auktoritära samhällsideal.
Vad är då fascism utifrån Riemens perspektiv? Med gillande citerar han den amerikanske historikern Robert O. Paxtons bok The Anatomy of Fascism från 2004 som levererade en kontextuell definition av begreppet fascism. Genom att fascismen i stor utsträckning saknat tydliga doktrinära inslag såsom marxismen och liberalismen har de fascistiska strömningarna ideligen bytt skepnad och innehåll beroende på tid och plats. I USA har fascismen haft religiösa och rasistiska inslag. Bland Trumps väljare har det exempelvis funnits en rädsla för att den vita befolkningen kommer att förlora sin majoritetsställning i USA. I Västeuropa har fascismen istället varit mer sekulär och anti-muslimsk medan den i Östeuropa varit katolsk eller ortodox och i en del fall också anti-semitisk.
Fascismens motorer har alltid varit känslomässiga fenomen som frustration, rädsla, förbittran och agg, enligt Riemer. Genom att spela på dessa känslosträngar har ledarna i de fascistiska partierna lyckats mobilisera ett brett stöd för en främlingsfientlig och exkluderande nationalistisk politik. Förnekandet av att dessa problematiska känslor är universella och att de hela tiden riskerar att urarta till destruktiva beteenden hos människan är kanske den mest allvarliga kardinalsynden hos dem som har kämpat för det liberala demokratiska samhällets ideal. Lika mycket som vi människor kan vara goda och medkännande kan vi också vara missunnsamma, fördomsfulla och aggressiva.
Riemers recept för att hålla det fascistiska hotet i schack är att liberala politiker alltid måste försöka vara klarögda realister och inte idealisera människans natur. Sist men inte minst är det viktigt att vi gör oss påminda om våra civilisationers kulturella skatter i form av all den litteratur, filosofi och konst som skapats under flera årtusenden. Fascismen frodas nämligen ofta i det som Riemer kallar för ”kitschsamhället” där kvantitet sammanblandas med kvalitet och där materiell framgång prioriteras framför andliga värden.
Den kritik som eventuellt kan riktas mot Riemers bok är att han inte försöker analysera vad som är nytt i dagens populistiska strömningar. För Riemer handlar det främst om att argumentera för att fascismen har återuppstått i sina gamla uttrycksformer.
Ett nytt inslag i de nya populistiska strömningarna är emellertid kritiken mot den globala meritokratiska elit som bland annat har dominerat EU:s institutioner under flera decennier just till förfång för den lokala demokratin i medlemsstaterna. Aldrig tidigare har det funnits en sådan stor och inflytelserik byråkrati på ett internationellt plan.
Att gapet mellan dem som tydligt tjänat på den ekonomiska globaliseringen och dem som förlorat på den har vuxit sig större är en annan förklaring till den växande populismen. Varje tid har sina specifika problem och som Konfucius skulle ha sagt – jag studerar det förflutna för att förstå min samtid.
- Klicka här för fler texter om populism och värdekris
- Rob Riemen om sin bok: